Linna Johansson

Vad: Schampokakan ”Seanick” från Lush, 89 kronor styck, på Lush på Götgatan. Shampokaka betyder ungefär puckformad solid torrvara till vilken du tillsätter vatten. En kaka påstås räcka till 80 tvättar. För två kakor får du en nätt liten behållare på köpet. Jag köpte två samt en duschjelly – i med detta överskred mitt köp en siffra vilken belönades med en goodiebag vilken bland annat innehöll ytterligare en shampokaka. Jag sitter nu på schampokakor motsvarande 240 tvättar vilket utslaget per två tvättar i veckan ger schampo i drygt två år (som oavsett om det skulle visa sej att siffran 80 är väl tilltagen ändå är mycket). Poängen med denna kaka är med andra ord: miljövänligheten (som alltid med Lush) och den låga kostnaden (vilket inte alltid är fallet med Lush).

Första intrycket: Va? Det gick. För den som betat av ett antal miljövänliga och ekologiska schampon i både blöt och torr form är det en positiv överraskning i sej att det här faktiskt är ett som går att använda. Kakan glider lätt över håret och löddrar alldeles lagom.

Andra intrycket: Ja. Men. Det. Funkar. Ju. Jag vet inte om det är avsaknaden av konserveringsmedel men shampokakan utmärker sej framförallt med sin snällhet: den svider inte, den sliter inte upp ens hårbotten i torra sår vilket, särskilt såhär års, är egenskaper jag är mycket intresserad av. Och vad den gör för håret? Vad ett schampo i mellanklassen brukar göra. En del glans och volym, inte i massor men fullt godkänt.

Plus: Praktiskheten, trots mina invändningar (se nedan). Den är verkligen den perfekta ta-med-saken. Tar upp utrymme motsvarande en puderdosa. Inga korkar som läcker, inga schampogeggiga badkläder.

Minus: Behållaren är verkligen inte den supersmidiga praktiska lilla sak den utger sej för att vara. Man tvättar sitt hår. Man lägger ned den i asken – och där sitter den sen. Ägaren av en Lush schampokaka lär sej dock snart hantera sin tingest. Man lufttorkar, och med en visst knyck i armleden får man ut den också. Och går det inte alls kan man gnugga upp schampot i händerna, med kakan fast i behållaren.

Slutsats: Upplever du en viss leda där i badrummet? Alla dessa jävla flaskor, ena ena fulare än den andra. Är du på det där humöret när du vill göra det lite enkelt för dej? Eller roligare? Säg hej till schampokakan. Men glöm inte behållaren! Den är viktig! Schampokakan ska inte ligga i en öppen tvålkopp i duschen och regna bort.

Betyg: Fyra av fem möjliga. Det här är produkt jag gillar av flera olika skäl: för att den är snäll, för att den fungerar, för att den är modern och snygg och i det långa loppet, billig.

08 februari 2010, kl. 15:15  
» 2 kommentarer | » Skriv kommentar | » Trackback | » RSS 2.0

Hej måndag! Nytt ljus idag, va? Ett vitare, skarpare? Ska gå ut och se vad det kan göra för mej. Så länge får ni ett shampokaketest.

08 februari 2010, kl. 13:12  
» Inga kommentarer | » Skriv kommentar | » Trackback | » RSS 2.0

Helg, helg igen, men helg är inte längre vad det en gång varit. Det är ju inte som att Buster nånsin tar sovmorgon. Och det är ju inte som att Toddans tjocka schema av barnkalas rymmer några större några luckor. Så om söndagarna tuffar vi runt i främmande stadsdelar och förorter, i jakt på bowlinghallar, ty i år har kalasen tema bowling. Jag kan inte förvägra honom detta för Toddan har blivit bowlingbiten och talar så stort och allvarligt om detta.

-

En gång brukade jag spela bowling, med Jocke, Nicke och Ante. Det var i Brandbergen och bowlinghallen låg i Brandbergen centrum på nåt som åtminstone kändes som källarplanet och vi brukade gå dit ibland när vi kände för det, när vi inte hade nåt annat för oss, när vi inte kunde komma på nåt annat, bättre och … ja, det börjar kännas väldigt, väldigt längesen.

07 februari 2010, kl. 16:53  
» Inga kommentarer | » Skriv kommentar | » Trackback | » RSS 2.0

Idag har Buster ägnat sej åt nåt jag kallar klagolåt. Har alltid gillat det ordet men aldrig haft nåt att använda det på. Men Buster, han är klagolåt. Det är inte mycket som är bra tycker Buster. Inte byta blöja, byta kläder, inte kläder överhuvudtaget och särskilt overallen är inte alls bra, och inte hakklappen heller, och inte vagnen eller sängen, och inte sova … Men det finns några saker han tycker om, och nu skriver jag ner dem, så att jag ska komma ihåg dem så att jag inte glömmer bort det så som jag gjort med så mycket med Toddan:

1. Äta på nåt av de överblivna frigolitäggen i Toddans pyssellåda som aldrig blev en påskkyckling
2. Äta på bara olämpliga, smutsiga ting (mobiltelefoner, mynt, toalettborsten, eluttag)
3. Hänga upp och ner

Ja, det är det och just inte så mycket mer.

06 februari 2010, kl. 19:20  
» 3 kommentarer | » Skriv kommentar | » Trackback | » RSS 2.0

Hängt med Buster, försökt tala lite vett med Buster (och misslyckats). Buster lever sitt eget liv, utanför oss. Buster är ett komplicerat litet barn. Hör ni det ni alla som tycker att det är väl mycket prat om fjortontimmarsnätter och harmoniska utvecklingskurvor från småbarnsföräldrar? Jag har också ett komplicerat litet barn. Han är komplicerad mest hela tiden. Till exempel vill han inte krypa. Sitter och blir helt förtvivlad när sällskapet här hemma rör sej nånstans, mot köket eller så. Fast han kan. Men han tänker inte. Däremot tänker han stå. Fast han inte kan. Och allra helst vill han stå, med en skakig arm i nåt skakigt föremål – och med blicken fäst i taket.

-

Jag är glad att Buster inte var mitt första barn. Det hade varit en svår chock. Men nu, med det rätta bränslet, tror jag att vi kanske kommer att klara det. Det rätta bränslet – jag har gått och blivit fullkomligt besatt av det rätta bränslet, av ljus, luft, föda, bär och gryn. Och det händer att jag fantiserar om att man kanske ska fortsätta intressera sej för det rätta bränslet även sen, även då Buster inte slukar alla krafter. Dessa vanor men med riktig nattsömn i kroppen och några riktiga fria timmar … Det måste vara som att sväva. Men antagligen kommer jag inte göra det, inte då, inte längre. Det är ju så oerhört svårt att göra sånt som inte är alldeles nödvändigt – ibland när jag tittar på människor, människan, och allt hon tar sej för och inte, tänker jag att hon kan och vill så mycket, men hon kan verkligen inte göra mer än det som hon uppfattar som absolut nödvändigt.

05 februari 2010, kl. 15:29  
» 4 kommentarer | » Skriv kommentar | » Trackback | » RSS 2.0

Humör: Uppåt, uppåt. Varför är jag så uppåt nu, den här tiden på året? Det är lite sjukt.

Åkommor: Inga! Inga alls! Å vad jag lovade mej själv att vara glad och tacksam för det här, för den dagen då jag inte längre var höggravid och tung och orörlig som ett kylskåp. Och nu är jag det!

Aktiviteter vid datorn: Suttit och svarat helt hejigt på Lidijas vinterdeppiga Facebook-meddelanden. Usch, precis sånt som jag själv hatar att bli utsatt för.

Outfit: Bara sport, bara blått, grått och gråmelerat, svettigt, stort, och snällt … Måste man bry sej om kläder? Jag börjar tänka att jag inte tänker göra det. Det är inte skönt med vanliga kläder.

Kroppsdel: Lår. Älskar lår. Älskar mina, älskar lår, alla sorters, överhuvudtaget. Har alltid gjort. Lår är alltid snygga, orkar alltid och låter sej tränas som ingen annan kroppsdel. Älskade underskattade, stryktåliga lår!

Accessoar: Lypsyl. Allt just nu är en kamp mot hudytor som på väg att spricka. Men ännu har de inte spruckit!

04 februari 2010, kl. 14:10  
» 2 kommentarer | » Skriv kommentar | » Trackback | » RSS 2.0

Allt bara rullar på, med nåt sorts lätthet. Upp – känn inte efter – tunnelbana – lämna – hämta – måltider – mikrovågspling – nappflaskor – skor – dator … Med små barn är det så att dagarna kan delas upp i de svåra, då marken är mjuk och vad som helst, ett utspilld saftglas, nävar som sliter i ens hår, gör en gråtfärdig, och de andra, de då man nästan lättar, för att inget överhuvudtaget rubbar en, för att allt bara låter sej göras. Idag är en sån dag.

04 februari 2010, kl. 11:46  
» En kommentar | » Skriv kommentar | » Trackback | » RSS 2.0

Det var lite om skador. Du som tänker att det inte gäller dej: läs ändå! Det finns kanske inget snöpligare än att sparka igång en liten träningssatsning men sluta som nästan oförmögen att stå upp och skramla ihop sin egen middag.

-

De två sista budorden tar vi nästa vecka!

03 februari 2010, kl. 22:19  
» En kommentar | » Skriv kommentar | » Trackback | » RSS 2.0

Skador? Ska vi prata skador redan? Ja det ska vi.

-

En vanlig missuppfattning är den om att skador händer sen. Inte nu. Utan sen. För skador, det är väl brutna ben, stukade fötter? Ja. Men. Är du inte utförsåkare börjar det sällan så. Det börjar med en liten skada som blir en stor. Och småskador kan mycket väl dyka upp direkt. Här, låt mej ta hand om fyra vanliga myter och missuppfattningar åt dej som behöver lära dej mer om saken:

1. En skada gör ont.
Nej. Det behöver inte göra ont, det behöver bara kännas. Det kan vara ett tryck. Det kan vara en punkt ovanför knäskålen. Som inte gör ont. Som bara känns. Står du och småhoppar för att känna efter hur mycket det känns – du kan sluta med det. Det är nåt. Och det kommer att fortsätta vara nåt sålänge du står där och hoppar.

2. Det kan inte gälla mej, inte redan – det här är mitt andra träningspass.
Jo, det gäller dej, i synnerhet dej. Är du träningsovan belastar du troligtvis kroppen fel och innan du lärt dej att belasta den rätt kommer alla möjliga och omöjliga kroppsdelar ta smällen.

3. Men det försvinner när jag tränar!
Nej det gör det inte. Knät lider fortfarande – du bara känner det inte. Klassikern benhinneinflammation uppstår till exempel ofta på det här viset. En ihålig känsla längs smalbenet som halvvägs in i löparspåret bara försvinner i tomma intet. Poff! Borta! Nej. Stopp! Blodcirkulation och endorfiner knockar tillfälligt det mesta, också skador.

4. Men om jag använder knäskydd och så har jag hört att det ska hjälpa att hålla sej varm …
Nej, nej, nej. Skydd och bedövande preparat är för dem på andra sidan en skada, för dem med en riktig, uppslagen, bekräftad skada. Du ska inte ägna dej åt rehabilitering. Du ska se till att överhuvudtaget inte hamna där.

-

Så hur hantera skadeont? Låt mej sammanfatta budord ett såhär: Gå hem. Träningsvärk? Gå hem. Det där med att träna på träningsvärk är en onödigt avancerad sak, gör det inte. Underliga stick i vristen? Gå hem. Du ska inte belasta en kroppsdel som försöker säga dej nåt. Du ska aldrig göra det. Särskilt rygg och knän tillhör människans utsatta, mindre fulländade punkter, skulle man kunna säga. Dessa dina utsatta, ömtåliga kroppsdelar ska du behandla som tillhörde de ett nyfött barn. Inte som om de tillhörde en elitidrottare. Idrottsstjärnor sitter med sina ispåsar och hårt lindade knän för att de måste prestera där och då, för att hela deras tillvaro hänger på det. Sträckte sej deras karriärer över femtio år skulle de också ta sina sju och tio dagar. Så: Gå hem. Vila. Vila – inte massage, inte bad, värme eller tigerbalsam – är ditt bästa motmedel mot skador. Vila läker ut småskadorna innan de blir stora. Vila stjälper inga storslagna träningsupplägg, men att låta bli att vila kan mycket väl komma att göra det.

-

Nästa vecka:
Linnas träningsskola #12: Budord två

03 februari 2010, kl. 12:14  
» 17 kommentarer | » Skriv kommentar | » Trackback | » RSS 2.0

Tre budord. Tre enkla regler för att inte störta ned i träningshelvetet.

-

Var snäll skrev jag senast. Argumenten för att träna snällt är så många, så överväldigande, att hade vi bråttom skulle jag bara säga: tro mej. Bara tro mej. Men nu har vi inte bråttom. Därför tänker jag återkomma till vikten av att göra det snällt så många gånger att du kommer att bli trött på mej. För det är nämligen så, att börjar du snällt är allt fortfarande alltid möjligt. Börja elakt och träning, lust, intresse, ja hela livet kommer krympa, undan för undan.

Elakt? Ja, det är vad jag brukar kalla det, det som den stora majoriteten ägnar sej åt ungefär den här tiden på året. Vad vanligt det är. Av alla nybörjarmissar är den om att träna elakt den vanligaste. En klassiskt träna elakt-rutin ser ut ungefär såhär: för mycket, från fyra års fysisk inaktivitet till en och en halv timme i nån gudsförgäten orienterarskog direkt. Träningsvärk. Träna på träningsvärk. En liten krypande sjuka i halsen? Kanske? Äh, nu när du kommit igång ska inget diffust få komma i vägen. Knäna? Visst känns det i knäna redan? Ignorera det också. Det är ju inte som att man kan dra på sej skador redan nu, va? Tuta och kör. Rätt in i väggen.

Vi kan kalla det träningshelvetet och där vill du inte hamna. Att dra igång den sortens träningssatsning kommer att vara som att vada genom iskall gyttja. Hur ringa in träningshelvetet? Som att vara på ett alldeles speciellt hopplöst uppdrag: Du mot dej själv. Kanske är du redan där? Kliv av, börja om från början. Börja om från rätt början.

Den här träningsskolan kommer inte att beta av diverse måsten men nu följer tre budord som faktiskt är måsten. De här tre reglerna vill jag ska följa med dej vart du än går, vad du än gör. Det handlar om hur du inte får träna. Att tala om för sej själv när man inte får träna fyller två funktioner. För det första: det är rent sabotage att träna under fel omständigheter. Inget uteblivet träningspass förstör så mycket som ett felaktigt utfört. Och för det andra: tydliga regler om när du inte får träna kommer att hjälpa dej hitta den rätta snälla attityden istället för den där elaka, gåpåiga, stressiga som troligtvis är just den du förknippar med sport och träna.

-

Imorgon:
Linnas träningsskola #11: Budord ett

02 februari 2010, kl. 15:08  
» 7 kommentarer | » Skriv kommentar | » Trackback | » RSS 2.0