Söndag. Sista OS-dagen. Femmilen. Hockey. Den här tiden på året för fyra år sen befann jag mej för Expressens räkning på ett hotellrum i Turin. Jag hade lämnat min sista OS-krönika, ingenting var särskilt jobbigt längre. Trots att jag utkämpade de sista sviterna av en magsjuka, trots att jag endast hade ett glas kall cola till min hjälp. Tre Kronor vann guld på en italiensk teve som rullade. Jag förmådde inte titta på den, låg bara på rygg, tittade upp i taket, utslagen men med nya krafter på väg. Underligt, idag känner jag exakt likadant, härjad men återuppstånden. Utan några särskilda insatser alls, bara teve, och lite mera teve.
Arkiv för februari, 2010
Anteckningar från ett februariångesthål 4
Hatar, i största allmänhet:
1. Nåt jävla massmejl från Åhléns: ”Himmel vilket härligt vårmode!”.
2. Att OS-sändningarna från Vancouver aldrig kommer igång. Nagano, Salt Lake City, Sydney, Peking … Kvoten utomeuropeiska städer som ställer till med OS nångång runt tre på natten och avslutar allt lagom till då man kliver upp måstemåstemåste vara fylld nu!
3. Att när OS väl kommer igång sitter de ändå bara och pratar i en studio. ÅH! Här har vi väntat och väntat och kämpat och kämpat och sen ska åtskilliga procent av våra två, små värdefulla timmar tillsammans gå åt till att titta på en studio, med skidbackarna bakom en glasruta bakom ryggar på nåt studiofolk! ÅH! ÅH! ÅH!
25 februari 2010, kl. 17:59
Anteckningar från ett februariångesthål 3
Min mest tänkta tanke just nu: Inte det också! Allt som kommer i min väg, stort som litet, en rökavspärrad tunnelbana, en jävla hund i allergivagnen, batteriet till mobilen på väg att sina, en blöt handduk som rasar i golvet, en tom toalettrulle, ett mjöligt äpple … och jag tänker omedelbart illrött och hatiskt: INTE DET OCKSÅ!
25 februari 2010, kl. 14:32
Anteckningar från ett februariångesthål 1
Kan man bli akut deprimerad? I så fall är det vad jag blivit. Kan knappt röra mej av februarileda, februaritristess, februariuppgivenhet.
25 februari 2010, kl. 9:17
Linnas träningsskola #19: Om bröllopklänningar. Om målsättningar. Om problemet med dem.

Träna med siktet inställt på en bröllopsklänning? Nja.
-
Du har hört om det där med målsättningar, att ha siktet inställt på nåt mycket konkret, en bröllopsklänning att komma i eller ett maratonlopp att ta sej igenom. För att hjälpa dej att hålla motivationen uppe. Ett trubbigt verktyg för att skapa träningslusta enligt mej. Vad händer om du inte lyckas med din målsättning? Jo, du riskerar att sjunka ihop, bedrövad och uppgiven. Och kanske ännu värre: Vad händer om du faktiskt lyckas? Du riskerar att sjunka ihop, då med. Det var ju till detta all ackumulerad tåga och form var ämnad att användas till.
Bara för att få det sagt: Jag motsätter mej inte att en anmälan till en tävling kan skänka en extra udd, lyster och glädje åt din träning. Och det är inte små saker. Men låt det stanna där. Låt det inte bli själva målet med din träning. Varför inte? För att tugget om målsättning, liksom mycket annat, är en av elitidrottens många verksamheter kopierad rakt av – som i själva verket fungerar illa på oss andra. För elitidrottare fungerar målsättning därför deras mål är ett olympiskt spel, är en medalj. För elitidrottare fungerar det eftersom en medalj också utgör en riktig, reell skillnad, kan utgöra skillnaden mellan en tryggad ålderdom och ett fortsatt osäkert kringflackande med småslantar från nåt förbund att hushålla med. Vi talar kanske inte om skillnaden mellan liv och död – men nästan. Men för dej gör det ju ingen skillnad. Egentligen. Ett bröllop med några kilon i behåll – går också. Ett inställt lopp – skitsamma. Och det vet du ju om. Egentligen.
Av samma skäl kan du också strunta i det där med att belöna dej själv för diverse uppnådda mål. Som att unna dej en klippning vid fem förlorade kilon eller tjugo genomförda träningspass. För att är det så att du verkligen vill och behöver klippa håret finns det ju inget att hindrar dej från att boka tid – redan idag. Och är det så att det där med klippa sej inte är särskilt akut – kommer det inte heller verka som den morot du skissat på det som. Och ja – det vet du också om. Att bygga motivation med hjälp av klippningar, nagellack, greklandsresor eller vad det nu må vara är att underskatta din egen intelligens, är ett slöseri med tid, är konstlat och fånigt – och ligger framförallt för långt ifrån från det här med att faktiskt träna.
Istället för målsättning? Nåt riktigt, nåt som kommer inifrån dej själv och faktiskt betyder nåt. Vad det kan vara ska jag gå in på nästa gång.
-
Nästa vecka:
Linnas träningsskola #20: Istället för målsättning: en idé
24 februari 2010, kl. 11:45




