Linna Johansson

Jag har varit på vårutställning på Toddans dagis. Tema: människokroppen. Barnen i Toddans grupp har ägnat terminen åt att konstruera ett huvud och överkropp i återvinningsbart material. Av Toddans sporadiska rapporter (”olika klumpar som sitter ihop”) hade jag dragit slutsatsen att det var fråga om nån simpel lerfigur men modellen var mer invecklad än så, med inälvor och organ fästa i ett stort hönsnät som dinglade olycksbådande i en tunn ståltrådsvajer fäst i taket. Toddans insats var lungor och blodomlopp – syresatt blod illustrerat med röda plastpärlor, syrefattigt med blå. Jag petade lite på en av lungorna, han sa åt mej att vara försiktig. Det var en bra dag. Vi bjöds på popcorn och lättdryck. Det rådde en surrig, slö, liksom sensommarslö stämning i lokalerna. De rätta föräldrarna var där, de yngre, med tre barn och den nötta barnvagnen full med halvätna bananer och blöjor, och de äldre, de lugna rutinerade, i manchesterkavaj, med nån cool tonårsdotter i släptåg. De dagarna känner jag mej plötsligt mycket delaktig, så delaktig att jag skäms över hur omsorgsfullt jag odlat mitt lilla utanförskap framförallt här, på dagis.

-

Ibland är bara de dåliga där, de nervösa, i headset, de som hälsar stort men som för sej med ett sånt forcerat snack, att de genast får en att känna sej liten och överflödig. De ska jag skriva om en annan dag.