Linna Johansson

För ett par veckor sen skrev jag kort om Alex Schulman. Jag skrev att jag inte gillar hans humor, att jag tycker att den är daterad och trött och mest går ut på att göra ned människor för allt eventuellt avvikande de besitter och gör. Jag skrev också att det inte förvånade mej att Schulman slutligen kommit ut som reaktionär. Schulman är numera väldigt konsekvent i att allt ska vara som det alltid varit. I synnerhet kvinnor ska vara som de alltid varit.

Detta har uppenbarligen Schulman läst. Dock tänker han låtsas som att han inte har läst det. Men det har han gjort. Och dessa rader har tydligen plågat honom, och inte klingade den plågan av heller utan den måste tillslut få utlopp. Så igår satte sej Schulman ned och skrev att han ”stör sej” på mej. Han som mej veterligen aldrig skrivit om mej förut tillägnar mej nu en bloggpost där han skriver att jag är deprimerande, att jag tycker att det är ”vidrigt” att ha barn, att jag troligtvis ”hatar” mitt barn. Ja han skriver faktiskt så. Att jag hatar mitt barn. Det börjar nu i Schulmans värld bli ganska många kvinnor som hatar sina barn: Dominika Peczynski för att hon arbetade under spädbarnstiden, snart också Birgitta Ohlsson för att hon planerar att arbeta under spädbarnstiden. Och nu jag, för att jag inte tecknar mitt föräldraskap i de tillrättalagda färger som Schulman själv gör.

Jag antar att jag borde svara dräpande på det här. Svara nåt om att det inte finns en motsättning mellan att älska sina barn och att skriva om slitet föräldraskapet innebär. Men det vet ju alla. Framförallt vet ni det. Möjligen bara inte Alex Schulman. Därför tänker jag inte svara på det. Det är för banalt. Det är för enfaldigt. Dessutom är kärleken till mina barn det närmaste jag kan komma heligt i mitt liv. Jag förklarar den inte för vem som helst och allra minst för Alex Schulman.

Däremot vill jag ta tillfället i akt att säga nåt om det här som jag tänkt på en längre tid. Jag vill säga nåt om det jag tänker på som lyckokravet. Bloggar brukar regelmässigt anklagas för att vara alltför hejiga. Allt är prima – jämt och alltid. Alex Schulman är faktiskt en av dem som frekvent anklagar bloggosfären för att mest av allt befolkas av en samling unga dumma kvinnor som skriver om nya skor och latte på stan. Han tycker till och med så illa om detta hejiga att ett stående nummer i hans blogg varit att kopiera läsarfrågor ställda till dessa unga kvinnliga bloggare för att visa på hur ytliga och dumma de är. Men är det överhuvudtaget möjligt att skriva annat än hejigt? Får man? Kan man? Jag börjar tro att man inte kan det. Det är inte för att människor är hejiga och ytliga som bloggarna är det. Utan för att de inte får vara nåt annat. För då sitter snart nån människa där och petar och avfärdar detta som sjukt. En dålig dag är ett tecken på sjukdom. En längtan efter en barnfri dag ett tecken på att man hatar sina barn. Till exempel.

Jag har ändå försökt. Jag har försökt att berätta uppriktigt om tröttheten och slitet med små barn. Ledan, också. Det är inte för att jag är nån särdeles modig människa jag berättat om detta. Vill ni veta den verkliga anledningen till att jag vågat skriva om detta: det är för att jag inte är en nedstämd människa. Jag är en människa som aldrig upplevt en regelrätt depression. Dagarna jag inte velat stiga upp ur sängen kan jag räkna på nära nog ena handen och är alla kopplade till i tur och ordning: separationer, fysisk ohälsa och bestialisk trötthet. Jag har naturligtvis varit med om svårigheter och ledsamheter. Men just depressioner och nedstämdhet är inte en av mina kamper. Man vet naturligtvis inte vad som väntar en härnäst – men det har i alla fall hittills inte varit det. Och det är därför jag kan berätta om de här sakerna, utan att vara rädd, utan att vara anonym och så vidare. För att jag helt enkelt inte har stora, tunga saker att berätta. Jag är trött ibland, jag knäar inför vardagen ibland. Och jag längtar ibland efter saker jag inte har tillgång till. Men det är också allt. Det är inget märkvärdigt.

Min fundering är: Vilka berättelser går vi miste om när min, mycket enkla, uppenbarligen fortfarande kan omskrivas såhär, som hat? Hur mycket kostar lyckokravet i antalet uteblivna bloggar och berättelser vi aldrig får ta del av för att priset är för högt? För att det kostar dessa personangrepp? När folk precis som Alex Schulman faktiskt använder ordet ”mörker” som ett skällsord? Jag tror att det är många. Och jag tycker att det är ledsamt att tänka på. För jag vill läsa riktiga texter, riktiga berättelser om vad det är att vara människa. Jag tycker att människan på sitt lyckligaste humör är begränsat intressant. Till exempel gör Alex Schulmans egen berättelse om sitt föräldraskap mej djupt uttråkad. Det är de framgångsrika förstagångsföräldrarnas saga. Inte ett moln på himmelen. Gotland om somrarna. Thailand om vintrarna. Hus i Nice. Rikligt med tid och resurser. Så mycket att Alex Schulman uppenbarligen kan slösa dem på att inreda en fånig bokhandel på landets dyraste plätt liksom på skoj. Nej, jag hatar inte honom för det. Inte heller tänker jag misstänkliggöra honom i hans föräldraskap för det. Men jag har hört den här sagan så fantastiskt många gånger. Jag vill höra andra. Och jag tror att jag skulle få höra det – om inte människor som Alex Schulman stod i vägen med sitt hyttande pekfinger och hävdade att nedstämt är lika med fult.

Etiketter: Alex Schulman, berättelse, Birgitta Ohlsson, blogg, bloggar, bloggosfär, depression, Dominika Peczynski, förälder, lycka, lyckokrav, nedstämd

Detta inlägg postades 06 juni 2010, kl. 23:51.
» Läs kommentarer | » Skriv kommentar | » Trackback | » RSS 2.0