Allt går sin gilla gång. Huvudvärk. Bananskal. Buster i babysittern med en rännil saliv i mungipan.
31 augusti 2009, kl. 15:10
Jag är så jävla trött. Tänker saker som: det är skönt att man ska dö en dag, ändå.
31 augusti 2009, kl. 12:42
Janne och Mischa och Lisen hade kommit hem från en vecka i Spanien. De var brunbrända och oförskämt utvilade. Vi gäspade. De dukade fram kyckling och en bricka med gudomligt goda babypaprikor. Vi åt och åt. Buster var inte riktigt nöjd med nånting – vi räckte glatt över honom. Det var kort sagt en kväll då det var väldigt tydligt vilka som hade ett spädbarn hemma och vilka som inte hade det.
31 augusti 2009, kl. 1:28
Långt innan jag träffade dem för första gången hade Pietro redan gjort stor sak av Jannes son Max (fotbollsspelare på landslagsnivå) och Jannes släktskap med Uma Thurman (”Det är på hans pappas sida … Janne och Uma Thurman är praktiskt taget kusiner”). Janne redaktörar en egen mattidning och skriver om viner i Allt om mat, Mischas CV är av det mycket omfattande slaget (lektor i dryckeskunskap, generalsekreterare i sommelierernas världssamfund, vinskribent i stort sett varenda månadsmagasin). Ibland ser jag henne rekommendera viner i nåt av caféprogrammen på teve.
De är ofta på resa till nåt vindistrikt. När de inte är det händer det att de bjuder över oss på mat, på Boeuf Bourguignoner, kalv, potatismos – nästan alltid franskt. De bor i den största, luftigaste lägenhet jag nånsin varit i. Janne rör i nåt på spisen, kollar ställningen i Max senaste match på sin laptop, Mischa fixar med Sodastreamern. Ibland är Jannes döttrar med (Moa och Lisen), ibland inte. Det är enkelt, det är otvunget. Ibland till och med semestrigt – att komma hem till Janne och Mischa är lite som när man bara råkade ramla in i grannens trädgårdsfest och blev kvar.
31 augusti 2009, kl. 0:56
Varför går jag åtminstone inte och lägger mej i tid? Det är en jävla sjukdom. Jag sitter uppe fem-sex timmar in på Busters knappa nattsömn. Jag gör inget av de timmarna. Jag är rädd för att lägga mej tidigare, rädd för att inte somna. Jag har aldrig lärt mej somna. Jag sitter uppe tills jag inte längre vet vad jag ska göra, tills alla alternativ definitivt är uttömda så att jag slipper somna, utan bara kollapsar på mage med armarna utfällda som en stupad hjälte.
29 augusti 2009, kl. 15:46
Jag mår inte alls bra. Jag ramlar, går in i dörrar. I morse körde jag in handen i köksbordet och slog upp ett litet köttsår över knogarna. Jag skulle behöva sova. Inte bara en natt. Utan två-tre nätter med riktig sammanhållande sömn.
Annat på min önskelista:
bio
en dyr hudkräm
29 augusti 2009, kl. 9:34
Varifrån kommer denna plötsliga längtan efter natur? Jag vill trampa på lite gräs, höra en uggla hoa.
28 augusti 2009, kl. 10:17
Prenumerera gärna på min RSS-feed!