Prenumerera gärna på min RSS-feed!

Nån sorts uppdatering & så Instagram

Jag önskar att jag hade kunde skriva en liten sexig uppdatering här om att jag åstadkommit nåt stort sen sist, skrivit ett par böcker eller så, kanske flyttat till främmande land. Men i stort är allt sej likt. Jag kämpar fortfarande med boken – som i och för sej börjar ta nåt slags form nu. Jag sitter fortfarande och trängs med svårt KOL-sjuka på astma- och allergimottagningar och jag vet fortfarande inte vad jag ska göra av min dödsångest. Jag tänker ibland att den skulle mattas om jag bara slapp sitta där på de där mottagningarna men å andra sidan är detta ögonblick som alltid verkar jävligt omvälvande och bra på mej också. Folks, jag vet att ni hört det här förut men nu får ni höra det igen: Sluta röka! Ni tillhör inte undantaget, ni kommer hamna där förr eller senare. En vacker dag har ni rökt sönder er lungfunktion så att den är sämre än vad den är hos sjuklingar som mej också. Försök! Försök! Försök igen! En del saker kräver en massa jobb, och det här är en av dem.

What else? Mina ungar är större nu. Jag stressar inte lika längre. Det senare beror på det första. Vet ni vad jag är trött på? Detta ständiga psykologiserande av kvinnor som stressar. Lider vi av duktiga flickan-syndrom? Försöker vi rent av att av vara män? Härjar runt på ett sätt vi inte klarar? Nä. Vi har bara för många att tillfredsställa för att det ska gå att slappna av. I samma sekund som min äldsta unge lärde sej att knalla hem själv från plugget och den yngre började på en ny förskola där sovmorgnar fram till elva var ok rann stressen av mej. Ja i samma sekund. Jag vet att en människa inte utgör nån empiri men om du en gång hade en helt genomsnittlig stressnivå och nu sitter med en eller två ungar och tandgnissel och panikångesten surrandes runt huvudet tänker jag ändå drista mej till att säga: det är inte du. Det är det där. Och det är alla andra. Som alltid kräver mer av kvinnor. Det är inte nån speciellt avancerad feministiskt utsaga. Det är så. Jag kräver mer av kvinnor. Vi gör det allihopa. Män kan freestyla men kvinnor ska finnas där. Från och med nu försöker jag låta kvinnor freestyla i mitt liv. Min mesta feministiska gärning i mitt liv ska bli att ställa jävligt låga krav på kvinnor. Låta dem komma och gå. Låta dem vara osugna och trötta. Komma försent. Ställa in. Inte ha så mycket att komma med alltid. Precis så som jag låter män vara. Hon på jobbet som duckar den gemensamma disken är inte samma sak som han som också gör det eller hur? Hon är lite latare? Lite duckigare liksom? Men är inte lösningen att han också ska ta disken och inte att hon ska skita i den? Jag antar det. Men jag är trött på fördelningstugg, han hit och hon dit. Släpp kvinnorna loss, är mitt besked den här våren i alla fall.

Jag vet inte om jag kommer att skriva här mer. Att återuppliva en blogg är svårt, och nu så här ett och ett halvt år senare känns det lika abstrakt och konstigt som att ta upp kontakten med en gammal brevkompis. Men så fick jag ett krypande sug efter internet igen. Det också i takt med att ungarna blivit större tror jag. Så nu har jag precis startat ett Instagram-konto, jag med. Det blir antagligen lite blogg ibland, ganska mycket nagellack, film kanske? Vi får se! Adda mej gärna, jag heter linnajohansson och ni hittar mej här. Jag vill också gärna följa er! Jag saknar er, och de relationer som uppstår bara här men inte därute.

Ett pyttehej

Hej och förlåt. Det blev visst inga uppdateringar. Det blir det knappt idag heller. Jag petar med min bok så gott jag kan, jag deltar i en pollenstudie och så mycket mer hinner jag inte. Skriva om saker som händer i övrigt hinner jag visst inte alls trots att jag skulle vilja. Det är nåt man gör eller inte och just nu gör jag det inte. Men andra gör det bra. Idag tycker jag ni ska läsa Oivvio Polite som skriver om Tintin-debatten. Tycker om när nån vågar göra såhär, ta sej ur debattens gängse ramar, och försöker förklara vad den handlar om, utanför texterna, utanför alla de där tusen krönikeargumenten.

Statusuppdatering

y-u-no-update

Alltså den här bloggen, förlåt mej. Ni vet att jag skulle vilja göra om lite här, kanske nåt nytt wordpress-tema eller så. Det är bara det att jag aldrig riktigt hinner. Eller prioriterar det ska jag kanske säga. Jag fick nyligen ett lite bättre besked angående mina luftrör. Inget storartat men ett knappt steg framåt i alla fall. Och det gjorde mej lite hoppfull. Den här frånvaron av vinter har gjort mej ännu lyckligare. Jag vågade inte tro på det först men nu gör jag det. Jag kommer att slippa det i år. Slippa pulsa med barnvagn genom snödrivor. Slippa slita ned mej själv och kliva in i våren och pollensäsongen i redan kasst skick. Det här har gjort mej lite modig. Typ beredd att satsa lite. Träna lite mer. Och ta mej upp på helgerna och ta de där långpromenaderna. Jag är skitdålig på luft och ljus. Har alltid varit …

I vilket fall. Jag har väntat på det här. En knuff i ryggen. Lite hjälp från ovan. Jag är ingen masochist, jag hatar att stånga mej blodig, typ vara så trött att man har sjukorna pirrandes i halsen men ändå möta dagen med ett leende. Jag gör det inte. Jag vill att det ska vara rimligt. Dagarna genomförbara och inga maratonlopp. Och det är de nu. Därför tror jag att jag ska ta den här våren och använda den till att göra vad jag kan för att rehabilitera mej. Mera träna. Medicinera på klockslaget. Ja ni sjuklingar vet ju vad det handlar om. Sätta hälsa först, allt det andra sen. Det ska jag göra. Och under tiden tror jag att jag låter den här bloggen vara. Jag säger det nu så vet ni. Så slipper ni klicka er in och …. ”upppdatera %&GgadjgHD¤&)/jkBB!” Ouppdaterade bloggar är ett oskick, det tycker jag också. Därför säger vi att den här är nedlagd, tills vidare. Men jag sparkar igång den igen när mina värden blivit ytterligare lite bättre. Och eventuellt tittar jag in och säger hej ibland. Vi ses igen, förr eller senare, så mycket kan jag lova!

Julklappstips!

Jag har ju alldeles glömt bort att påminna om att Modernista just nu arrangerar sin finfina julbazaar! Perfekt för dej i julklappsvåndor. Du slipper aggressiva köttmassor och kan botanisera i lugn och ro bland hundratals titlar, klassiker och ung nyskriven skönlitteratur, reportageböcker och kokböcker. Inget skräp – bara bra, snygg – och ny! – litteratur till minipriser. Modernista och Julbazaaren huserar på Kvarngatan 10, mitt emellan Mariatorget och Slussens t-bana. Öppettider är vardagar kl 13.00 – 18.00 till och med 23 december!

Nya Nigella för dryga hundralappen, Andres Lokko i både inbunden och pocketversion, en av årets stora deckarframgångar i form av Belinda Bauer, nya Clash-biografin, Linda Boström Knausgård, massor av Ellroy med mera med mera! Bara för att nämna ett fåtal bland hundratals titlar!

P1390851

P1390833

P1390817

P1390850

P1390843

P1390820

P1390827

P1390847

P1390844

P1390809

P1390813

Bloggtips #26: Shampoo Rising

P1260517

Hej, jag ogillar inte längre den här bloggen, jag hatar den. Därav blogguppehållet. Jag måste helt enkelt veta vad jag ska göra av den innan jag kan fortsätta skriva här. Jag vet att ni skiter i hur det ser ut här, det här är nåt bara bloggare begriper gissar jag, hur en blogg plötsligt kan kännas ful och jobbig och omöjlig att ha att göra med tills den har vett att fixa till sej lite.

Så länge, ytterligare ett tips på en annan blogg. En återuppstånden blogg närmare bestämt. Det är Annas och Anninas Shampoo Rising som hoppat igång igen efter ett längre uppehåll. Jag råkar känna dem, därav förnamneriet, men för en större skara är de kända som Anna Hellsten och Annina Rabe, verksamma bland annat i Svenska Dagbladet och Sydsvenskan. Shampoo Rising spänner över det mesta, åtminstone utlovas text på saker som ”Stockholm”, ”Skåne”, ”fetmaraseri”, ”finsk trikå” och ”engelska kockar”. En del om Skåne har det redan blivit, och om Nobelfesten eller närmare bestämt klänningarna på den. Och på det några julklappstips. Inga skriver riktigt som Anna och Annina, så in och läs med er vetja.

PS På bilden ser ni Anna på en restaurang för ett par år sen, en bild som är framletad ur mitt bloggarkiv eftersom jag nu inte riktigt förmår skärmdumpa och beskära Shampoo Risings egen sida. Lite dumt eftersom jag gärna velat visa er den snygga headern de har, med Anna och Annina körda genom RuPauls ”Dragulator”. Men det är bara ytterligare ett skäl för er att titta in på bloggen förstås!

Note to self (och andra): Använd aldrig nässpray. Använd aldrig nånsin nässprej.

Efter att tillslut lyckats bryta ett långdraget missbruk av nässprejer lovade jag mej själv att aldrig, aldrig, aldrig ens vidröra de där sakerna. Sen gick det ett par år. Sen blev jag bara så enormt förkyld, det ville inte släppa … vad kunde väl ett par duschar med barn-varianten göra? Nu är jag frisk. Utan att kunna andas genom näsan. I natt har jag legat i fyrtiofemgradig vinkel, jag har ont i hela kroppen, och ännu ondare får jag bara att tänka på att jag måste ligga sådär en, två, tre nätter till för att skönja ljuset i tunneln. Allt för att läka ut vad sammantaget åtta duschar ställde till med.

Statusuppdatering

Jag är sjuk. Jag är för sjuk för att kunna påbörja den hyposensibilisering jag blivit beviljad. Skyhögt NO-värde vad det nu är. Vadade hem i en sjö av självömkan. Ingen pollenbehandling och snart är ytterligare en pollensäsong här och jag håller fortfarande på att mota bort sviterna av den förra.

Men idag: har satt upp lite ljusslingor i lägenheten. Så jävla illa har jag det inte. Och så jävla dåligt mår jag faktiskt inte.

Bloggtips #25: Vampy Varnish (med flera)

vampyvarnish

Jag slutade bita på mina naglar av ett enda skäl: jag hatade hur alltihop såg ut. Visst var väl de blodiga nagelbanden, smärtan och värken skäl nog men bara i de riktigt akut skakiga stunderna som när man suttit med händerna i kräftspad en hel kväll. Och det gör man ju inte så ofta. Mest av allt var det bara det här att ha köttiga stumpar att sträcka fram. Jag ville det inte längre, bara.

Det här bloggtipset, Vampy Varnish, är till dej som biter på naglarna men vill sluta. Förresten kan du kolla in Scrangie, Nails and Noms och All Lacquered Up när du ändå är igång. Såhär skulle dina naglar se ut istället. Och då syftar jag inte på de målade naglarna utan på sånt som en nagellacksbloggare också måste vara expert på: jämnt kapade naglar, hela nagelband, slät hud runtikring … I egenskap av svår nagelbitare har jag alltid tyckt mycket om att titta på riktigt polerade händer. Man är väl en liten självplågare. Men på kuppen blev jag faktiskt av med ett av mitt livs dummaste självplågerier. Jag kommer aldrig mer att bita på naglarna och det har jag nagellacksbloggarna att tacka för.

Så nagelbitare, släng in Vampy Varnish och eventuellt ett par till av ovannämnda bloggar i din rss-läsare och se vad de kan göra åt ditt nagelbitande. Jag säger inte att det kommer att funka på dej men att titta på fina bilder är i alla fall trevligare än sitta där med den beska smaken av Stopp och bit för tusende gången. Att du sen råkar bli nagellackstokig är, antar jag, en av de där riskerna man får lov att ta här i livet.

Bloggtips #24: Therese E

theresee

Apropå förra posten: jag tänker inte lämna den här bloggen eller så. Och skulle jag ändå göra det kommer jag självklart att berätta vart jag tagit vägen. Men tills vidare stannar jag här. Dessutom i samma gamla form. Nån dag ska jag ta och rusta upp här men det blir inte idag och inte imorgon. Så vad jag egentligen ville säga var väl bara att jag vet att det är en aning livlöst här och förr eller senare ska jag göra nåt åt det. Till saken, idag tänkte jag tipsa om en blogg till. Det är Therese E:s blogg, till vardags journalist och just nu aktuell med en bok om Kerstin Ekman. Bloggen rör sej kring litteratur, att läsa den och skriva den, och det lilla livet, hemmet, barnen, pysslet och fixet. Ja, ska jag sammanfatta varför jag läser Therese så är det för att det är trevligt. Just det. Ibland räcker det gamla hederliga trevligt långt. Såhär skriver till till exempel Therese i en kommentar till en bok om Rut Hillarp:

”Jag vill mest må bra och vara glad. Mitt ideal är stilla förnöjsamhet och godmodighet. Det är inte helt enkelt att uppnå, men jag finner det meningsfullt att sträva dit. Jag vill inte hänge mig åt svärta, livet har sitt fullt tillräckliga mått av lidande ändå, utan att jag frivilligt kastar mig ner i det mörka gapet. På denna och många andra punkter, skiljer vi oss åt, Rut Hillarp och jag.”

Bloggtips #23: Av månsken växer ingenting

avmanskenvaxeringenting

Den här bloggen, min egen alltså, har stelnat. Jag skulle kunna skriva saker här men vill inte för det känns som att skriva i ett riktigt uttjänt anteckningsblock, typ nåt från skoltiden, från mellanstadiet, ni vet ett sånt där fullt av fastlimmade lönnlöv och skit. Jag vill ha ett nytt block. Men jag har inte riktigt bestämt mej för hur det ska se ut. Medan jag funderar på det vill jag tipsa om Ias blogg. För övrigt också en bloggare som startat om. Lite synd tycker jag eftersom jag hade velat tipsa om texter från den gamla bloggen så som den där fina saken om Hitler och hans hund. Nåja, i den nya kan man sitta och läsa en bra stund också. Ia kallar sej ”en bekymrad socialist och en tacksam liten hundägare”. Det handlar ofta om just hundar. Och om politik förstås, alltid med en mycket tydlig röd hemvist. En smula uppfriskande tycker jag, så besynnerligt höger det här landet gick och blev på så kort tid att till och med en sån som jag, som annars helst sysselsätter mej med feminismen men inte blockpolitiken, noterat det. I vilket fall, Ias blogg var det som hon förresten kallar Av månsken växer ingenting. Både cool och full av gammal hederlig ilska är den. För att plötsligt gå och bli liten och finurligt stilla mellan varven. Gå och läs vetja.

Personligt

Föräldraskap bloggar Follow Linna Johansson Personligt