Prenumerera gärna på min RSS-feed!

Årets saknad: WORLD OF WARCRAFT

cataclysm

(Screenshot från World of Warcraft, ”Cataclysme”. Jaha ha det så kul då, utan mej.)

Det finns de där uppbrotten som aldrig läker ut. Ett av mina är World of Warcraft. Kanske för att spelet ännu var i sin linda, för att vi befolkade denna nyfunna sagovärld utan att veta vart den skulle ta oss och därmed klev runt däri med spädbarnets vidöppna ögon … Skulle vi förbli i Azeroth, ge oss av för att döda Onyxia vecka efter vecka …? Det skulle vi inte, visade det sej. Nya världar lades till, spelare försvann, desto fler tillkom. Och en dag var inte WoW detsamma, det var världens mest spelade spel, det var en ändlös brakfest där vi talade vårt eget språk, firade nyår med öl i Stormwind, hojtade i mun på varandra, jämförde utrustningar i timmar …

För drygt två år sen loggade jag ut för sista gången. Jag väntade mitt andra barn och WoW och familj fungerar inte. Den som säger det antingen 1. Ljuger. Eller 2. Har aldrig spelat spelet så som det ska spelas. WoW är din familj. Men det senaste året hade det upphört att spela den rollen i mitt liv. Det gick inte. Jag ville inte.

När detta skrivs har World of Warcraft firat sin sexårsdag och en tredje expansion, ”Cataclysme”, just nått spelbutikerna. Och i och med detta finns inte längre Azeroth kvar i sin forna form, sägs det. Nähä. Det var lite som att höra att platsen där mina barndoms somrar utspelade sej, min farmors hus i Näsåker, blivit sålt. Det gjorde ont på riktigt. Allt med WoW gör förresten ont. Att se spillrorna av den krets man spelade och levde med nån gång dyka upp på MSN, att höra två finniga tonåringar på tunnelbanan konferera kring sina senaste bragder i nån instans man inte längre vet vad det är … Jag älskade WoW och gör det fortfarande. Två år senare kan jag fortfarande – till synes från ingenstans – minnas en scen från några av de mest jungfruliga turerna, den till Feralas, längs The Forgotten Coast, och vidare in i Dire Maul, och tänka att det hade kunnat bli du och jag, WoW.

Året då jag sa tack och hej präglades av en viss lättnad över att vara fri. Nu finns bara saknaden kvar. Inte för att det var fel beslut: mina barn är större än WoW. Men bara snäppet. Så jävla magiska var mina dagar med detta stora, stora spel.

Etiketter: , , , , , , , , , , ,

8 kommentarer till “Årets saknad: WORLD OF WARCRAFT”

  1. clara skriver:

    Det var fint att läsa detta utmärkta blogginlägg om wow, då min käre pojkvän slutade spela för 2,5 år sedan, just på samma sätt som du, MEN precis har börjat igen (föagga på det!). Han sitter mest och loggar in och ut hemma just nu, och gnäller till ngn polare om att det ”tar två timmar att göra nåt nu förtiden” och bla bla ”shaman-mana”-något. För en som är utanför är det lätt att bara dissa, men efter jag läste det här fick jag precis lite mer älsk för det hela.

    Det året han bodde i Wow som mest, var året vi separerade (ett halvår) och han skadade knät (är idrottare), och jag har alltid känt att det varit en flykt från verkligheten. Ok var det här den mest privata kommentaren ever? Bäst jag låter den stå kvar. God jul!

  2. L skriver:

    Jag känner igen det här. Slutade spela för ca tre år sedan, tröttnade på de stora raiderna och kraven på närvaro och ständig uppgradering, men ibland känner jag en intensiv saknad. I början var det så jävla kul, och när jag tänker på att karaktären som jag la ner år av mitt på att skapa är raderad för evigt kan jag nästan börja gråta. Ja, WoW är en s.k. ”verklighetsflykt”, men vad är inte det? Allt som är roligt är en verklighetsflykt, eftersom ”verklighet” oftast likställs med och nämns i samband med något tråkigt, jobbigt, kravfyllt och repetitivt. När WoW-spelandet också började bli så var det tyvärr dags att sluta. Apropå att kombinera WoW och familj så skulle jag säga att det också kan ”fungera” hjälpligt om 3) Du är man och låter mamman ta hand om barnen medan du raidar (fanns ett par sådana när jag spelade).

  3. Linna Johansson skriver:

    clara: ”shaman” och ”mana”, haha, två ord jag inte tror att jag använt sen dess …

    det här med wow och omgivningen är svårt. jag tycker att datorspel borde kunna jämställas med andra intressen, det är varken sämre, mer korkat än nåt annat jag gjort i mitt liv på fritiden. samtidigt är det nåt helt annat. man är DÄR nästan hela tiden, också när man inte spelar, och upplever ens partner/vänner (i mitt fall gick det ut över alla relationer, jag gick hem från fester efter 45 minuter), att spelat inverkar negativt på ens relation så är det nog så – också.

  4. Linna Johansson skriver:

    L: sådär slutade det för mej med. det var fortfarande kul. men inte tillräckligt kul. och wow hade gått från verklighetsflykt till Verklighetsflykt med stort V. jag loggade allt oftare in för att slippa göra andra saker. de flesta gamla vänner i spelet, samt mina egna bröder som jag också spelade mycket med, hade bytt till andra servrar. wow hade blivit lite av ett mausoleum. men gud vad jag saknar det ibland! battlegroundsen, chatten, nya områden man upptäckte …

    de där papporna du nämner stötte jag också på ibland. men som du skriver, det är nog snarast upplägg som är att klassa som ”fungerande” snarare än fungerande …

  5. Sara skriver:

    Skönt att läsa om wowsorg! För mig tog det slut någon gång i Trial of the Crusader, när raidingens pliktkänsla kombinerat med mitt behov av fortsatta studier gjorde att jag slutade raida och lite senare slutade betala månadsavgiften. Tycker fortfarande att det är jobbigt trots att det var ungefär ett år sedan.

    Det jag saknar mest är det du nämner i början, att vara där i spelets begynnelse när man inte riktigt vet någonting; mytiska Onyxiataktiker, potentiella outforskade hemliga areor och folket man delade det med.

    Hade hjärtklappning halva natten när Cataclysm släpptes för att det blev så påtagligt att jag inte var kvar där.

  6. L skriver:

    Jo, det är trist när det blir så att man märker att allt en person gör utanför spelet bara är en ”paus” från spelet och en uppoffring som man borde vara tacksam för. Det är inget jag skulle rekommendera, men som sagt är det svårt att undvika om man spelar spelet som det ”ska” spelas på högre nivåer. Det funkar bara om ens närstående IRL är lika involverade i spelet. Det är väl lite som att knarka tillsammans. När/om den ena tröttnar är det kört. Jag har rätt svårt att förstå folk som fortfarande tycker att det är lika kul och ägnar det all sin tid efter nästan sex år – expansions tillför inte tillräckligt mycket nytt tycker jag.

  7. clara skriver:

    Jag läste upp det här för min snubbe igår, det var mysigt.
    Dock säger han att det inte är samma ska längre, man behöver inte vara 40 pers kl 19.30 för att spela längre, men han tror att han kommer tröttna om någon vecka ändå eftersom han inte kan spela så mkt. Jag är avundsjuk på att bli SÅ inne i något, önskar jag också hade det i mig. Suger dessutom på spel.

  8. Ewa skriver:

    Precis som Clara visade jag det här inlägget för min man. Han slutade också spela WoW för ett par år sedan. För ett par veckor sedan loggade han igen bar för att ge bort sin karaktär till en tonåring. Liksom visade med all tydlighet att nu är det över.
    Han pratar inte om WoW längre. Men söker samtidigt efter andra spel, att spela bara ibland nån timme på kvällen när tid finns. Och så vill jag egentligen också göra. Köpte Starcraft 2 i somras, men har spelat sjukt lite. Det står med på listan över nyårslöften: spela lite. Åtminstone nån gång i veckan.

Personligt

Föräldraskap bloggar Follow Linna Johansson Personligt