Prenumerera gärna på min RSS-feed!En hemsk natt, igen. Busters glödande ögonvitor i mörkret, jublande leende, utfällda viftande armar. Ville prata, eller nåt – man vet ju inte vad de vill. Jag tog första halvan av natten, Pietro den andra. På morgonen ramlade vi in i varandra i badrummet, iklädd den för var och en av oss signifikanta ansiktsfärgen vid formsvackor (jag fläckigt, eksemigt röd, Pietro grön).
Arkiv för juli, 2009
Där den böljande vassen störtar ned
När Pietro får välja blir det kött. Kalv av nåt slag eller som idag: lyxburgare och Surf and Turf på Jimmy’s Steakhouse. Jag drack massiva mängder läsk, Pietro tog äppelkaka till kaffet.
-
Vi går allt oftare till Hammarby Sjöstad. För att det är lugnt och skönt. För att det är som att kliva rätt ner i en liten dåsig semesterby. Ingen tycks ha särskilt bråttom här, på balkongerna sitter små pastelliga vindsnurror. Inte för att vi ska flytta hit men om vi skulle flytta hit – var skulle vi i så fall bo? har vi allt oftare kommit att fråga varandra (och varje gång sneglat åt området på andra sidan Sickla kanal där husen störtar ned i böljande vasshögar).
30 juli 2009, kl. 2:05
Hey Ho’s, Lets Go
Jag har inget enskilt minne av Toddan det första halvåret – jag minns bara hur trött jag var, att jag brukade vakna upp med känslan av att ha blivit misshandlad. Jag upptäckte ständigt nya, underliga smärtor – ett obehagligt sus i öronen, små stick i hjärtat, huvudvärk av slaget som om nån sågat min skalle mitt itu. Jag gick in i dörrar, jag blev sittande framför teven i timmar utan att uppfatta vad det var jag såg på. De nätter Toddan låtit mej sova åtminstone tre timmar i sträck brukade jag fira genom att nån gång under eftermiddagen slå på datorn och logga in på olika simpla datorspel. Där brukade jag sitta, bland siffror, bollar i olika färger, tetris-block, och alfabet-brickor tills jag kollapsade, av sömnbrist, leda, alltihop.
Jag och Pietro har hittills firat Busters få bättre nätter på det vis vi firar allt, helger, födelsedagar, slutet på nåt långt utdraget ställningskrig: genom att äta, helst ute, och mycket. Där sitter vi och lyfter Buster mellan oss medan vi äter och äter, tills maten lagt sej som en tung, dövande grogg över sömnbrist och krämpor och allt vi förmår göra är att stirra på varandra.
-
När jag får välja tar jag alltid asiatiskt. Idag gick vi till Ho’s. Friterade räkor i apelsinsås, Pekingsoppa, kyckling, fläsk, sött och surt … jag älskar Ho’s, jag älskar kinamat.
29 juli 2009, kl. 3:26
Hemma hos Nicke
Nicke hade sen sist vi sågs kommit över en fantastisk lägenhet – stora blanka furugolv, vita vägar, jättefönster ut mot en dignande grön innergård – som praktiskt taget gjort oss till grannar. Han har också skaffat en flickvän:
”Vem är hon?”
”Hon pluggar till psykolog.”
”Hörde du? Inte en trasig människa från Carmen.”
Ante gillar att omnämna alla Nickes bekantskaper som ”de trasiga människorna på Carmen”.
-
Vi drack ett par folköl. Gick ut. På väg hem kastade en full karl från ett fönster ett par smutsiga flipflops på oss.
24 juli 2009, kl. 17:01
Nicke
Jag ser honom sällan nykter. Han är lång. Han gillar att förolämpa folk. Han är det levande beviset för att en förolämpning kan vara ett utmärkt sätt att ta kontakt på och fastän jag sett det så många gånger upphör hans öppningsfraser till vilt främmande tjejer (”du, varför har du en jävla hatt på dej?”), aldrig att förvåna mej. Nicke gillar att ha en, två eller tre tjejer. Nån avslutad sak. Nån som messar. Nån som vill ses. Nån som absolut inte vill ses. Det har hänt fler än en gång att vi andra blivit tillsagda att vänta på att han ”strax” ska ta kontakt med nåt före detta ligg – bara för att bli sittande i timmar medan han och hon cirkulerat varv på varv på Spy Bar innan de slutligen, nån gång vid halvfem, förmått säga hej till varandra.
Niklas är också den som sett till att vi minns nåt av de här åren vi känt varandra. Jag skulle kunna rabbla alla de underliga, vansinniga saker han kryddat våra annars ofta händelsefattiga kvällar ihop med – som att veva ner rutan, plocka fram ett paintballgevär och sikta på alla förbipasserande bilar under en av våra många planlösa turer runt Brandbergen, eller som att kliva in och plocka med sej precis allt han ville ha när vi mitt i natten, mitt i stan fann dörren till en viss klädbutik öppen. Men det skulle göra honom mer till en utpräglad figur än vad han egentligen är. Det där är visserligen Nicke. Men att ligga i nåt hörn och inte göra särskilt stort väsen av sej är också Nicke. Nicke är på en och samma gång både den mest vanartiga och absolut minst bråkiga av oss.
24 juli 2009, kl. 10:41
Dagens …
plagg: Huvjacka. Varje sommar kräver en ny huvjacka. Årets är tigerrandig, kommer från Hennes & Mauritz och kostade 250:-
insatser såhär långt: Mata Buster, bära Buster.
humör: fortfarande rastlös. Jag vill att nåt ska hända. Jag vill dricka sprit.
23 juli 2009, kl. 19:01
Gröna Lund by night
Gröna Lund by night: nån sömnig unge i knät på mamma, sörplandes de sista otäcka dropparna från den där jätteplastbehållaren kallad ”Slush”, tonåringar som åker Fritt fall tio gånger i rad, glada berusade medelålders par i armkrok, nedtrampade sockervaddsstrutar och pommes frites – ett nedskruvat tjo och tjim. Det är en tradition vi har, Toddan och jag, att nån dag ta Djurgårdsfärjan över hit tillräckligt sent för att slippa betala inträde och sen knalla runt ett tag medan attraktion efter attraktion släcks ned. Vi åker inget – den dagen kommer senare, när semestrarna är slut, när Örebro-, Borlänge- och Västeråsbor åkt hem igen, när Gröna Lund är vårt ställe igen.
-
Imorgon åker Toddan till Öland. Vetskapen om detta gjorde oss båda lätt melankoliska. ”När jag kommer tillbaka är det skola”, sa Toddan. ”Nej, det är långt kvar tills dess.” ”Hur långt?” ”En månad nästan.” ”Men sen är det skola.”
23 juli 2009, kl. 1:55
En morgon
Ett stökigt hem. Ett halvt päron till frukost. En missnöjd Buster. Ett rådslag med Toddan: bada eller Djurgårdsfärjan?
22 juli 2009, kl. 10:59
Just nu
Jag hånglar med min nya baby. Äter brie. Tittar på The Wire. Min favoritkaraktär i The Wire är Proposition Joe. Älskar hans kultiverade, vindlande språk, det påminner mej om varför jag en mycket brådmogen period i mitt liv fick för mej att jag skulle tala i hela meningar.
21 juli 2009, kl. 22:59