Idag: Svart. Vitt. Globen lyste violett, rosa, röd. Surrande lyktstolpar. Släpade snowracern, stannade, stirrade upp. Nåt i luften, ett sorts, fladdrig alienartad mystik. Toddan kände av det också: ”Det är många stjärnor idag …” Ja det är helt jävla storartat därute. Ville bara säga det.
31 januari 2010, kl. 21:49
Ett barn. En snowracer. Kallt. Mycket kallt. Och blått. Vad snyggt. Den här vintern är verkligen snygg.
-
Toddan fann en backe: lagom lång, lagom brant – ja den var alldeles perfekt om det inte vore för kröken. Skulle han hinna bromsa? Jag sa att den planade ut, att det var ingen fara. Han satte av. Och försvann över kröken. Där bullrade allt möjligt hotfullt: Stad. Väg. Bilar. Dog han? Pulsade ner med detta hoppande i bröstet: Dog han faktiskt nu? Fann honom på snowracern, på en öde vägstump, klotögd, uppenbart förvirrad över att det inte gick lita på det jag sagt.
En av de konstiga sakerna med att vara föräldrar är att fel kan bli jättefel, bli helt ödesdigert.
30 januari 2010, kl. 20:39
Varit på lunchrast. Fiskat upp ett par sköna ting från Lush: en duschtvål i jellyform, och framförallt nåt sorts mycket praktiska små schampokakor jag föreställer mej att jag på mina raketvändor på SATS ska ha stor nytta av.
-
Vad mycket hälsa det blivit i den här bloggen. Antar att man kan säga att det är där jag är just nu. Jag brukade bara träna. Det brukade gå bra, det brukade räcka. Sen Buster föddes räcker inte längre det. För lite sömn, för många barn. Det är som ett litet bygge som hotar att rasa hela tiden. Det är ett bygge som definitivt inte får rasa. Hur kan man ha fyra barn? Hur kan nån ha det? Nej, jag förstår det inte.
Det här är vad jag förmår. Men då måste allt stämma. Jag prioriterar bara hälsa. Äta, träna, inte frysa – för allt i världen inte frysa. Vi borde prioritera annat också. Men det går inte. Varje gång vi prioriterar annat, tittar på två avsnitt av Arkiv X istället för ett, då rasar allt. Pietro och jag går i skift. Vi ser verkligen inte mycket av varandra. Vi har sagt att vi ses till våren. Vi får se hur det blir med den saken. Vi får se vad Buster säger. Ibland när jag lyfter upp honom och han blickar ut över trasslet av tidningar och kläder och leksaker han ställer till med men inte roar sej med särskilt länge händer det att jag tänker: här är den nya kejsaren. Det är så det känns. Ingen har egentligen nånsin lyckats rucka särskilt mycket på mina rutiner. Men Buster, han har mitt nackskinn i ett stenhårt grepp. Jag spelar inte längre datorspel. Jag duschar i tre minuter – tidigare en omöjlighet. Jag lagar middag varje dag. Jag gör saker på utsatt tid. Jag gör det tråkiga först. Jag gör det roliga på mina – få – lediga dagar.
-
Idag är en snart en sån dag. Jag ska göra pulkabacke av den. Nyttigaste vecka nånsin och så vidare.
29 januari 2010, kl. 12:06
Det var det. Ett handfull tankeövningar jag hoppas att du kan ha nytta av. Ge dej själv utrymme. Var snäll. Var din egen bästa vän. Det är viktiga saker. Det där sista är det viktigaste. Hårt är inte tufft. Hårt är amatörmässigt. På detta spår kommer jag att fortsätta nästa vecka då jag presenterar tre mycket konkreta budord.
28 januari 2010, kl. 21:47
Så, nu har jag påpekat vikten av att vara snäll. Nu tar vi det vidare. Nu ska du bli din egen bästa vän.
-
Vad är att vara en bra vän? Att komma med goda råd? Att berätta hur man gör? Och hur man inte gör? Kanske det. Men det är inte de vännerna du framförallt väljer att träffa, eller hur? När allt kommer omkring är din bästa vän hon som det går att umgås med. Som låter dej vara ifred. Som inte pekar och letar. Varför gör du si? Varför gör du så? Din bästa vän håller inte på så. Hon är glad att se dej. Hon hoppar upp i din soffa och gillar läget. Hon gillar utsikten från ditt fönster. Hon gillar faktiskt det mesta med dej och ditt.
Det ska gå att umgås med ditt träningsjag också. Hon ska kunna röra sej hemma hos dej utan att slå dej på fingrarna. Hon ska säga ja oftare än nej. Hon ska inte röja runt i ditt hem och peta på saker. För den som låter sitt träningsjag gå loss på det viset kommer den egna bostaden genast rymma idel problematik: Soffan. Teven. Smöret. Mackan. Såsen. Det där om den mycket medvetna kosthållningen är en olyckligt spridd myt med utgångspunkt i extrem elitidrott. Det är inte konstigt att du gått på den, den ältas ju till förbannelse precis överallt numera. Men lyssna inte på det där. Det är milt sagt dumheter. Till detta ska jag snart återkomma.
Tills dess: ditt träningsjag är en gäst. Hon kommer att bo hos dej sålänge du trivs med det. Hon ska inte trötta ditt huvud. Hon ska inte göra dej olycklig. Hon ska inte konsumera alla dina krafter och all din tid – tid du säkert behöver lägga på annat. Du ska inte släppa in ett träningsjag du aldrig annars skulle välja att umgås med. Du ska inte känna dej jagad och utpekad. För då blir det outhärdligt. Och då, vare sej du vill det eller inte, kommer du tillslut att säga: ”du det här var trevligt men …” Tillslut kommer du att be henne gå.
Nu är du din egen gäst – var en fantastisk, enkel och härlig gäst. Var din egen bästa vän.
-
Nästa vecka:
Linnas träningsskola #10: Tre budord om hur du inte ska göra det
28 januari 2010, kl. 11:15
Nu har du lärt dej att du behöver utrymme för att lyckas. Utrymme, ett av två nyckelord. Här kommer det andra: snäll. Du behöver vara snäll.
-
Varför funkar tukt på kinesiska barn på gymnastikskola men inte på dej? För att de måste. Det måste inte du. Tukt är en värdelös metod på en fri människa. Hon kommer bara att gå därifrån. Du kommer aldrig att kunna bestraffa dej själv till träningslydnad. Bestraffning gör det bara tråkigare och i slutändan omöjligt. Därför ska du nu lära dej konsten att inte bestraffa. Inte bestraffa alls. Du ska lära dej konsten att säga: Jag gör fortfarande det här. Jag kanske inte gjorde det idag, inte igår heller, men: Jag gör fortfarande det här.
Du har kanske undrat varför träningsvana har så mycket lättare att komma tillbaka efter sjukdomar och graviditeter och brutna ben? Det är inte framförallt rutiner (för de ballar ur), inte grundtränade kroppar (allt är relativt), utan för att de ständigt bär på en övertygelse som ser ut såhär: Jag gör fortfarande här. Nu vill jag att du också lär dej detta:
1. När du blev kvar hemma, i den lilla varma soffan, med den lilla snälla teven, för att det såg ju så kallt ut därute. Säg till dej själv: Jag gör fortfarande det här.
2. När du blev kvar hemma, i den lilla varma soffan, med den lilla snälla teven, för att det såg ju så blött ut därute. Säg till dej själv: Jag gör fortfarande det här.
3. När allt blev alltför pressat, här, där och överallt, när ditt huvud bara inte ville vara med på att träna också. Säg till dej själv: Jag gör fortfarande det här.
4. När allt bara rann dej ur händerna: när inget orkades med, tvättiden kom och gick, det viktiga mejlet gick inte att få iväg, ungarna fick lägga sej på egen hand, när middagen blev åtta rostade bröd med sylt. När inget gick som det skulle och absolut inte träna. Säg till dej själv: Jag gör fortfarande det här.
5. När du råkade ut för en liten sjuka. Den var just ingen märkvärdig sjuka, men det blev en ursäkt, som blev två veckor, som blev ännu mer, som blev ett träningsuppehåll som heter duga. Säg till dej själv: Jag gör fortfarande det här.
6. Oavsett hur många dagar, veckor, månader det gått. Säg till dej själv: Jag gör fortfarande det här.
Varför? För att den främsta fienden mot dej och dina fungerande träningsrutiner inte är uteblivna träningspass. Den främsta fienden är du. Fienden är du när du tittar på dej själv och frågar dej själv: gör jag fortfarande det här? Fienden är du när du samlat ihop till flera av dessa dagar och tillslut säger: Jag gör inte det här längre. Nej, det verkar som att jag jag faktiskt inte gör det här längre. För det är så, att inga träningssatsningar har havererat förrän du också sagt: nu har de havererat, nu har jag misslyckats, nu är det definitivt slut. Det är då inget längre är möjligt, det är först då vi kan säga hejdå till varandra, du och jag. Därför kommer din främsta tillgång, var du än befinner dej, vad du än åstadkommit eller inte åstadkommit, vara att vara snäll mot dej själv. Säga: Jag gör fortfarande det här.
-
Imorgon:
Linnas träningsskola #9: Att vara sin egen bästa vän
27 januari 2010, kl. 11:39
Ska vi sätta igång då? Ut och köra? Just do it?
-
Just do it. En reklamslogan som blev en modern berättelse om hur man gör. Man bara gör. Man bara gör? Vilken skitutsaga, vilken vrållögn. Hur har den kunnat få sånt genomslag, blivit själva idén om vad idrott, sport och träna är för nåt? För att den är lockande naturligtvis. ”Just do it” berättar att allt det du vill ha, det finns där för dej att greppa i samma sekund som du bara bestämmer dej för att göra det. Inte konstigt att man lyssnar på det. Just do it. Vad enkelt. Man behöver bara invänta den där dagen, den då man blir uppfylld av ett ”Just do it”. Och sen, sen gör man det bara på ren inspiration.
Just do it. Som bäst bara en löjlig fras. Som värst nåt mycket värre. Nåt som mycket väl kan vara just vad som kommit mellan dej och träna. Gått och väntat på ett ”Just do it” som aldrig infunnit sej? Är det därför du försjunkit i idéer om att du och träna, ni kommer aldrig ha särskilt mycket med varandra att göra? Eller kanske ännu värre: du har faktiskt varit inspirerad. Du klev ju dit, du klev till och med upp på cykeln. Men stupade. Och inbillade dej kanske att just din inspiration var av den klena sorten, den som inte räcker till?
Såhär är det: inget omfattande, inget stort, inget av värde har kommit ut av ”Just do it”. Detta är vad man bygger stora saker av: närvaro och slutsatser. Tid. Och framförallt: kunskaper. Den samlade kunskapen som människor skrapat ihop till. Inga människor bygger nåt på egen hand. Du bygger av vad andra lämnat efter sej. Det är vad vi ska arbeta med. Och den viktigaste av kunskaper sitter du redan på: Du vet att det är bra att röra på sej. Bra. Det är vad som måste komma från dej. Inget ögonblick av gudomlig inspiration som bär dej genom hundratals träningspass. För den finns inte.
Hur du ska använda dej av insikten att ”Just do it” inte finns? Det ska jag berätta och det här, det kommer, vara det viktigaste att ha bära med sej, viktigare än all praktik, allt görande, alla genomförda pass i världen. Varje gång du misslyckas, inte vill, inte orkar, för de dagarna kommer, det gör de för alla, ska du tänka: Det är inte jag som misslyckats, det är mina rutiner, min metod som inte fungerar. Jag ska utvärdera mina metoder.
Lovar du att göra det? Bra, du har just givit mej, och framförallt dej, möjlighet att faktiskt åstadkomma nåt omfattande, nåt mycket stort: en riktig, fungerande träningsrutin.
-
Imorgon:
Linnas träningsskola #8: Jag gör fortfarande det här
26 januari 2010, kl. 12:58
Träningstisdag och idag, som sagt, om görandet. Inte det praktiska men det mentala. Det mentala är det viktigaste, det är det alltid. Det är där allt börjar. Det är ditt huvud som kommer att ta dej genom träning, inte kroppen, för den gör bara vad ditt huvud säger åt den. Du ska fylla ditt huvud med bra saker, bra idéer, inte besudla dem med de dåliga. Idag ska jag börja med att avliva den sämsta utsagan om träning av dem alla.
26 januari 2010, kl. 11:53
Hej träningstisdag! Idag med en första titt på görandet. Men innan dess vill jag passa på att summera träningsskolan såhär långt, för nytillkomna läsare och andra. De tre första delarna var ett försök att rucka på dej som inte alls vill veta av det här med träning. Det handlade om skolgympetrauman, och att klassa sej själv som hopplös, klen och inkompetent på sportigheter överhuvudtaget. Här är tre texter som kanske kan få dej att våga börja tänka om:
1. Linnas träningsskola #1: Glöm skolgympan!
2. Linnas träningsskola #2:Tänk bort män!
3. Linnas träningsskola #3: Du har (nästan) allt gemensamt med ett proffs!
De tre följande vänder sej till dej som bara är ytterst träningsovillig sådär i största allmänhet men utan trauman i bagaget. Det handlar om rädslan för ontet, rädslan för att misslyckas, och det här med att bara tycka att träning är så jävla tråkigt:
4. Linnas träningsskola #4: Men det gör ju så ont!
5. Linnas träningsskola #5: Jag kommer att misslyckas! Det gör jag alltid med träning!
6. Linnas träningsskola #6: Men jag då? jag som bara tycker att träna är så jävla tråkigt?
26 januari 2010, kl. 7:07
1. Sov. (Det finns inget som att sova. Känner du dej vilse bland alla råd om hur man ska leva hälsosamt? Hur prioritera? Det är ju så mycket med näringsämnen och träningsskolor, magiska bär och frukter, frisk luft och springa och yoga … Kom då ihåg det här: nummer ett är att sova, nummer ett är alltid att sova.)
2. Grönt: en hög mycket vegetariska vårrullar (vitkål, rättika, morötter), bananer och juicer …
3. Nu, nyss: en promenad, en promenad av den vita, krispiga sorten. Jag har faktiskt inget emot den här vintern, inte alls. Jag tycker att den är snygg.
-
Fortfarande på mitt aldrig mer-humör dock. Jag tror att det här ska bli min nyttigaste vecka, nånsin.
25 januari 2010, kl. 18:21
Prenumerera gärna på min RSS-feed!