Linna Johansson

Ser ni vad det här är? Det är jag som prasslar med en påse Fem kryddor. Platsen ovan är Asian Livs på källarplanet under Söderhallarna och det är hit jag beger mej när jag har ambitioner med mat. Som nu. Nåt måste sägas om mej och asiatisk mat men jag är osäker på vad. Bara det faktum att jag pratar om ”asiatisk mat” diskvalificerar mej förmodligen från vidare prat om saken. Men så är det. Jag är den enda jag vet som gillar asiatisk mat över hela skalan: kinakrogarnas frityrbollar, påsarna med färdiga såsblandingar från Blue Dragon, de popasiatiska grejerna på Ljunggrens och East, till det mer rustikt kinesiska på En ful och en gul. Jag har kort och gott en generell förkärlek för smaken av soja, socker, sött och syrligt.

Första gången jag åt ”orientaliskt” som väl fortfarande är hur kinakrogar utanför tullarna sammanfattar sina yviga menyer, var jag nitton. Ett halvår i min första lägenhet, en luftig, enkel sak på sjunde våningen i Brandbergen, hade passerat. Jag var nydumpad, rätt så arbetslös och – less på mitt lokala Sibylla. Men jag hade ännu inte lärt mej att laga mat. Brandbergen på den tiden hyste bara tre alternativ för den hungriga – Sibylla, pizza och Fang Ling. Att kliva in på det sistnämnda var för mej då lika vågat som om jag nu skulle äta en helt ny kroppsdel, typ hjärta eller testiklar. Jag valde kycklingspett med jordnötssås mest för att det var det enda på menyn jag överhuvudtaget kunde relatera till. Jag fann snart att kyckling Satay och cola är en sällsynt bra kombination – det tycker jag för övrigt fortfarande. Det här var på den tiden då jag spelade onlinedataspel utan att få ångest och lyckan över att kliva innanför dörren med den där rykande folieförpackningen och en påse dillchips med avsikt att spendera hela natten framför datorn är av den där ungdomligt okomplicerade sorten att jag vet att jag aldrig kommer att återuppleva den. Vad jag däremot återupplevt är hur asiatisk mat liksom räddat mej, igen, och igen, från den matleda som jag med jämna mellanrum jobbar upp inför kött, potatis, salt och peppar. Som på en bilsemester genom England. Jag var gravid då också, och efter två veckor på turistföda som vi väl kan kalla ja, fantasilös – Bed & Breakfast-te och toasts, Fish and Chips och McDonalds senare under dagen – började min graviditet kännas som ett rent riskprojekt. Jag föll ned på bänkar, i en backe i Brighton på väg genom grönskande häckar upplevde jag mitt livs första yrselattack. Kinahakens mest pålitliga inkomstkälla, den friterade kycklingen med den hypersyntetiska sötsura såsen, må vara hopplös ur näringssynpunkt men att slutligen få sätta tänderna i nåt jag faktiskt gillar räddade mej från en omedelbar hemfärd.

Jag hade tänkt skriva nåt om grön papaya också och om Pad Thai, men jag måste hoppa in i duschen. Jag ska bara nämna ett minne av det mer kulinariska slaget slaget, nämligen när Pietro på min trettioårsdag i somras såg till att jag fick smaka på den gamla sichuan-inspirerade menyn från Halv Trappa plus Gård. Restaurangen finns inte längre men delar av kocklaget råkade vara i stan och tillgängliga för småskalig catering. Ett visst hemlighetsmakeri (telefonsamtal bakom stängda dörrar, jätteuttag från bankomaten) senare vinglade Pietro in i lägenheten med trettiotalet pappkartonger under hakan. På kartongerna var små post it-lappar fästa och andaktsfullt läste vi upp innehållet: terökt anka, bangbang-kyckling, kopparärriga mamma Chens tofu, dubbelt tillagade kolsvarta revbensspjäll … Det skulle ta oss, och framförallt mej, två hela dygn innan vi tömt dem alla och vi föll ihop stjärnögda, oförmögna att säga ett vettigt ord.