Prenumerera gärna på min RSS-feed!Möjligen är det sista gången jag åker till Mödravårdscentralen idag. Det var i alla fall vad min barnmorska gissade senast jag var där. Hon utlovade summering, ville jag prata förlossning – amning kanske?
-
Jag kommer inte att amma det här barnet. Jag ammade inte Toddan heller. Då menar jag att jag inte ammade överhuvudtaget. Jag skulle kunna förklara det med att en graviditet är en alldeles tillräckligt påfrestande erfarenhet för mej. Det hade varit sant. Efter förlossningen vill jag inte engagera min kropp i nya processer. Jag vill kunna kliva upp, kliva därifrån, tala om för mej själv att jag är klar, i mål. Men det verkliga skälet är min läggning rent generellt. Jag var sju år när jag fick mitt första småsyskon. Jag hade då sen länge lagt mej till med de vanor som skulle komma att prägla mitt vuxna liv: timmarna på egen hand, stängda dörrar, miniteven, serietidningarna, de banala böckerna från Barnens bokklubb. Jag kan helt enkelt inte sitta med ett spädbarn särskilt länge i sträck. Jag vill kunna gå därifrån, och jag vill kunna göra det utan att hålla reda på statusen på mina bröst.
Att på förhand välja bort amning var i min dåvarande barnmorskas ögon ett så apart beslut att hon helt öppet meddelade att hon ämnade motarbeta det med all kraft. I månader stirrade vi ut varandra, förolämpade varandra. Hon slängde den nalle med vilken hon tänkt demonstrera amningtekniker i golvet, jag upphörde så småningom att hälsa. Länge opererade hon kring tesen att min ovilja att amma måste ha att göra med min relation till andra, skamkänslor kanske, övergrepp i barndomen? När det slutligen gick upp för henne att det snarare var frågan om min relation till min tid, till mej blev hon om möjligt ännu aggressivare. Detta var ju ett så futtigt skäl. Jag minns fortfarande hennes kapitulation, hur hennes ögon smalnade av till små ondskefulla springor och hur hon fick ur sej den fråga hon velat ställa hela tiden: men varför skaffar du barn då?
Det är framförallt i frågan om amning som jag blivit varse den avgrundsdjupa skillnaden i förväntningar på vad en mamma respektive pappa är, bör vara. Som pappa kan man närma sej sitt barn lite som man vill, komplettera en redan färdig tillvaro mellan mamma och barn. Som mamma förväntas jag bryta ned eller åtminstone bortse från nästan varje aspekt av min personlighet. Som mamma måste jag vara beredd att erbjuda allt.
Etiketter: aggressiv, barnmorska, bröst, faderskap, förlossning, gravid, graviditet, maning, moderskap, Mödravårdscentral, nalle, personlighet, skamkänslor, spädbarn, teknik, tid
Detta inlägg postades
15 juni 2009, kl. 10:01.
» Läs kommentarer | » Skriv kommentar | » Trackback | » RSS 2.0
MVC, och för allan del BVC sen är en värld av bisarr biologi och skrämmande blickar
Den där självklara tillgängligheten som man väntas älska och som jag tycker var det allra svåraste med att bli förälder. Eller, jag menar – mamma såklart.
Jag minns paniken som grep mig en dag när min första fötts och jag bara satt där i soffan med brösten och barnet, hela tiden brösten och brösten.
Jag bara gick ut över de där snöiga åkrarna runt huset vi hyrde då och gick i djupsnön och grät och skrek.
Sen blev det två ungar till, förvisso och än mindre tid.
Men. I går satt samma unge och jag och förlorade oss i bok och serietidningshörnan på en loppis och sen hem och käka tusen skumraketer och läsa.
Bebisar är fina, men ”den underbara bebistiden” överskattad.
Heja för dig och det privata!
De är så skönt att läsa det du skriver. De där tankarna var oxå mina, men jag gick aldrig hela vägen, jag är alltför konflikträdd …
haha, du borde blogga på mama, det skulle behövas lite sånt här där, där man inte får avvika allt för mycket från grupptrycket!
Din gamla barnmorska har ju uppenbarligen fel jobb — tror tyvärr att hennes typ är alltför vanlig (det paradoxala är att det samtidigt finns en massa BVC-tanter som försöker tjata på ersättning på kvinnor som vill amma, så fort bebisen avviker ett gram från normalkurvan)
Hm, men hur ska jag fortsätta nu utan att anklagas för att vara amningsfanatiker? Jag respekterar ditt val, men jag förstår det inte. Jo, jag fattar känslan att man vill ha sin kropp i fred. Däremot förstår jag inte det där att det skulle vara mer praktiskt att inte amma. Barnet ska ju fortfarande äta, och vatten ska kokas, kylas, ersättning blandas och flaskor ska diskas och steriliseras. Ska man utanför dörren måste man ha med sig termos, pulver, flaskor, f-n och hans moster. Rätt som det är tar ersättningen slut och man måste leta reda på en affär som har öppet efter 23.
Jag halar fram ett bröst, och tycker det är rätt skönt att ha en bra ursäkt att sjunka ner i soffan och glo på repriser av Grey’s anatomy, läsa tidningen eller slösurfa lite. När jag vill iväg utan lillkillen längre tid än mellan två amningar, eller få en hel natts sömn ibland, då kan han få ersättning. Men det får andra (mest pappa) göra. Så länge min amning funkar vägrar *jag* joxa med flaskor och pulver.
[...] peppar jag dig att läsa det här, samt det här. Ämne man inte själv har nåt på fötterna i, och jag har inte tid att skriva nåt ordentligt [...]
Asså, denna moralisering! ”Varför skaffar du barn då?”. Den här berättelsen tar ju verkligen priset.
Jag har inte kunnat sätta fingret på det tidigare men mötet med MVC och BVC är som en enda lång återupplevelse av hur relationerna var med vuxna när man gick i grundskolan. Man är helt utelämnad till dessa auktoriterter (dock i total avsaknad av naturlig auktoritet, bara en pinsam, spänd, tillkämpad) som man vet inte alls klarar av att fylla ut den kostym som deras yrkesroll medför.
Heja dig Linna som vågar stå upp för dig! Själv är jag en fegis som typ hummar med lite tyst och sedan gör som jag vill hemma.
Det är nog snart dags för ett sådant samtal hos barnmorskan. Jag är livrädd för det. Jag vill troligtvis inte amma. Jag vet inte än om jag inte vill amma alls eller bara en kort period i början. Det är sånt som jag så här i min första graviditet verkligen skulle vilja kunna prata med någon om men det är på inget sätt aktuellt att ta det med barnmorskan. Hon har hela tiden sin olycksbådande viskande röst på och jag klarar inte av den. Det stressar mig något oerhört det där med amningen. Jag skrev helt kort i ett blogginlägg för ett tag sedan att jag inte från något håll vill ha några åsikter om amning nedtryckt i halsen. Inte hjälpte det. Inte någonsin tidigare har så många människor lagt sig så jävla mycket i hur mina bröst ser ut och vad jag tänker göra med dem. Jag längtar tills min kropp är min igen och inte andras egendom att beröra och kommentera.
Moster Mysko – vi har gett ersättning till våra ungar och jag kan lova dig att det inte är så krångligt som du får det att låta!
för mig är det självklart att det inte är barnmorskans plats att värdera ditt val att inte amma. det är så klart ditt beslut.
men jag förstår inte varför man skaffar barn om man inte är beredd att amma det. för mig är det ologiskt. jag tänker att man vill ge barnet de bästa förutsättningarna, och såvitt jag förstått är fördelarna för barn som ammas jämfört med dem som får mjölkersättning belagada flera gånger om.
där ser jag inte att det handlar om ”manligt och kvinnligt”. det är ren biologi, och jag ifrågasätter inte din roll som mamma, däremot har jag frågor om din roll som förälder.
Var och en måste bestämma och din barnmorska var ju DUM I HUVUDET. Jag har uppmanat flera ledsna väninnor att sluta amma när de inte velat eller det inte ha funkat, det är FAN inte hela världen.
Trots det måste jag vara ärlig jag skulle hellre ha blivit av med min vänstra arm än att ha missat amningen.
Jag har varit en lat mamma, joxa med flaskor när man ska ut eller på nätterna – never. Kunna tysta barnet varsomhelst med ett bröst, d.v.s. gå på bio, föreläsningar eller fika – ja tack. Gud vad skönt det har varit för just mig.
Som jag har ammat, för mycket, för länge, bvc-sköterskorna har skällt på mig.
Jag och barnens pappa har delat helt lika på föräldrapeng och sjukdagar. Jag började arbeta med första barnet när hon var två veckor då var hon med mig och med de andra då de var 7 månader men jag har ammat dem länge. Att man skulle vara ojämlik för att man ammar är bullshit.
Om man vet hur man känner är det bara att följa sitt hjärta fast alla andra vill jag ändå säga räds inte amningen. Det är en konst man själv och barnet lär sig som åtminstone gjort mitt liv med småbarn väldigt mycket enklare.
All power to you girl.
Samtidigt kan jag inte låta bli att bli fundersam till hur du känner inför tiden då du fick ditt första syskon. 7 år är ganska gammalt… och samtidigt väldigt ”barnigt” och outvecklat. Alltså… det är inte som att vara tonåring och få ett sladd-barns-syskon.
(Det kan ju vara nog så traumatiskt… om ändå… lättare ju äldre man är)
Kanske fick de där känslorna av att ”bli bortvald” och ”bortglömd” extra mycket luft under vingarna då du var tillräckligt gammal för att inte vara baby… men tillräckligt mycket barn för att inte kunna reda ut det själv.
Kanske trodde dina föräldrar inte att du behövde prata om det? Kanske försökte de, men försökte inte tillräckligt bra och misslyckades?
Ledtråden du själv nämner kan ju faktiskt vara en viktig känslomässig ledtråd.
Att närma sig ditt barn är kanske att närma sig denna ömma punkt?
… och att deala med DEN kanske inte är något du känner att ”du har tid” med? Nu med barn och allt.
Jag säger alltså inte att det spelar någon som helst roll om du ammar eller inte.
Det är kulturellt överskattat.
Jag tycker bara det vore synd om anledningen till varför du gör det inte är ”fritt val” utan en punkt i ditt hjärta som gör så ont att du inte kan snudda vid den.
Då är ju det inte ett ”fritt val” längre…
Då är det en punkt från när du var 7 som nu lever kvar och dikterar ditt val av amning.
… och en sådant scenario har ju inget med politik, könsroller eller ”fritt val” att göra… ju.
Sedan verkar din barnmorska vara helt bäng i huvudet… men det är ju ett annat kapitel.
Jag minns de texter du skrev om amning i Expressen. De var mycket bra! Finns de kvar på nätet och skulle du i så fall vilja länka till dem?
Det gläder mig att du verkat ha fått en vettig barnmorska nu (såg jag i nästa inlägg).
Vad gäller fördelarna med amning jämfört med flaskmatning så är de inte så stora att de motiverar den omfattande propagandan. Linnas första barnmorska verkar ju helt konstig. Varför bytte du inte BVC?!
Tack!
Den här texten borde stencileras och delas ut samtidigt som de visar den där jävla ”Bröst är bäst” på föräldrakurserna.
Grattis till dig, barnet och din snubbe, säger jag.
Dessutom:
Ersättning på tvådeciliterstetra är i princip lika bärbart som vilka bröst som helst.
Å, jag skulle önska alla blivande mammor en barnmorska som kunde föra ett balanserat samtal om för- och nackdelar med amning och flaskmatning utan att skuldbelägga den som ryggar för att bli så rent fysiskt bunden vid barnet som man blir när man ammar. Det passar kanske inte alla, och att komma med ”varför skaffar man barn då???” och ”men det är ju det BÄSTA” står som sagt inte i proportion till den något bättre allergistatistiken hos ammade barn. Skulle tro att t.ex. skillnaden mellan att bo i stan och på landet ger betydligt större glapp i hälsostatiskiken hos barn (astma, trafikolyckor, vad vet jag) utan att det görs nån stor grej av det. Föräldrar gör en hel massa val hela tiden, och alla påverkar säkert barnet på ett eller annat sätt, huvudsaken är väl att varje familj hittar ett sätt att fungera ihop som passar dem.
jag ammade inte heller och jag ser den varannan-matnings-rutin som jag och min man inledde från dag ett som en av grundpelarna i ett rätt hyfsat jämställt föräldraförhållande. Vår son har från början fått vänja sig vid att båda kan sköta alla (de flesta? matningen i alla fall…) delar av föräldraskapet lika bra.
Men för ordningens skull vill jag också berätta att inte en enda person någonsin ifrågasatt flaskmatningen. Varken på BVC eller bland bekanta. Som ditt senare inlägg antyder: det finns vettiga barnmorskor också! Och då var vår barnmorska ändå aktiv i amningshjälpen.
[...] Amma Pappa Barn — 14:42 via Google [...]
Om man vill kan man ju amma fast man varannanmatar (en del får iofs strul med amningen av det, men inte alla). Ett större hinder mot varannanmatning torde väl vara att i de flesta familjer måste den ena föräldern gå till jobbet.
[...] Åkt buss och cyklat i blåsten och tänkt att jag ska blogga om amning och kejsarsnitt och sånt. Apropå [...]
Klart man inte ska tvingas amma om man inte vill – ett spädbarn är oerhört lyhörd för olika stämningar och skulle antagligen må väldigt dåligt hos en tvångsammande mamma som inte vill amma barnet.
Men… man kan pumpa ur istället. Förse barnet med bröstmjölk ändå – och samtidigt skapa möjlighet för pappan att mata barnet redan från början.
Ammningen är inte allt – men bröstmjölkens sammansättning vilket bla bygger upp barnets imunförsvar kan inte ersättas av pulver och tetrapack.
Pumpar man ut – så kan man välja att göra det precis när det passar en själv, och samtidigt kan man ge sitt barn det absolut bästa matalternativet – under förutsättning att man har bröstmjölk vill säga.
Jag tycker därför man ska hålla isär begreppen lite. Låt bli att amma är en sak. Neka sitt barn bröstmjölk är något helt annat.
Fast det där med att bröstmjölk ”alltid är bäst” och att det skyddar immunförsvaret etc är ju bevisat att det INTE stämmer. Allergier o dyl får vi ändå genom det medicinförgiftade grundvattnet och således genom bröstmjölken också. Att det stod i den broschyr jag fick från mvc att ”en rökande mamma som ammar är bättre än att inte amma alls” tycker jag är heeeeeelt sjukt.
Sedan det där argumentet: ”varför skaffar du barn då”. Ja, jag har ju inte tänkt amma mitt barn resten av livet iallafall?!! Det där att det är en så kort del av ens liv – jaa, just det. Kort, spela roll!
Svar till Clara: Den första mjölken som kallas råmjölk innehåller mycket viktiga ämnen som du inte kan ersätta på kemisk väg. Sedan överför bröstmjölken under hela amningen antikroppar från mamman till barnet som gör att bäbisen skyddas mot vanliga simpla infektioner som spädbarn inte klarar lika bra som vi andra.
Allergier är till stor del genetiskt ärftligt betingade och har inte mycket med grundvattnet att göra, och inte heller med anmning att göra – med ett undantag: Astma.
Spädbarn har inte färdigbildade organ. De fortsätter att utvecklas även tiden efter födelsen. Detta gäller även lungorna. Ett spädbarn som får bröstmjölk (på ena eller andra sättet) får också ett visst skydd mot vanliga infektioner…. vilka tyvärr kan utlösa astma i förlängningen i de ej färdigutvecklade lungorna.
Rökande mammor är väl ALDRIG bra? Oavsett om de ammar eller ej… men jag kan tänka mig att det blir en extra fysiskt påfrestning hos ett spädbarn om mamman både röker och avstår från att ge bröstmjölk.
Omigen så tycker jag det är fel att helt föra samman amning och givande av bröstmjölk. Det är inte själva sugandet på bröstet som är det viktiga – utan mjölken som kommer ur det.
Man kan därför lugnt avstå från att amma, och ändå ha en kroppsnära och intensiv kontakt när man matar med flaska. Men man måste vara medveten om vad man väljer bort när man plockar bort själva bröstmjölken.
Du har säkert hört att FN har via UNICEF hårt kritiserat företag som lockar mammor i U-länder att föda upp barn med ersättning istället för att amma? Inte för att U-landsbarnen missar själva snuttandet på bröstet – utan för att de har ett så stort behov av att få i sig alla viktiga ämnen (bla antikroppar) i bröstmjölken.
Svenska barn är inte annorlunda….
Mia: Svenska barn är inte annorlunda, men Sverige är inget U-land! Våra barn dör inte om de får ersättning och behöver inte lika starkt skydd mot sjukdomar. Svenska mammor har aldrig ammat så länge som nu! När jag fick barn sa min killes mormor stolt till mig, som har fyra barn: jag ammade minsann i TRE MÅNADER. Sexmånaders rekommendationen från WHO gäller U-länder. Här är inte ersättning farligt!
Och med grundvattnet menade jag att man idag visar att vi får i oss så mycket skit från all medicin vi slänger i soporna, att det inte spelar något roll. Dessutom är det fortfarande det där jobbet, att pumpa, som inte pappan behöver göra. Jag är inte emot amning, me dina argument kommer från amningsmullorna och bvctanterna och kullkastas idag av forskningen. Visst, söker man på www kommer allt det du just sa upp. Men det är från hemsidor som inte jag skulle påstå var särskilt vetenskapliga.
Ps. Det är precis det där som gör mig så sur. Att vi mammor ska få höra att barnet kan typ få sjukdomar och dö om vi inte ammar! Hur många ickeammade barn i Sverige mår dåligt? Såklart inga.
Clara: Det är verkligen känsligt detta med amning – ffa hos de som inte ammar… som helt i onödan verkar hamna i försvarsställning. Kanske mest inför sig själva?
Oavsett vad andra säger så har man ju tagit ett aktivit val – vilket man inte behöver försvara. Att människor sedan har olika åsikter är inget ovanligt och inte farligt.
Inte bryr jag mig om ifall grannens unge föds upp på ersättning – det är ju deras val. Själv har jag ammat 4 barn i ett sträck från 1986-93. Det var mitt val. Det gör mig inte till en bättre eller sämre mamma. Och inte fanken brydde jag mig om vad människor tyckte kring det.
Jag tror – och forskning visar – att bröstmjölk är det bästa att föda upp spädbarn på… även om de flesta som får ersättning antagligen inte får några men av detta.
Tyvärr är naturen funtad så att det är mammorna, och inte papporna, som producerar denna viktiga substans…. vilket gör att vi kanske under några få månader av våra liv blir lite budna till våra barn… eller till en pumpmaskin…
Om man jämför med vilka krav som kommer ställas på oss som föräldrar till skolbarn och tonåringar, så framstår tiden då vi kan förse våra bäbisar med bröstmjölk som en fis i rymden… Det blir ju faktiskt inte mer egentid ju äldre barnet blir – utan mindre. I allafall om man vill vara en aktiv förälder som aktivit deltar i barnens fritid och skola. Det är i allafall min erfarenhet.
claras kommentarer om grundvatten får mig att misstänka att hon nog inte riktigt förstått kopplingen allergi -amning: amning skyddar inte genom att man undviker vatten eller annan ersättning; amning skyddar för att antikroppar överförs från bröstmjölk till barn.
tilläggas kan att vi vaccinerar våra barn mot många sjukdomar som just nu inte finns i västeuropa men som finns i andra delar av världen, att våra barn växer upp i sverige (och inte i de där andra delarna) känns inte som ett argument för att avstå vaccinering.
oavsett vad man tycker bör man nog vara försiktig att använda forskning som slagträ, den är sällan svart eller vit.
Det jag menade med grundvattnet var att jag nyligen läste att vi får i oss lika mycket allergiframkallande ämnen oavsett amning eller ej idag, då vi har så mkt miljögifter, så amning är inte längre ett skydd.
För övrigt har jag själv ammat.
Mia: exakt för övrigt: amning, en fis i rymden. Inte så viktigt med andra ord.
[...] Linna Johanssons tankar kring amning. Det är ju, som bekant, en bit kvar till den där jämställdheten, särskilt [...]
Men instinkten att amma då?
Det måste ju finnas en instinkt att amma, man ska inte behöva förstå amningens fördelar utan det ska finnas från början, annars skulle ju inte många bebisar ha överlevt innan vi hade böcker och BVC:
För mig har det helt av sig självt uppkommit en otroligt stark LUST att dra bebisen intill tutten. Exakt samma känsla som när man är kär och bara måste börja kyssas.
Jag har helt skilda erfarenheter medmina två barn; det första ammade jag (försökte) i två veckor, det andra ammade jag helt fritt i två år. men instinkten var lika stark både gångerna. Hur har ni hanterat den instinkten, ni somväljer bort amningen?
Clara: Om amningen – eller utpumpandet av bröstmjölk, tidsmässigt är en fis i rymnden under vårt livslånga åtagande som föräldrar, så är jag nyfiken på varför man inte är beredd att ge sitt barn denna tid?
Dygnet har 24 timmar, och klarar man inte att avsätta ett par av dem för att amma, eller pumpa ur bröstmjölk – så ska man kanske allvarligt fundera över hur pass mogen man är att bli förälder, eller om det fortfarande är läge att fortsätta pilla navelludd på sig själv – innan man blir gravid?
Personligen anser jag nog att barnet i alla lägen kommer först… och att man som förälder helt kallt får kalkylera med att man under lång tid framåt får bortprioritera egna behov. Det är liksom det som är hela kärnan i föräldraskapet…
Sedan är jag väldigt nyfiken på vad barnens pappa säger? Om han helt fritt hade kunnat välja… Om du hade velat amma… hade han sagt nej i alla fall då? Eller hade hans barn allra helst fått bröstmjölk? I ett jämnlikt föräldraskap så måste ju hans åsikt och tro, väga lika tungt… även om man som mamma råkar vara ensam bärare av mjölkbaren…
[...] vill tacka för alla kommentarer och frågor kring min text om varför jag valt att inte amma – här svarar jag på en del av [...]
Modigt av att dig att våga följa ditt hjärta i landet Amningshysteri. Bravo! Man ska göra som man själv vill – inte som andra vill.
Orsaken till ditt beslut har vi inte med att göra egentligen.
Själv kämpade jag på med amningen med mina två barn för att jag kände att jag måste. Inte så smart, men jag kanske inte är smartare än så, då.
Ha det bäst!
Råkade av en tillfällighet läsa Linnas inlägg och efterföljande debatt, och blev både förvånad och lite ledsen. Alla gudar ska veta att jag inte är någon superkvinnlig typ, men den tid då jag ammade mina nu sedan länge vuxna barn minns jag som något av det mest njutningsfulla i mitt liv. Jag brukade amma liggande i sängen, och eftersom mina ungar kunde hålla på i timtal eller näst intill brukade jag läsa samtidigt. Hann faktiskt med att läsa in en kurs i sociologi under de sex månader jag ammade min andre son, plus ett antal andra böcker. Ungarna verkade inte ta illa upp utan brukade tvärtom le saligt när de tog en paus.
Det har förvånat mig att nästan ingen talar om hur SKÖNT det är att amma. Kanske ligger den njutningen för nära sexualiteten för att kännas riktigt rumsren? En annan fördel är att amningen får livmodern att dra ihop sig så att kroppen återhämtar sig snabbare efter förlossningen. För att inte tala om hur praktiskt det faktiskt är, till exempel vid resor, att alltid ha maten med sig, snyggt och hygieniskt förpackad, i lagom temperatur.
Du kan väl i alla fall ge amningen en chans! Dumt att låta insnöade barnmorskor påverka dig, om än genom att du gör tvärtemot vad de försöker övertala dig till.
Inga-Lisa: Du får ursäkta men nu låter du faktiskt precis som min gamla barnmorska. Argumenten på 1A-nivå – dessa har jag hört till leda. Lite, uppenbarligen ny, information till dej: det är inte enormt opraktiskt att bära en flaska och en tetra med sej. (Men det beror naturligtvis på vad man lägger i begreppet), livmödrarna drar ihop sej på oss flaskmatare också (tro det eller ej!), och till sist: det du finner njutningsfullt (ligga i sängen i timmar), är inte nödvändigtvis nåt j a g finner njutningsfullt. Hade du verkligen läst den ursprungliga texten hade du funnit att det är en aktivitet som passar mej mycket illa.
Du är ju förstås den som vet bäst vad som passar dig, men är du inte sugen på att testa att amma för att slippa gissa? Oavsett argument för eller emot det ena eller det andra, liksom.
Samantha i Sex and the City har fällt en kommentar som kan appliceras på det mesta:
”I am a try-sexual – I try everything once.”
Annika: jodå, det gjorde jag också – hemma, utan ambition att amma. Men min ovilja att amma har inget med själva aktiviteten i sej (barn som suger på bröstet), utan allt det för med sej i övrigt. M a o hade själva upplevelsen behövt knocka mej fullständigt för att jag skulle vara beredd att tänka om – och det gjorde den inte.
Du skriver att du inte kan sitta med ett spädbarn så länge i sträck. Är det pappan som ska vara hemma? Jag hoppas det. För ett barn behöver tid. Oavsett om man ammar eller flaskmatar så vill ett barn vara nära. Amning är inte bara mat och antikroppar (det är en väldigt liten del) , det är värme och tröst. När man tar hand om ett spädbarn kan man inte bara resa sig och gå.
Fina Matildas mamma: nästan hälften av de som tar hand om spädbarn i Sverige reser sig ju bara upp och går när barnet är två veckor gammalt. Så visst kan man göra det. I alla fall så länge nån annan tar hand om barnet medan man är borta från det.
F.ö. har Eva-Lotta Funkquist på Amningshjälpen kommenterat ”Amma Pappa Barn” på organisatoinens blogg: http://amningsbloggen.blogspot.com/2009/07/den-svenska-amningsnormen-ar-snav.html
[...] En egotrippad mamma – jag får bara inte ihop det! [...]
Hej Linna! Jag läste om ditt val att inte amma och blir fortfarande förvånad över att det väcker så starka känslor. Jag har inte ammat mina tre barn heller. Min äldste son försökte jag amma i ca tre mån, sen gav jag upp. Son nummer två försökte jag oxå med, men det funkade inte från början. Med min lilla dotter, nu fem mån, valde jag från början att inte amma. Jag har inte fått pekpinnar från min barnmorska, tvärtom, hon stödde mitt beslut. (hon ammade inte heller sina två barn) Och min man har hela tiden tyckte att det var mitt val. Han har älskat att kunna ge sina barn mat och mysa med dem.
Nu läste jag inläggen här ovan…Det finns ju bevsiligen de som tycker det är skönt och underbart att amma, men varför inte acceptera att det finns de (som jag) som har fruktansvärt ont och blöder konstant. Och det är absolut ingen njutning…och nej, det gick inte över efter tre mån. När min andre son kräktes blod efter varje amning insåg jag att det fick vara nog. Det är konstigt att det är så svårt att acceptera att vi alla är olika. Och att amningskärringarnas ”alla kan amma”, INTE är sant.
men gud, det känns som jag hittat min själsfrände
jag ammade inte mitt första barn heller men kunde aldrig sätta ord på varför jag inte kämpade med mina såriga tuttar efter en rent grotesk förlossning, det bara funkade inte. Efter andra ammade jag för att det gick men jag vet inte om jag kan säga att gillade det. Och när jag läser Linnas bakgrund; ensambarn till 7 års ålder, vill kunna resa på sig och gå utan att hålla reda på tusen saker och vill kunna vara fri fastän man har barn, då känns det som detta är ju jag också. Nu har ett och annat fallit på plats, TACK.
Jag förstår inte vad folk gapar om, jag är själv mamma och ammade min son i 1½ månad innan jag gav upp av smärta och vrede, gråten befann sig snabbt när jag visste att ”snart är han hungrig igen”. Jag Vet att jag vill ha flera barn men jag vet inte om jag vill amma igen. Kanske gör det inte lika ont den andra gången? kanske gör det ondare. Är man en dålig mor om man inte ammar sitt barn? Helt sjukt.. Det Är man inte!
Missuppfatta mig inte, jag älskade att amma men det finns närhet i att ge flaskan med, manär fortfarande nära sitt barn och hade det nu varit så förbannat viktigt att man absolut MÅSTE amma sitt barn så hade inte ersättning funnits.
Hade folket reagerat lika stark om du inte haft nån mjölk? Det är samma sak.
Skit i vad folk skriver, dom som vill amma dom ammar och dom som inte vill det, gör det inte. Det är inte svårare än så. Läs matematiken liksom.
Jessica! Om du vill amma är det inte alls säkert att det blir lika krångligt med nästa barn. Nytt barn — nya förutsättningar. I mitt fall är det med andra barnet som det har krånglat. Inga stora strapatser, men tillräckligt för att jag nog skulle ha gett upp om jag inte hade vetat att jag ju lyckats en gång förut.
Alla vill inte amma, och alla som vill kan inte amma. Men betydligt fler skulle kunna om de fick bättre hjälp! Idag är det ju inte sällan BB eller BVC som kvaddar amningen genom dåliga råd och dåligt bemötande.
Och när jag ändå rastar käpphästar: delamning är också amning. Man måste inte vara tillgänglig 24/7 bara för att man ammar (det finns iofs de som trivs med det också).
Absolut inte, jag lär väl försöka men kommer den grymma smärtan och de grymt såriga vårtorna tillbaka trotts amningsnappar osv så kommer jag inte orka.
vad jag menade med min kommentar är just att det är ett val enbart mamman menar och att andra inte ska ta åt sig av vad andra tycker att nån inte ammar sitt barn.
Äntligen någon som vågar gå emot amningshysterin! Heja dig!