Prenumerera gärna på min RSS-feed!

Arkiv för kategori ‘långt’

Först kommer de vita männen

Bendtner

(Danmark blir det … när den vita mannen själv får välja.)

Oh Gud. Apropå fotbolls-VM, apropå Ronaldo … Jag brukar numera undvika att förstöra mina idrottsupplevelser med idrottsjournalistik. För många män. För många vita män som säger konstiga saker om bruna män, om kvinnor och allt annat här i världen som dessa vita män inte förstår.

Men så dyker den mycket vita sportjournalistiken upp där man minst anar det. Som när fd redaktören på Dagens Nyheters ledarsida Niklas Ekdal av det hajpade kvinnonätverket Yourlife får i uppdrag att förklara för kvinnorna vilket lag vi ska heja på i fotbolls-VM – nu när inte Sverige är med. För det kan vi inte ta reda på själva, tydligen. Då är det bra att vi har herr Ekdal vid vår sida. Varsamt guidar han oss enligt den vita mannens logik: Efter Sverige kommer Danmark, hävdar Ekdal enligt nån vag motivering om ”Öresundsbron”. Verkligen? Jag skulle då aldrig för mitt liv heja på Danmark. Då föreslår Ekdal Nigeria eller Elfenbenskusten eftersom dessa landslag just nu har svenska tränare. Vita män som leder bruna män. Självklart intressant enligt Ekdal. Inte alls, tycker jag.

Näst efter nationalism rankar Ekdal erotisk utstrålning bland kriterierna som gör fotboll intressant. Och då nämner han Ronaldo. ”Välskulpterad” menar Ekdal men avråder ändå sina kvinnliga läsare. Ty Ronaldo har inte tillräckligt med ”heterosexuell dragningskraft”. Hål i varje öra har han ju. Dessutom har han konstiga (läs könsöverskridande a la raffset) kläder på sej på fritiden.

Jag försöker förstå detta. Utstrålning kan man bara uppfatta om en människa kan komma i fråga för konkret könsumgänge? Alltså, endast om man kan föreställa sej att faktiskt ligga med Ronaldo kan han vara en skön upplevelse på planen? Endast kan en man i kvinnors ögon vara njutbar, delikat, intrikat.

Säger den vita mannen. Som i sin iver att förklara världen mest av allt avslöjar lite för mycket om sin egen fula världsbild: först kommer de vita männen. Kommer alltid de vita männen. Sen kvinnorna. Men bara de helt och hållet knullbara.

-

Mer på temat vit sportjournalistik hittar ni på bloggen Rytmen i blodet – tack Johan Wirfält för tipset.

23 juni 2010, kl. 0:42

Alex Schulman, once again

En liten uppdatering sen sist jag skrev: Alex Schulman har nu publicerat inte mindre än tre inlägg om mej han senare tagit bort. I ett av dem påstår han att jag skulle ha telefontrakasserat honom. Jag, som aldrig ens förmår ladda min mobil. Nej, jag har inte varit med om nåt liknande. Schulman har inte bara lämnat varje uns av seriositet därhän, han sitter nu och ljuger helt öppet.

Jag vill tacka för alla kommentarer som kommit in. Till er som skriver att jag kritiserat Schulman och att han bara kritiserat tillbaka: Nej, så är det inte. Alex tar upp mängder med utrymme i medierna. Man får tycka saker om det. I synnerhet när Alex Schulman gjort det till en sport att anklaga kända kvinnor för att vara kärlekslösa föräldrar bör man tycka nåt om det. Det var vad jag gjorde. Vad Alex gjorde var att skriva om mej och mitt barn. Att anklaga nån för att hata sitt barn är inte kritik. Förstår ni verkligen inte det? En människa som hatar sitt barn kan inte ta hand om det. En människa som hatar sitt barn bör infråntas det. Det är inte ett argument. Det är en metod. Schulman försöker skrämma människor till tystnad, göra dem oroliga, små, få dem att lämna tangentbordet för att istället plocka upp sina barn och oroligt fråga sej om de dåliga mödrar. Alltmedan han själv sitter kvar, redo att plåga nästa människa.

Till sist vill jag tacka alla er som uttryckt tankar och funderingar kring det jag kallade lyckokravet. Jag tror ju faktiskt att vi är väldigt många som gärna skulle se fler texter som berättar om slitigt, kämpigt och vardagsbökigt. Om det finns nåt jag hoppas på kommer ut av det här så är det att jag inspirerat nån därute att skriva det eller de där blogginläggen som kanske handlar om oro, för ekonomin, hälsan, relationen, framtiden. Eller nåt annat – det finns ju så mycket. Nej, ni som föredrar text om idel lycka behöver inte vara oroliga. De mycket, mycket soliga bloggarna kommer att finnas kvar därute, var så säkra.

-

Såhär såg de ytterligare två inläggen från igår ut som Alex Schulman alltså nu också valt att lyfta ut ur sin blogg:

”Jag är ledsen för det kryptiska meddelandet imorse. Jag skrev det på det sättet just därför att jag inte vill delta i något bloggkrig. Det handlade om att jag uppmärksammade en mamma som driver en blogg som i stort sett går ut på att berätta hur vidrigt det är att vara förälder. Jag skrev att det är lite synd om det där barnet när det väl blir läskunnigt. Och den här kvinnan gick sedan i taket och sa att hon tyckte det var töntigt att skriva att man är lycklig. Eller något åt det hållet.

Ledsen, men jag skriver inte ut hennes namn, för som sagt: jag vill inte över huvud taget delta i något ‘bloggbråk’.

Herregud. Jag skäms.”

-

”Den här mamman som bloggar som jag berättade om, minns ni henne? Hon tycks ha tappat det helt och hållet. Jag kom ut från ett möte nu och ser att jag har 23 missade samtal. Allihop från den här människan. Herregud. Nu stänger jag av telefonen.”

08 juni 2010, kl. 14:22

Spelreglerna enligt Alex Schulman

För er som just läst föregående text och undrar vart inlägget i Alex Schulmans blogg jag refererar till tagit vägen: Alex Schulman har nu plockat bort det. Inte för att han ångrar att han skrev att han tror att jag hatar mitt barn. Utan för att han tycker att jag är en ”obehaglig människa” som han inte vill ”bråka” med. På samma sätt förde han sej när han upptäckte att Dominika Peczynski svarat på att hans påstående om att också hon hatar sitt barn. Det vill säga: först distribuerar han informationen om att vi hatar våra barn till sina tusen och åter tusen läsare. Sen upptäcker han att vi svarat på det – och det kan han inte stå ut med. Mycket märkligt.

Trots mina sammantaget elva år som skribent i Expressen med många debatter, halv- och helgräl har jag aldrig varit med om nåt liknande. Inte nivån på påhopp, och inte heller sättet att följa upp det på. Alex Schulman har utlyst kampanjer där läsarna uppmuntras att kasta öl över andra människor. Alex Schulman skriver att andra människor hatar sina barn. Men på detta tänker han att ingen ska reagera. Nej, jag känner inte igen spelreglarna. Men jag förstår dem och de ser ut ungefär såhär: Alex får göra hur han vill, men ingen får säga nåt om det.

Som tur är sätter Alex Schulman inte spelreglerna.

-

Såhär löd stycket Alex Schulman nu valt att lyfta ut ur sin blogg (varav de första meningarna är en fortsättning på den del av inlägget som fortfarande ligger kvar här):

”Jag blir fylld av ett hat när jag ser honom. Jag måste sluta med det. Kan inte gå runt och fundera över vad människor gjort för 10 år sedan. Måste över huvud taget sluta lägga ner energi som stör mig. Som Linna Johansson. Varje gång jag läser hennes blogg så blir jag så nedstämd. Hon skriver hela tiden hur vidrigt det är att vara förälder. Hon verkar hatat sitt barn. varför skriva om det i en blogg? Stackars barn som sedan blir läskunnig och får läsa allt det där mörkret hos henne. Men det är mig det är fel på. Man ska inte störas på andra. Man ska hålla sig ur deras väg, inte bry sig om dem, fortsätta med sitt, kanske bli lycklig.”

07 juni 2010, kl. 16:20

Alex Schulman och lyckokravet

alexschulman

För ett par veckor sen skrev jag kort om Alex Schulman. Jag skrev att jag inte gillar hans humor, att jag tycker att den är daterad och trött och mest går ut på att göra ned människor för allt eventuellt avvikande de besitter och gör. Jag skrev också att det inte förvånade mej att Schulman slutligen kommit ut som reaktionär. Schulman är numera väldigt konsekvent i att allt ska vara som det alltid varit. I synnerhet kvinnor ska vara som de alltid varit.

Detta har uppenbarligen Schulman läst. Dock tänker han låtsas som att han inte har läst det. Men det har han gjort. Och dessa rader har tydligen plågat honom, och inte klingade den plågan av heller utan den måste tillslut få utlopp. Så igår satte sej Schulman ned och skrev att han ”stör sej” på mej. Han som mej veterligen aldrig skrivit om mej förut tillägnar mej nu en bloggpost där han skriver att jag är deprimerande, att jag tycker att det är ”vidrigt” att ha barn, att jag troligtvis ”hatar” mitt barn. Ja han skriver faktiskt så. Att jag hatar mitt barn. Det börjar nu i Schulmans värld bli ganska många kvinnor som hatar sina barn: Dominika Peczynski för att hon arbetade under spädbarnstiden, snart också Birgitta Ohlsson för att hon planerar att arbeta under spädbarnstiden. Och nu jag, för att jag inte tecknar mitt föräldraskap i de tillrättalagda färger som Schulman själv gör.

Jag antar att jag borde svara dräpande på det här. Svara nåt om att det inte finns en motsättning mellan att älska sina barn och att skriva om slitet föräldraskapet innebär. Men det vet ju alla. Framförallt vet ni det. Möjligen bara inte Alex Schulman. Därför tänker jag inte svara på det. Det är för banalt. Det är för enfaldigt. Dessutom är kärleken till mina barn det närmaste jag kan komma heligt i mitt liv. Jag förklarar den inte för vem som helst och allra minst för Alex Schulman.

Däremot vill jag ta tillfället i akt att säga nåt om det här som jag tänkt på en längre tid. Jag vill säga nåt om det jag tänker på som lyckokravet. Bloggar brukar regelmässigt anklagas för att vara alltför hejiga. Allt är prima – jämt och alltid. Alex Schulman är faktiskt en av dem som frekvent anklagar bloggosfären för att mest av allt befolkas av en samling unga dumma kvinnor som skriver om nya skor och latte på stan. Han tycker till och med så illa om detta hejiga att ett stående nummer i hans blogg varit att kopiera läsarfrågor ställda till dessa unga kvinnliga bloggare för att visa på hur ytliga och dumma de är. Men är det överhuvudtaget möjligt att skriva annat än hejigt? Får man? Kan man? Jag börjar tro att man inte kan det. Det är inte för att människor är hejiga och ytliga som bloggarna är det. Utan för att de inte får vara nåt annat. För då sitter snart nån människa där och petar och avfärdar detta som sjukt. En dålig dag är ett tecken på sjukdom. En längtan efter en barnfri dag ett tecken på att man hatar sina barn. Till exempel.

Jag har ändå försökt. Jag har försökt att berätta uppriktigt om tröttheten och slitet med små barn. Ledan, också. Det är inte för att jag är nån särdeles modig människa jag berättat om detta. Vill ni veta den verkliga anledningen till att jag vågat skriva om detta: det är för att jag inte är en nedstämd människa. Jag är en människa som aldrig upplevt en regelrätt depression. Dagarna jag inte velat stiga upp ur sängen kan jag räkna på nära nog ena handen och är alla kopplade till i tur och ordning: separationer, fysisk ohälsa och bestialisk trötthet. Jag har naturligtvis varit med om svårigheter och ledsamheter. Men just depressioner och nedstämdhet är inte en av mina kamper. Man vet naturligtvis inte vad som väntar en härnäst – men det har i alla fall hittills inte varit det. Och det är därför jag kan berätta om de här sakerna, utan att vara rädd, utan att vara anonym och så vidare. För att jag helt enkelt inte har stora, tunga saker att berätta. Jag är trött ibland, jag knäar inför vardagen ibland. Och jag längtar ibland efter saker jag inte har tillgång till. Men det är också allt. Det är inget märkvärdigt.

Min fundering är: Vilka berättelser går vi miste om när min, mycket enkla, uppenbarligen fortfarande kan omskrivas såhär, som hat? Hur mycket kostar lyckokravet i antalet uteblivna bloggar och berättelser vi aldrig får ta del av för att priset är för högt? För att det kostar dessa personangrepp? När folk precis som Alex Schulman faktiskt använder ordet ”mörker” som ett skällsord? Jag tror att det är många. Och jag tycker att det är ledsamt att tänka på. För jag vill läsa riktiga texter, riktiga berättelser om vad det är att vara människa. Jag tycker att människan på sitt lyckligaste humör är begränsat intressant. Till exempel gör Alex Schulmans egen berättelse om sitt föräldraskap mej djupt uttråkad. Det är de framgångsrika förstagångsföräldrarnas saga. Inte ett moln på himmelen. Gotland om somrarna. Thailand om vintrarna. Hus i Nice. Rikligt med tid och resurser. Så mycket att Alex Schulman uppenbarligen kan slösa dem på att inreda en fånig bokhandel på landets dyraste plätt liksom på skoj. Nej, jag hatar inte honom för det. Inte heller tänker jag misstänkliggöra honom i hans föräldraskap för det. Men jag har hört den här sagan så fantastiskt många gånger. Jag vill höra andra. Och jag tror att jag skulle få höra det – om inte människor som Alex Schulman stod i vägen med sitt hyttande pekfinger och hävdade att nedstämt är lika med fult.

06 juni 2010, kl. 23:51

Further discussions?

Till sist ett länktips: Tanja Suhininas tankar om kvinnor och män och vänskapsrelationer från i höstas. Har du också skrivit nåt på temat? Länka gärna i kommentarsfältet nedan!

27 mars 2010, kl. 1:31

Några kommentarer till texten om raka män och skitsnackiga kvinnor

Hej igen och oj vilken respons på texten om raka män! Skönt att det är fler än jag som tycker sej ha hört det där om de mycket rakare männen lite för många gånger. Tack för bra, roliga, snälla kommentarer som blev lite för många för att svara på en och en. Här kommer respons på några av dem:

Ninusjka skriver:

”Dessutom upplever jag det som om kvinnor som är raka istället anses som bitchiga, och att tröskeln för vad som är bitchigt ofta är väldigt låg. Jag är en relativt ‘rak’ person, men inte minst män kan komma med kommentarer om vasshet eller bitchighet när jag inte är ‘mjuk, söt och vän’…”

Ja under tiden jag skrev texten lekte jag faktiskt med tanken på hur mottagandet av en kvinnlig Simon Cowell skulle se ut. Skulle en kvinna med motsvarande temperament och ton verkligen kommit undan med omdömen som ”burdus”? Kan en kvinna nånsin bara vara burdus? Finns det överhuvudtaget utrymme för kvinnor att vara raka, tuffa, hårda? Tål vi kvinnor som är det?

Agnes berättar om egna erfarenheter av att kvinnliga chefer, men inte manliga, uppträder som vore de hotade av andra kvinnor. Och detta inte i mansdominerade sektorer, där, som Gisela invänder, det kan finnas fog för kvinnor att vara konkurrensinriktade mot andra kvinnor eftersom spelreglerna där kan vara såna att bara en kvinna får plats. Utan detta har varit ”kvinnliga vårdchefer som basar över arbetsplatser där män är i minoritet”.

Nu handlade inte min text om hela arbetsplatser. Om vi ska tala om personliga erfarenheter av arbetsplatser är mina att de oftare är dysfunktionella i nån mån än inte. Det är helt enkelt inte särskilt lätt att sätta samman människor som inte valt varandra och säga åt dem att samarbeta. Lider kvinnodominerade arbetsplatser särskilda problem? Det tror jag säkert. På samma sätt som mansdominerade miljöer inte heller alltid brukar vara platser som är särskilt bra på acceptans, olikhet och generositet. Ta bara militären med sin långa, blodiga historia av rent våld mot människor som man av olika skäl bestämt sej för inte passar in. Nu kan man förstås hävda att våld är ”rakare” än skitsnack men även våld brukar föregås av slutna elaka samtal människor emellan – och båda är ju utstötningsmekanismer.

Mia skriver:

”Jag är en sån som inte umgås med alltför många av mitt eget kön. Jag skulle gärna vilja, men på något sätt är det väldigt svårt. Det har ingenting att göra med hur andra kvinnor pratar, lever, skvallrar, jag gör precis likadant själv. För min del så handlar det mycket om att jag har min tjejkompis, som jag har umgåtts med så gott som varje dag sedan jag var två år. Detta gör att det inte finns någon annan som kan mäta sig med henne.”

Det här tangerar lite av det jag själv funderat över. Kan det vara så att kvinnor generellt ställer andra krav på sina relationer till kvinnor? Ska det vara en kvinna ska det också helst vara en mycket nära vän, helst en bästis? Inget fel i det, själv föredrar jag det alltid tajt och nära med vänner. Men då är det kanske inte heller är så konstigt att man ställer jättekrav, krav som få kvinnor kan leva upp till – utan att de för den sakens skull är hemska människor.

klurigatankar skriver:

”Måste säga att min erfarenhet är att män lever på myten om att de är så himla raka hela tiden. Det finns ett antagande om att bara för att man är man så är man rak och ärlig.”

Det här är ett av skälen till att jag skrev texten. Det är en myt män skulle vara lite rakare, renhårigare, rättvisare. Skulle män inte kunna kapa åt sej, misskreditera och sparka undan ben och armar på människor ofta bättre lämpade att styra och ställa? Klart de kan. Hur skulle det annars kunna se ut som det gör därute, med män i toppskikten överallt? Nej, det är inte bara män som hjälper fram varandra. För går, låt säga fem män, samman med ett löfte att hjälpa fram varandra har de också alltid gått samman för att inte hjälpa fram andra. Varje samarbete rymmer också ett noga genomtänkt o-samarbete.

26 mars 2010, kl. 18:51

PS 2: Men nån därute finns det kanske?

Några ord om varför jag skrev om det här: För att det är mej du pratar om. Ja, bortom dina fåniga utsagor om intrigerande kvinnor vet jag att det är mej du pratar om. Det är jag som är den där bökiga, kroniskt gnälliga människan. Jag har till och med ordnat stora delar av mitt liv – skaffat många barn, träna – kring det faktum att jag på egen hand, i mitt eget oavbrutna sällskap annars faller ned och blir den här missunnsamma figuren. Dessutom gillar jag att skitsnacka. Varför berättar jag det här? Jo, för att är man faktiskt den här människan vet man också att andra inte är det. Jag vet att människor i allmänhet inte är som jag. De är generösare, vuxnare, bättre på att lämna tillkortakommandena hemma. Det är inte mej jag möter då jag möter kvinnor. Det händer att jag möter mej men oftast inte. Jag vet kort sagt att det du säger inte är sant. Du hittar på. Du sitter bara och framhäver dej på andra kvinnors bekostnad. Kvinnor du aldrig mött, kvinnor du inte vet nåt om. Kvinnor som gör vad de kan för att ta sej fram i den här världen men som ständigt måste slåss mot det där, att de inte fixar det, inte kan skilja på sak och person, är alldeles för upptagna med att granska och prata om vad andra gör istället för att bara själv göra. Trots att kvinnor gör en helvetes massa hela tiden.

-

Dessutom riskerar du att gå miste om en potentiell vänskap. Jag menar nånstans därute finns det troligtvis åtminstone en till som du.

26 mars 2010, kl. 15:41

PS 1: Du kanske bara inte gillat kvinnorna du mött?

Kom igen, säger du, du vet precis vad jag menar. Ja, jag vet vad du menar. Klart jag också upplevt en och annan kvinna road av att intrigera. I min gymnasieklass fanns till exempel en riktigt intrigerande sak som ömsom läxade upp, ömsom kastade sej i armarna på folk, spelade ut dem till höger och vänster, ja försatte ibland hela klassen i ett tillstånd av stel, fnissig nervositet i väntan på hennes nästa drag. Minns till exempel hur hon en dag bestämde sej för att jag stod näst på tur. Då förklarade hon att hon tyckte att jag skulle lämna vårt bord där vi satt allihopa i lunchmatsalen – helt apropå, utan tidigare konflikter. Det hela var faktiskt väldigt underligt.

Om jag mött många människor som hon sen dess? Nej. Inte kvinnor heller. Jag har mött massor av kvinnor jag inte gillar av det ena eller andra skälet. Och jag gissar att du gjort detsamma. Du har helt enkelt inte gillat kvinnorna du råkat möta. För tråkiga. Ointressanta. Självupptagna. Noll kemi. Så som det brukar vara, med människor i stort. Men intrigerande? Avundsjuka? Huggit dej i ryggen? Allihopa? Då tror jag faktiskt att du, din pojkflickeidentitet till trots, har tittat på för många såpor.

25 mars 2010, kl. 13:56

”För killar, killar är så mycket rakare!”

mussepigg

Jag utlovade lite text på ämnet raka killar och tja, vad ska vi kalla det, krokiga kvinnor? Här kommer den:

-

När jag var gravid med mitt första barn lyckönskade en vän till min dåvarande pojkvän oss med tillägget att hon hoppades att vi skulle få en pojke. För flickor är så lynniga, har dåligt självförtroende, intrigerar och håller på, menade hon. En rätt så chockerande lyckönskning tyckte jag då, jag hade aldrig hört nåt liknande. Men sen mötte jag föräldratidningarna. Där visade det sej att att standardenkäten till havande kvinnor på stan löd: ”Vad önskar du dej? Pojke eller flicka?” De allra flesta brukade svara att det inte spelar nån roll. En del svarade ”pojke” med motiveringen att de redan hade ett par flickor. Och tvärtom, ”gärna en flicka” för att huset redan var fullt av pojkar. Men så var det ett visst antal kvinnor, låt säga en av tio som utropade: ”Pojke!”. Med det konstanta tillägget: ”De är så mycket rakare. Inget tjafs! Det gillar jag.” Jag tyckte det var stötande. Hur blir det att röra sej som dotter kring en sån mamma? frågade jag mej.

Nu låter det som om detta var nåt fullständigt nytt för mej. Det var det såklart inte. Jag hade hört män, äldre män, uttrycka sej sådär. Men det här att ett litet fåtal kvinnor helt ogenerat nedvärderar kvinnor, till och med nedvärderar ännu icke födda döttrar – det var nytt. Nu är det inte längre så nytt, tyvärr. Nu har jag hört detta så många gånger, i så många olika varianter att det står mej upp i halsen. Mest återkommande är den här: en vuxen kvinna som i tid och otid känner sej nödd att förklara sin umgängeskrets. För den förstår ni, är nåt så extraordinärt som att den består av män – men inga kvinnor. För kvinnor är ju så, ja här brukar det inte vara nån hejd på de omilda adjektiven: skitsnackiga och opålitliga är de, intrigerar och håller på, instabilt humör har de också, gnälliga och jävliga, som hade de PMS för jämnan, alltid är det nåt som är fel. Ja de här kvinnorna skissar på fullt allvar på världen som en plats bebodd av enkla, rimliga män, män av nåt slags rekorderligt Musse Pigg-snitt – medan kvinnor, kvinnorna, oj så bristfälligt och besvärligt, nojigt och Sylvia Plath-igt dunkelt och svårt. De här kvinnorna själva utgör naturligtvis det gyllene pojkflickiga, lite rakare undantaget.

sylviaplathsjälvporträtt

Ja vad tjatigt det börjar bli att behöva ta del av det här. Exemplen är så många, så många att jag inte ens ids länka. Är du kanske en av dem som gärna drar den här historien? Då har jag några frågor till dej:

Min första fråga: Varför detta behov att redogöra för manliga bekantskaper? Som om detta vore nåt fullständigt unikt. Jag sitter också på vänner av det där lite rakare könet vi kallar män. Faktum är att jag överhuvudtaget inte känner nån som inte har vänner av motsatt kön. Det är inget speciellt. Kliv ut ur ditt inbillade amishland där vänskapsrelationer över könsgränserna är nåt perverterat och förbjudet. Du tycker om att umgås med män? Jamen gör det då. Det är varken gränsöverskridande eller udda, provokativt eller annat. Vad som däremot är konstigt är att göra sånt stort nummer av det. Du har minsann aldrig haft en enda väninna? Nähä. Hur många andra saker talar du vitt och brett om att du inte haft? Hål i tänderna? Könssjukdomar?

Min andra fråga: tror du verkligen att det finns okomplicerade människor? Och dessa okomplicerade människor skulle vara män? På riktigt? Med de män jag känner gör jag inget annat än att prata nojor, obehag, tillkortakommanden och problem. Såna är de nämligen, män, de också. Om du upplever män som helt i avsaknad av dunkel, komplexitet, grubbel, motstridigheter, dåligt självförtroende och avundsjuka tänker jag drista mej till att du inte känner dessa män särskilt väl. Om du upplever män som så okomplicerade är min gissning att du har ytliga relationer. Du har tre ytliga relationer och det är till män. Typ. Och det är, när allt kommer omkring, inte så mycket att skryta med.

simoncowell

Men det handlar inte om det, invänder du. Det handlar om en ”rak jargong”. Raka rör. Män säger vad de tänker. På det lyder min tredje fråga: Har du letat efter kvinnor med rak jargong? Om det nu är detta du gillar så mycket. Jag menar bara i min till storleken helt ordinära bekantskapskrets återfinns kvinnor mer rättframma och frispråkiga än vad både män och kvinnor i allmänhet brukar vara. Jag har inte råkat möta världens enda kvinnor i sitt slag. Tror du det? Är det verkligen en uppriktig åsikt? Vet du, i så fall tycker jag att du låter som männen i styrelserummen. Som inte hittar kvinnor. Ja. För att du inte letat. Du har inte försökt. Och det behöver du naturligtvis inte göra. Du behöver inte vara mer engagerad i ditt sociala liv än så. Det är trevligt med män. Det tycker jag också. Men varför inte bara vara glad och nöjd över att ha kommit över det som passar dej? Varför är det också tvunget fälla diverse elaka över kvinnor för det? Varför dra in dem i dina relationer till män?

häxanisnövit

Du menar att du absolut försökt? Att de verkligen inte finns? Då kommer min nästa fråga: har det aldrig slagit dej att det är du som utgör problemet i mötet med kvinnor? Du och dina fördomar mot kvinnor? Du som på förhand avfärdat världens alla kvinnor som skvallriga och elaka, knappt ens bättre än sagornas häxor och styvsystrar? Det är sällan attraktivt för nån människa att genast försöka tränga sej igenom lager av skepsis och förutfattade meningar innan man eventuellt får ett godkänt. Det är kanske inte de. Det kanske är du. Erbjuder du en trygg miljö, en som inte nedvärderar kvinnor? Nej, just det.

-

(Bilder uppifrån och ned: Musse Pigg, Sylvia Plaths Self Portrait från 1951, Simon Cowell känd från amerikanska Idol för sitt direkta, okonstlade – och ibland rent hänsynlösa – sätt att kommentera deltagarnas insatser, häxan i Disneys Snövit och de sju dvärgarna)

25 mars 2010, kl. 13:38

Fotbollsfruns asflabb

fotbollsfrun

Är det nån som blir förvånad över den här kommentaren? Helst tror jag att hon vill att vi ska föreställa oss hennes ekande asflabb där i bakgrunden, också.

-

Jag antar att Fotbollsfrun tänker sej att hon är i full färd med att uppfinna en ny journalistisk genre. Jag tänker att hon har rätt i det. Jag tycker faktiskt att det här är nytt. Jag vet inte om det var just hon som var först med det – men det är definitivt nytt. Provokationer är inget nytt. De duggade tätt långt före Fotbollsfrun och tvärtemot vad som brukar sägas om dem tycker jag att de är nödvändiga. En kvällstidning utan braskande rubriker, utan ambitioner att uppröra och bråka? Nej, det är ingen riktig kvällstidning. Men det här, att efter den braskande rubriken kommer inget alls. Det var bara det. Sen var det slut. Adjö. Vi fick inte ett enda argument, inte ens ett dåligt argument. Vi fick bara Fotbollsfrun som hojtar och asflabbar om vartannat. Det är nytt. Att inget ha att säga, inte kunna understryka nån passage i sin ursprungliga text eftersom där inte fanns nåt att understryka. Ja det är nytt.

Men ändå. Så oerhört gammalt av Aftonbladet att mitt i det nya begränsa Fotbollsfrun till den kvinnoputtriga avdelningen Wendela. Kvinnofrågor, lite HBT. Ja ni hör ju. Åt dylikt har man ju svurit och skrattat i alla tider. Varför inte bryta nya marker på riktigt? Sätta Fotbollsfrun på att kommentera krig, Haiti, trafficking, klimatfrågan, såna saker, sånt som folk alltid ska hålla på och envisas med att avhandla med största möjliga allvarrr. Jag tänker att det hade kunnat bli nytt på riktigt, hade kunnat bli festligt på riktigt. Eller nåt. Eller inte alls.

15 mars 2010, kl. 14:59

Personligt

Föräldraskap bloggar Follow Linna Johansson Personligt