Linna Johansson

Jag utlovade lite text på ämnet raka killar och tja, vad ska vi kalla det, krokiga kvinnor? Här kommer den:

-

När jag var gravid med mitt första barn lyckönskade en vän till min dåvarande pojkvän oss med tillägget att hon hoppades att vi skulle få en pojke. För flickor är så lynniga, har dåligt självförtroende, intrigerar och håller på, menade hon. En rätt så chockerande lyckönskning tyckte jag då, jag hade aldrig hört nåt liknande. Men sen mötte jag föräldratidningarna. Där visade det sej att att standardenkäten till havande kvinnor på stan löd: ”Vad önskar du dej? Pojke eller flicka?” De allra flesta brukade svara att det inte spelar nån roll. En del svarade ”pojke” med motiveringen att de redan hade ett par flickor. Och tvärtom, ”gärna en flicka” för att huset redan var fullt av pojkar. Men så var det ett visst antal kvinnor, låt säga en av tio som utropade: ”Pojke!”. Med det konstanta tillägget: ”De är så mycket rakare. Inget tjafs! Det gillar jag.” Jag tyckte det var stötande. Hur blir det att röra sej som dotter kring en sån mamma? frågade jag mej.

Nu låter det som om detta var nåt fullständigt nytt för mej. Det var det såklart inte. Jag hade hört män, äldre män, uttrycka sej sådär. Men det här att ett litet fåtal kvinnor helt ogenerat nedvärderar kvinnor, till och med nedvärderar ännu icke födda döttrar – det var nytt. Nu är det inte längre så nytt, tyvärr. Nu har jag hört detta så många gånger, i så många olika varianter att det står mej upp i halsen. Mest återkommande är den här: en vuxen kvinna som i tid och otid känner sej nödd att förklara sin umgängeskrets. För den förstår ni, är nåt så extraordinärt som att den består av män – men inga kvinnor. För kvinnor är ju så, ja här brukar det inte vara nån hejd på de omilda adjektiven: skitsnackiga och opålitliga är de, intrigerar och håller på, instabilt humör har de också, gnälliga och jävliga, som hade de PMS för jämnan, alltid är det nåt som är fel. Ja de här kvinnorna skissar på fullt allvar på världen som en plats bebodd av enkla, rimliga män, män av nåt slags rekorderligt Musse Pigg-snitt – medan kvinnor, kvinnorna, oj så bristfälligt och besvärligt, nojigt och Sylvia Plath-igt dunkelt och svårt. De här kvinnorna själva utgör naturligtvis det gyllene pojkflickiga, lite rakare undantaget.

Ja vad tjatigt det börjar bli att behöva ta del av det här. Exemplen är så många, så många att jag inte ens ids länka. Är du kanske en av dem som gärna drar den här historien? Då har jag några frågor till dej:

Min första fråga: Varför detta behov att redogöra för manliga bekantskaper? Som om detta vore nåt fullständigt unikt. Jag sitter också på vänner av det där lite rakare könet vi kallar män. Faktum är att jag överhuvudtaget inte känner nån som inte har vänner av motsatt kön. Det är inget speciellt. Kliv ut ur ditt inbillade amishland där vänskapsrelationer över könsgränserna är nåt perverterat och förbjudet. Du tycker om att umgås med män? Jamen gör det då. Det är varken gränsöverskridande eller udda, provokativt eller annat. Vad som däremot är konstigt är att göra sånt stort nummer av det. Du har minsann aldrig haft en enda väninna? Nähä. Hur många andra saker talar du vitt och brett om att du inte haft? Hål i tänderna? Könssjukdomar?

Min andra fråga: tror du verkligen att det finns okomplicerade människor? Och dessa okomplicerade människor skulle vara män? På riktigt? Med de män jag känner gör jag inget annat än att prata nojor, obehag, tillkortakommanden och problem. Såna är de nämligen, män, de också. Om du upplever män som helt i avsaknad av dunkel, komplexitet, grubbel, motstridigheter, dåligt självförtroende och avundsjuka tänker jag drista mej till att du inte känner dessa män särskilt väl. Om du upplever män som så okomplicerade är min gissning att du har ytliga relationer. Du har tre ytliga relationer och det är till män. Typ. Och det är, när allt kommer omkring, inte så mycket att skryta med.

Men det handlar inte om det, invänder du. Det handlar om en ”rak jargong”. Raka rör. Män säger vad de tänker. På det lyder min tredje fråga: Har du letat efter kvinnor med rak jargong? Om det nu är detta du gillar så mycket. Jag menar bara i min till storleken helt ordinära bekantskapskrets återfinns kvinnor mer rättframma och frispråkiga än vad både män och kvinnor i allmänhet brukar vara. Jag har inte råkat möta världens enda kvinnor i sitt slag. Tror du det? Är det verkligen en uppriktig åsikt? Vet du, i så fall tycker jag att du låter som männen i styrelserummen. Som inte hittar kvinnor. Ja. För att du inte letat. Du har inte försökt. Och det behöver du naturligtvis inte göra. Du behöver inte vara mer engagerad i ditt sociala liv än så. Det är trevligt med män. Det tycker jag också. Men varför inte bara vara glad och nöjd över att ha kommit över det som passar dej? Varför är det också tvunget fälla diverse elaka över kvinnor för det? Varför dra in dem i dina relationer till män?

Du menar att du absolut försökt? Att de verkligen inte finns? Då kommer min nästa fråga: har det aldrig slagit dej att det är du som utgör problemet i mötet med kvinnor? Du och dina fördomar mot kvinnor? Du som på förhand avfärdat världens alla kvinnor som skvallriga och elaka, knappt ens bättre än sagornas häxor och styvsystrar? Det är sällan attraktivt för nån människa att genast försöka tränga sej igenom lager av skepsis och förutfattade meningar innan man eventuellt får ett godkänt. Det är kanske inte de. Det kanske är du. Erbjuder du en trygg miljö, en som inte nedvärderar kvinnor? Nej, just det.

-

(Bilder uppifrån och ned: Musse Pigg, Sylvia Plaths Self Portrait från 1951, Simon Cowell känd från amerikanska Idol för sitt direkta, okonstlade – och ibland rent hänsynlösa – sätt att kommentera deltagarnas insatser, häxan i Disneys Snövit och de sju dvärgarna)