Prenumerera gärna på min RSS-feed!Svepte nyss min tredje tallrik Yoggi Samoa – min favorit bland Arlas yoghurtsmaker. Har ägnat förmiddagen åt att läsa ikapp helgens händelser och fastnade för ett delikat internetgräl. I centrum för grälet: Margret Atladottir, som gjort kometkarriär som skribent och bloggare och nyligen utsågs till chefredaktör för Nöjesguiden. Rekryteringen väckte viss uppmärksamhet. Branschtidningarna gjorde otaliga intervjuer endast för att förhöra sej om huruvida hon skulle ”klara det”. Jag har aldrig träffat henne, men jag visste i samma sekund som jag såg henne på teve att hon skulle åka på specialgranskning. Hon är en av få som gör intryck, för sej med svepande, självsäkra handrörelser som om hon har ett cigarettmunstycke i handen, har svar på tal, är rolig. Nu ska hon ha avfärdat en mejlskrivare som en ”tönt”. Och frågan är redan uppe: bör hon avgå? Åh media, jag saknar dej inte!
Jag minns mejlen, denna kalla gryniga gyttja man förväntades stå med båda fötterna i. Min redaktör på Expressen gjorde tidigt klart för mej att svara på mejl, det gör man. Jag gjorde det ändå inte. De sista åren tror jag att jag raderade två tredjedelar av alla läsarmejl som hamnade i inboxen. Jag läste den första raden och visste sen hur resten såg ut. Mejlen var sällan grova. De såg ut ungefär som det till Atladottir, arroganta utan att riktigt kunna stå för det. Hade jag nån utbildning? Några gjorde stor sak av att inte kunna skilja mej och Linda Skugge åt, andra skulle tvunget inkludera ordet ”liten”. Ämnet var litet, min text liten, eller så var det kort och jag som var – liten. Trettio år gammal hade jag i läsarnas ögon inte blivit en dag äldre än de nitton då jag började. Jag önskar att jag åtminstone en gång kallat nån för ”tönt”.
Mot slutet minskade antalet mejl – brevskrivarna hade välsignats med ett kommentarsfält direkt under mina texter där de nu istället inför publik kunde utbyta åsikter kring min uselhet. Vi pratade inte om det här på tidningen. Jag såg att en och annan – oftast kvinnlig – skribent befriades från öppna kommentarer. Jag frågade aldrig efter detta. Jag hoppades väl lite naivt att kommentarerna skulle funka som illustration till vilken taskig arbetsmiljö som är vår. Att de kunde utgöra underlag för en större diskussion. Kanske nåt för PK-klubben att hugga tag i? Så blev det inte. Tvärtom, tror jag, grumlades sikten. Nu förmår ingen längre ens se hur det faktiskt ser ut, man har blivit för van. När min redaktör tillsammans med en annan kollega till mej lämnade Expressen för att starta debattsajten Newsmill var till exempel målet fortfarande det helt nyvakna ”fri debatt”. Några månader senare dryper gyttjan i kommentarsfälten. Man gör tillslut klart att man från och med nu stryker de rasistiska tillmälena. De misogyna hänger däremot kvar, som stora skämsiga fläckar alla ser men ingen säger nåt om. Som av en slump är det numera bara män som skriver där, bara män som kommenterar.
-
Nä, jag tror inte att det var det här som gjorde att jag slutade – jag vill fortfarande tro att det var romanen som drog. Men det är definitivt det som håller mej borta från spalterna trots att jag verkligen skulle behöva komma över lite pengar.
-
Känner för en Gin & Tonic.
Etiketter: Expressen, fri debatt, kommentarer, Linda Skugge, Margret Atladottir, misogyn, Newsmill, Nöjesguiden, PK-klubben, rasistisk, redaktör, tönt
Detta inlägg postades
20 april 2009, kl. 12:10.
» Läs kommentarer | » Skriv kommentar | » Trackback | » RSS 2.0
Jag förstår inte riktigt vad Margaret Atladottir har just med näthat mot kvinnor att göra. Förutom att hon är just kvinna. För merparten av kommentarerna mot Margaret är fullt rimliga. Hon svarar drygt och översittaraktigt även på kritik mot texter, inte person. Och jag tycker faktiskt det är helt åt skogen, vare sig man är man eller kvinna. Journalister ska inte uppträda på det sättet. Jag har själv jobbat på Expressen. Och svarade på alla mejl. Faktiskt. Kommentarerna på nätet läste jag inte. Förmodligen var det det som gjorde att jag klarade mig helskinnad och orkade upp till jobbet varje dag. Nöjesguiden har jag slutat läsa för länge sen. Med undantag av länken till nämnda kommentarsbråk. Och inte fan blev jag sugen på att läsa mer. Var finns arbetarklasskvinnorna i media? Vi som verkligen kan slå underifrån – och göra det snyggt…
Vill bara säga att hon inte avfärdat en mejlskrivare som tönt.
Hon har i ett kommentarsfält fört en diskussion där hon sagt det och en del andra mindre sansade saker, till personer som skrivit rätt så sansade kommentarer.
så trist att jämställdhetsdebatten aldrig kommer längre än till punktmarkering av hur något har tolkats eller misstolkats. Jag håller med dig Linna om att det är något sjukt med det här med misogyna nätkommentarer.
speciellt intressant är det där rotandet i kvinnliga skribenters motiv och det där vägandet för och emot som tycks vara av outsinligt intresse i kommentarsfälten.
apropå orka stanna kvar så undrar man ju hur länge camilla wagner på va:s blogg kommer att hålla ut. kommentarerna där är underhållande för oss läsare, men man kan inte undgå att undra vad de gör med bloggaren.
Här känner jag att jag också vill påpeka att jag kritiserar även (oftare faktiskt) manliga mediachefer som jag tycker gör fel…
Jag har försökt hålla diskussionen kring Atladottir kring hennes yrkesutövning men fascineras över alla som på något sätt slätar över hennes beteende med argumentet att hon minsann är ”ung snygg kvinna” som ”får så mycket skit”.
vilken fantastisk missuppfattning av historien
Då ska jag passa på att lämna en snäll kommentar (som jag verkligen menar): kul att du börjar blogga igen. Tyckte mycket om dina krönikor, du har en förmåga att reflektera över saker och ting, vrida och vända på dem som ingen annan. Gillar dig, Elin Grelsson, Karolina Ramkvist och Sara Kadefors.
Linda: jag tror det är mycket vanskligt att utgå från sej själv och sen vara säker på att man vet hur näthat bäst tacklas. Margret Atladottir är mycket profilerad, det genererar respons i mängder få har erfarenhet av. Sen ser jag inte heller det stora värdet i att sitta på sin kontorsstol och bita ihop hela tiden. Jag gjorde det, de flesta kvinnliga skribenter jobbar så. Jag blir upplyft över att se nån tillåta sej att få ett utfall en enda gång (som jag i ärlighetens namn inte tyckte var särskilt grovt, vi talar trots allt om en nöjestidning välkänd för att attityda mot läsarna).
Mymlan: jag är säker på att Atladottir inte är den första du kritiserar. Det förändrar inte att jag tycker att din kritik av Atladottir saknade varje form av nyans. Dessutom finner jag det sorgligt att du bergsäkert slår fast att Atladottir gått över alla gränser medan du alls inte tycks uppfatta tonen i den förstnämnda kommentaren. ”Fick du betalt för att skriva den här lilla recensionen?” S a n s a d är ju inte vad jag skulle kalla en sån öppning, snarare skitotrevlig.
LB: Tack! Hoppas att du gillar bloggen också!
jag har svårt att förstå hur man kan upprätthålla en distans mellan sig själv och kritikmejlen när man får så många som du fick. det räcker med att jag får ett par läsarmejl som inleds med ”lilla fröken besserwisser” eller annat nedvärderande för att jag ska känna mig kantstött och dålig en stund. jag antar att man blir blaserad till slut, att huden hårdnar. men fan, vad svårhanterligt det är med kritik ibland, och vad svårt det är att inte låta den glida in under huden, att inte ta med den var man än går. ibland är jag sugen på att skriva vattnigare och tandlösare än vanligt för att inte generera den vanliga skräpkastningen.
Linna: Jag tror det är vanskligt att utgå från att du känner en läsare efter en kort kommentar i din blogg. Jag är en besvärlig jävel. Knappast typen som biter ihop och håller käften. Har lämnat mitt senaste jobb pga en manlig översittarchef. Och hinner inte starta Facebookgrupper varje gång jag skriver till en myndighet.
Men jag har aldrig påstått att jag vet hur man bäst tacklar näthat! Jag tror det är en omöjlig ekvation för de flesta kvinnliga skribenter. Jag ville bara lämna min synpunkt att just Atladottir känns som ett dåligt exempel i sammanhanget. Hon är ju inte professionell. Bara otrevlig. Och då kan jag förstå de bittra kommentarena i kommentarsfälten. De är långt ifrån enbart skrivna av män. Ska vi diskutera antifeminism på nätet finns det andra, tydligare trådar att dra i. Och gott om grymt begåvade kvinnliga journalister som får ta oförtjänt mycket skit. Förmodligen du till exempel…
Isabelle: jag känner igen det där, efter att skrivit nåt som engagerat många valde jag ofta att skriva en tillbakalutad, mesig text medvetet för att slippa elaka mejl. Jag vet inte om man nånsin lär sej hantera elak respons. Det fanns dagar då jag kände mej helt omöjlig att såra. Men på mitt åttonde år som ledarskribent kunde jag fortfarande vakna med den där känslan du beskriver: nåt sorts kombination av dåligt självförtroende och olust på samma gång.
Linda: jag utgick bara från det du skrev: att du medvetet valde att inte läsa kommentarer för att klara dej ”helskinnad”. Det tycker jag helt enkelt är en väldigt defensiv lösning, som lämnar fältet fritt så att säga. Nu gjorde jag ju också så. Men jag blir som sagt upplyft av att se nån välja en annan metod. I övrigt tycks vi inte se samma sak. Där du ser oprofessionalitet ser jag bara vanliga rimliga känslor.
Nu var det inte riktigt så att jag medvetet valde att inte läsa kommentarerna då. Jag har alltid jobbat med nyheter, inte ledare/krönikor, och då får man förmodligen fler mail (vi har ju oftare vår mailadress synlig till skillnad från ledarskribenter) än kommentarer på nätet samt att det inte finns samma utrymme för känslor i texterna. Jobbar man på fem-sex texter dagligen och gör kanske tolv-fjorton timmar på jobbet räcker inte heller tiden till att hantera nättroll. Men som jag skrev tidigare så har jag alltid besvarat alla mail, så man kan knappast anklaga mig för att vara verklighetsfrånvänd. Det verkar som ganska få journalister för en aktiv dialog med sina läsare, annat än i underhållande publiceringssyfte som t ex Nöjesguiden.
Fint att du gör det dock! Och fortsätt skriva! För det allra mesta håller jag med;-)
Hej Linna!
Roligt att kunna läsa dig igen. Du ska veta att det fanns i alla fall en äldre (nåja, 20 år), konservativ man som tyckte du var den stora behållningen med Expressen. Så här skrev jag nyligen i en kommentar i Isobel Hadley-Kamptz blogg:
”Precis, jag vill bli utmanad. Min favoritskribent under många år var Expressens Linna Johansson. Vi hade/har inte många åsikter gemensamma, men varje gång jag läste henne var jag tvungen att slipa mina egna argument. Oftast lyckades jag, för mig själv, argumentera emot, men någon gång ibland hände det att jag motvilligt måste medge att jag inte rådde på henne. Det var då jag växte.”
Jag tycker också att det hör till saken att Nöjesguiden har en tradition (som man absolut kan diskutera för sig, men ändock) av att vara enormt snorkiga och spydiga mot läsarbrev och kommentarer.