Arkiv för kategori ‘långt’
Bara för att illustrera hur inspirerande, spännande och upproriskt det blir av en kampanj på temat tacksamhet. Ett utdrag ur bloggaren Mymlans bidrag till Unite for women:
”Det gnälls en del över att den medicinska forskningen är så fokuserad på män och deras sjukdomar. Ändå har vi i Sverige bland den lägsta barnadödligheten, och mammadödligheten i världen. (…) ibland behöver vi ändå perspektiv, för att inte falla ner i bitterhetsfällan. Ibland behöver vi lyfta blicken för att förstå hur mycket vi ändå har att vara tacksamma för.”
”Gnäll.” ”Bitterhetsfälla.” ”Tacksamhet.” Mycket besynnerliga, känsloladdade ord utan konkret mening för sakfrågan. Så är de också sällan förekommande i andra diskussioner, de som inte rör kvinnor. Där talar man allt som oftast om fel eller rätt. Rätt att skjuta vargar? Fel? Det tycker jag att Mymlan också ska göra. Antingen tycker man att forskning för en bättre vård för kvinnor är fel. Då plockar man fram argumenten för detta. Men att peka ut nån som gnällig är i debatter en lika ointressant utsaga som den om huruvida nån är ful eller tråkig.
Och oavsett: ett fortsatt tugg om att det som rör kvinnor är lite mindre och lite gnälligare kommer knappast frigöra resurser. För nån kvinna. I nåt land. Ty kvinnor får höra ungefär samma saker här som där då de åberopar jämställdhet: Hörni, ni har det bra nog. Ni hade kunnat ha det mycket värre.
Ett värre som lutar sej mot vad? Nej just det. Det finns inte en viss avgränsad mängd rättvisa för alla kvinnor att dela på där den enas ökade jämställdhet på nåt vis talar för den andras minskade. Däremot finns det en hel del som talar för att det förhåller sej precis tvärtom.
07 mars 2010, kl. 22:07
Etiketter: argument, bitter, debatt, forskning, gnäll, gnällig, graviditet, jämställdhet, kampanj, kvinnor, mödravård, Mymlan, rättvisa, RFSU, tacksam, Unite for women
Postat i långt |
Inte heller upplyftande: RFSU:s pågående kampanj mot mödradödligheten.
-
Imorgon är det den internationella kvinnodagen. I samband med detta avslutar RFSU sin månadslånga kampanj Unite for Women. Det handlar om illegala aborter och dålig eller ingen mödravård som kostar en kvinna i minuten runt om i världen livet. Jag blev tillfrågad att delta och tackade ja men fick på grund av en alltför snäv deadline sen ändå tacka nej. Det är jag glad för nu.
-
För att det här inte är en kampanj jag alls kan stå bakom. För att det här är en kampanj som gör mej bedrövad.
Varför? För att det här är en kampanj som kommit att handla allt mindre om abortlagstiftning och allt mer om svenska kvinnor. Och framförallt: svenska kvinnor och hur bra vi har det. Ja det är med ett mycket märkligt fokus på svenska kvinnor och tacksamhet som RFSU vill föra kampen mot mödradödligheten. I den stora Unite for Women-bloggen trängs kändisar och halvkändisar med förlossningshistorier och tårar av tacksamhet över att ha tagit sej igenom detta i ett stycke. ”Jag är tacksam över att ha fått föda mina barn i ett land där resurser finns för att bemöta det oförutsägbara”, skriver författaren Mari Jungstedt. ”Jag är så djupt tacksam över att leva i ett land där man tar livet på allvar”, fortsätter Annika Jankell. Och marschen imorgon har visat sej vara inte en marsch vilken som helst utan – såklart – mer specifikt en barnvagnsmarsch: ”Gå i bredd för en god sak!”, uppmanar RFSU på hemsidan. ”Du som fått barn i Sverige har fått mödravård. Du har kunnat skaffa barn när du vill, rätten till abort är med i lagen. Din barnvagn kan ses som en symbol för dessa rättigheter.”
Det är inte en slump naturligtvis. Detta är vad RFSU varit ute efter hela tiden. Inser jag nu när jag tänker på hur det inledande mejlet till mej om hur bra vi har det i Sverige, såg ut.
Kan ni föreställa er en motsvarande kampanj i andra livsviktiga frågor? Uppmärksamma barn i hungersnöd genom bilder på svenska barn som får lov att äta sej mätta? Uppmärksamma rasism och segregation utanför Sveriges gränser genom bilder på Mohammed från Malmö och Agnieszka från Haninge som trots sina ursprung får tillgång till sjukvård i detta vårt fantastiska land? Nej, otänkbart. Men på detta fattiga, futtiga vis vill alltså RFSU bedriva kvinnokamp.
RFSU hävdar till och med att de i och med detta gör uppror. Uppror? Uppror är för mej att riva upp en ordning, skapa lite oordning. Uppror är att resa sej ur gamla föreställningar som att varje kvinna som går genom sitt liv med rösträtt, utan erfarenhet av våld och våldtäkter, illegala aborter och vådliga förlossningar ska vara tacksam. Uppror i det här fallet skulle till exempel kunna vara att nångång våga hävda att mödravård är givet. Lika givet som all annan vård. Inte ständigt det minst givna. Inte det vi kvinnor ska påminna oss själva om att vi i en annan tid, på annan plats, hade fått klara oss utan. Vi blir aldrig tillsagda att vara hemskt tacksamma över rätten till tandvård eller cancervård. Men obstetrik och gynekologi – de enda medicinska fält som är exklusivt kvinnliga – där står ord som tacksamhet och hur bra vi har det, som spön i backen. Varför? Och är det att bedriva kvinnokamp? Jag tycker inte det. Tacksam över att vara en kvinna boendes i detta land var vad arga svenska män brukade skriva till mej att jag borde vara varje gång jag skrev i Expressen om nåt inhemskt om det så var om dödligt våld. Jag är verkligen väldigt, väldigt trött på tacksam.
-
Till detta vill jag naturligtvis lägga att jag inte ens tycker att svensk mödravård är den förstklassiga apparat den omtalas som. Bland mina mest kränkande upplevelser har jag gjort inom svensk mödravård. Jag har aldrig blivit så misstänkliggjord och överkörd som just här. Det betyder inte att jag inte är glad och tacksam över att ha kommit ut därifrån levande. Men tacksamhet är en privat erfarenhet. Det är en sak mellan jag och mej. Mellan mej och min familj. Det är inte mitt bränsle i politiska debatter. Där tror jag på att flytta fram positionerna. För alla kvinnor. Flytta fram här. Flytta fram där. Inte lägga ribban vid en svensk, fortfarande lågprioriterad, mödravård fylld av brister och skadliga men alltjämt friskt florerande idéer om Modern och Naturen – men en mödravård där man i alla fall överlever.
07 mars 2010, kl. 12:48
Etiketter: Annika Jankell, baby, barn, bebis, feminism, förlossning, gynekologi, kropp, mamma, mari Jungstedt, misshandel, mödradödlighet, mödravård, obstetrik, RFSU, svensk, Sverige, tacksam, tacksamhet, Unite for women, våld, våldtält
Postat i långt |
Hej du våldsamma, fula värld. Ja det känns som temat den här veckan. Trots en och annan bio.
-
Exempel på fult jag råkade ut för på en teveskärm medan jag tog mej igenom mina minuter på motionscykeln häromdagen och som jag inte riktigt kan komma över: Skavlan. På tema svartsjuka. Första gästen ut: en norsk komiker vid namn Harald Eia som pratade på om svartsjuka full av självförtroende: svartsjuka är av naturen givet och av naturen givet är också att män och kvinnor är svartsjuka på olika saker (män på sex, kvinnor på förälskelser). Och sen, vad man ska göra av sin svartsjuka? Olika tips utdelades. Med utgångspunkt i en egen erfarenhet av ett tidigt förhållande med ”skolans snyggaste tjej” förklarade Harald Eia att svartsjuka handlar om att befinna sej på olika status- och utseendemässiga nivåer. Detta måste man hantera. Till exempel genom att öppet erkänna detta inför sej själv och andra. ”Eller”, fortsatte han, ”så drar man ner henne genom att säga: ‘Du är ful’. ‘Du är värdelös och dum’”. Detta yttrat med ett kvävt flabb. Oemotsagt. Inför både programledare och en ditflugen psykolog expert på svartsjuka. Under våldsamma skratt och applåder. I Sveriges största pratprogram.
Jag har verkligen inget särskilt bra och dräpande att säga om det här. Jag är, som man brukar säga, mållös. Men jag har ett par ord att säga er som satt där där den kvällen och skrattade: Kan ni åtminstone göra mej tjänsten att i fortsättningen aldrig, aldrig låtsas bli upprörda vid läsning om allt möjligt våld som troligtvis började med just de orden.
-
(Om du – mot förmodan – vill se programmet finns det här.)
06 mars 2010, kl. 14:24
Etiketter: Harald Eia, kärlek, komiker, kvinnor, man, misshandel, sex, självförtroende, Skavlan, svartsjuka, SVT, talkshow, teve, tv, våld
Postat i långt |
På Ica i trängseln snuddade jag – nästan – en äldre karl med barnvagnen och han ställde han sej och gjorde en markering för att säga att jag är dum i huvet och då hade jag fått nog för den här gången och stegade fram och väste rätt så ljudligt att ”jag ber så hemskt mycket om ursäkt och är det nåt jag kan för att göra skadan ogjord?”. Då fällde han upp handflatorna i ett undergivet ”ojoj, nej men, låt oss nu inte träta om detta”. Åh, alla dessa människor som ska hytta lite på avstånd men som sen inte kan stå för det alls!
-
Finns nåt slags rätt så utbredd barnvagn-ism där ute, där vissa knappt står ut med åsynen av en barnvagn utan ska genast projicera allt nånsin hört, sett, tänkt om barnvagnsfolket (lata och långsamma, självupptagna förstås, dricker bara latte, lyfter en massa föräldraförsäkringspengar men gör inget vettigt). Vår Bugaboo Bee är ungefär hälften så stor som Toddans gamla kärra, och jag rattar den tajt och duktigt runt fruktdiskar och lyktstolpar – jag tror verkligen på allas samarbete och ingens företräde. Men det spelar ingen roll, det är ungefär samma procentsats folk som får nåt mycket demonstrativt suckigt och stönigt i blicken bara de ser en. Ungen kan väl gå! Ja, upp och hoppa Buster! Så less. Barnvagnen är för en spädgris lika nödvändig som rullstolen för de rullstolsbundna och rullatorer för andra men ändå denna nästan uttalade åsikt att den där vagnen är väl lite onödig …
-
Nä, men inte riktigt lika nödvändig såklart. Vi kan ju bära ungen. Eller så kan vi sitta hemma, och det är väl vad det handlar om, mamma ska stanna hemma i vida kjolar och diska barnmatsburkar, kanske öppna fönstren för att ta del av fågelsången därute – men definitivt inte öppna ytterdörren.
03 december 2009, kl. 10:42
Etiketter: baby, barn, barnvagn, barnvagnism, Bugoaboo Bee, förälder, föräldraförsäkring, latte, mamma, trängas
Postat i långt |
Nu ska jag skriva nåt om kropp. Och återigen jaga upp dej som skulle kunna tänka dej att ha ett eget litet barn att bära runt på … om det bara inte vore för att alla säger att man blir så ful av en graviditet. Nä det ska jag inte skriva. För det blir man inte. Så fick jag det sagt. Graviditet gör saker med en men inte alls så mycket som man gör med sej själv med alla sina värdelösa vanor. Jag skulle säga att graviditet sammanfattar, snabbspolar dej dit dina vanor tagit dej i alla fall, tillslut, några år senare. Tro inte på alla som gör jättepoänger av hur trimmade och tunna de var och sen kvaddade ungen allt. De var snygga på utsidan därför att alla människor är vackra när de är tjugofem men de var egentligen burkoliver- och cola light-späkta, med kondis som en lungsjuk. Det finns ganska många av dem och därför finns många såna historier. Men det gör den inte mer sann.
Graviditeten gjorde inget med mej första gången, då var jag tjugofem och sprang och höll på och åt fortfarande ungefär som vi brukade göra hemma: knäckebröd, potatis och kött, chips på fredag, ibland på lördag också – men inte chips varje dag. Den här graviditeten mosade mej fullständigt. För att jag sen dess jobbat upp så många besynnerliga vanor: parader av mackor, ett juicepaket på en enda förmiddag, kexchoklad, kycklingnuggets hela tiden … Jag har ätit mer än mina pojkvänner (åh, denna värdelösa bild för att förklara att man verkligen tappat greppet men nu kommer jag inte på nån bättre), jag har suttit där futtiga kvartar inpå kompisdejter och bara: men å ska vi inte ta och äta nåt snart. Ja. Så var det. Det var jag. Det var inte graviditeten. Och det är viktigt för mej att säga för jag inte står ut med den där historien, den om att kvinnor och kvinnors liv alltid kan delas in i ett före och efter, före och efter graviditet, före och efter tjugofem eller trettio eller fyrtio, ung, gammal, fin eller förfallen. Det är en så jävla äcklig berättelse. Och den är inte sann.
Sant är att det inte finns nåt före och efter, sant är att jag bara gått och blivit i sämre form för varje år. För att jag kunnat. Det har ju gått ändå. I relationen min kropp och jag har jag deltagit ungefär som karikatyren av en medelålders karl i väntan på kaffet eller köttbullarna eller avsugningen. Ger inget, tar bara. Kroppsrelaterade händelser sen graviditeten: fick ett nervöst sammanbrott på ett provrum på Hennes & Mauritz. Förkrossad och rasande på samma gång, föll ihop på Pietro: ”Jag måste härifrån … snälla, ta mej härifrån … ”. Fick ett astmatiskt anfall en av de där hisslösa dagarna då vagn, unge och alla möjliga plastkassar jämt skulle kånkas upp. Men inte ryckte jag upp mej för det. Det gick ju ändå, tillslut.
-
Men nu vill jag göra nåt. Ska gå och bli så jävla snygg. Stark med. Vill kunna bära på mina ungar utan att känna mej strypt och tillplattad. Vet bara inte riktigt vad jag vill göra. Springa igen? Nä, jag har sprungit tillräckligt. Kallt och jävligt för det mesta och förr eller senare pajar man ändå knäna. Vi får se, vi får se.
12 oktober 2009, kl. 11:00
Etiketter: äcklig, astma, barn, chips, fin, ful, gammal, gråta, graviditet, Hennes & Mauritz, juice, kött, kropp, kvinna, kvinnor, kyckling, potatis, provrum, smal, snygg, stark, tjock, tjugofem, ung
Postat i långt |
Miss Muffin skriver:
”Jag vill troligtvis inte amma. Jag vet inte än om jag inte vill amma alls eller bara en kort period i början. Det är sånt som jag så här i min första graviditet verkligen skulle vilja kunna prata med någon om men det är på inget sätt aktuellt att ta det med barnmorskan. Hon har hela tiden sin olycksbådande viskande röst på och jag klarar inte av den. Det stressar mig något oerhört det där med amningen.”
Ta det inte med henne, tycker jag. Inte om du inte har nåt förtroende för henne. Byt barnmorska, leta fakta och erfarenheter på nätet. Men om frågan ändå dyker upp så försök ha lite is i magen. Min bästis Jenny gav mej en gång rådet att man inte alltid ska anstränga sej för att göra sej förstådd hos människor som ändå inte vill förstå en. Det betyder i fallet Mödravårdscentralen att våga var lite byråkrat, du också. Slösa inte dina bästa argument, sätt inte ord på dina innersta känslor. Då riskerar du att bli så mycket mer besviken när du upptäcker att hon inte lyssnar. Möt henne på henne på hennes eget vis: ”Jag hör vad du säger men beslutet tar jag själv”. Upprepa. Byråkrater upprepar sej alltid.
23 juni 2009, kl. 18:20
Etiketter: amma, amning, barnmorska, fakta, flaskmatning, fråga, Mödravårdscentral, prata
Postat i långt |
Micke skriver:
”Jag förstår inte varför man skaffar barn om man inte är beredd att amma det. För mig är det ologiskt. Jag tänker att man vill ge barnet de bästa förutsättningarna.”
Att försöka sej på att ge ett barn de allra bästa förutsättningarna är ett helt hopplöst företag. Det skulle tvinga i stort alla föräldrar att byta bostadsort till en renare, yrke till nåt friare, flexiblare. Ett alldeles optimalt föräldraskap kräver studier i näringslära, sociologi, pedagogik … Det blir ett komplicerat liv. Och troligen inte så lyckligt. Och därmed inte heller, i slutändan, optimalt. Jag har gjort det jag velat och kunnat.
Jenny Maria:
”Om man vet hur man känner är det bara att följa sitt hjärta fast alla andra vill jag ändå säga räds inte amningen.”
Min text var inte menad som en uppmaning till nån att inte amma. Jag ville skriva lite fritt om mina tankar kring amning, hur jag kände för det och varför. Med tanke på att amning inte gäller liv och död för nåt barn i det här landet tycker jag att det är synd och skam att frågan nästan jämt strandar i det vanliga tugget om antikroppar och allergier. Knappt ens i de anonyma föräldrasnacken på nätet får kvinnor vara ifred med sina känslor och erfarenheter av amning utan att nån är där och ska slå fakta i huvudet på dem. Mera erfarenheter, säger jag, oavsett om det är erfarenheter av flaskmatning, amning, deltidsmaning, långtidsamning. I en värld mindre fixerad vid kvinnors kroppar är jag övertygad om att det skulle gå att prata om amning lika otvunget som man avhandlar allt möjliga barnrelaterat så som läggtider eller val av barnvagn.
Anna T2:
”För mig har det helt av sig självt uppkommit en otroligt stark LUST att dra bebisen intill tutten. Exakt samma känsla som när man är kär och bara måste börja kyssas. (…) Hur har ni hanterat den instinkten, ni som väljer bort amningen?”
Hålla honom intill mej – ja. Men nä, jag kände aldrig specifik lust att stoppa in mitt bröst i mitt barns mun. Jag har å andra sidan heller aldrig upplevt den där symbiosen med barnet under nån av mina graviditeter och förlossningen tyckte jag bara var mycket tråkig, inte fantastisk. I fråga om moderskap är jag väl lite en skymf mot naturen. En stolt skymf mot naturen som en queeraktivist skulle ha sagt.
23 juni 2009, kl. 9:41
Etiketter: amma, amning, bröst, flaskmatning, gravid, graviditet, mata, moderskap
Postat i långt |
Jag vill tacka för alla kommentarer och frågor kring min text om varför jag valt att inte amma – här svarar jag på en del av dem:
Mia skriver:
”Personligen anser jag nog att barnet i alla lägen kommer först … och att man som förälder helt kallt får kalkylera med att man under lång tid framåt får bortprioritera egna behov. Det är liksom det som är hela kärnan i föräldraskapet … ”
Det är inte kärnan i mitt föräldraskap. Jag sätter inte mitt barn först. För mej fungerar inte relationer så, ingen relation. För mej är det alltid en fråga om att göra plats för allas behov och viljor, kompromissa, och krångla där de krockar. Ibland väger min vilja (som i fallet amning) tyngst, ibland nån annans.
Mia igen:
”Sedan är jag väldigt nyfiken på vad barnens pappa säger? Om han helt fritt hade kunnat välja… Om du hade velat amma… hade han sagt nej i alla fall då? Eller hade hans barn allra helst fått bröstmjölk? I ett jämlikt föräldraskap så måste ju hans åsikt och tro, väga lika tungt…”
Barnets pappa tycker som jag. Jag tror att jag hade haft mycket svårt att leva med en man som inte tyckte att vi skulle sätta mej och mina tankar och känslor kring graviditet och amning främst och gjort dem till sina egna.
Moster Mysko:
”Däremot förstår jag inte det där att det skulle vara mer praktiskt att inte amma. Barnet ska ju fortfarande äta, och vatten ska kokas, kylas, ersättning blandas och flaskor ska diskas och steriliseras. Ska man utanför dörren måste man ha med sig termos, pulver, flaskor, f-n och hans moster.”
Fan och hans moster har jag hittills klarat mej utan. Och jag tror det är mycket få som tar med sej både pulver och tetror ut. Men oavsett om flaskmatning krävt ett batteri av substanser och tillbehör hade jag ändå inte ammat. Jag vill vara fri att vara hemifrån en hel dag om det skulle vara så. Utan att behöva pumpa, utan att behöva hålla reda på nåt alls. Jag skulle helt enkelt må dåligt utan den möjligheten.
Svante:
”Varför bytte du inte BVC?!”
Det frågar jag mej själv också, såhär i efterhand. Lättja, kanske. Jag tror också att jag helt pessimistiskt antog att det nog inte var bättre nån annanstans. Sen kände jag ett litet ansvar att som feminist och skribent att undersöka hur det kan gå till på en helt vanlig mödravårdscentral.
Cilla:
”Jag har inte kunnat sätta fingret på det tidigare men mötet med MVC och BVC är som en enda lång återupplevelse av hur relationerna var med vuxna när man gick i grundskolan. Man är helt utelämnad till dessa auktoriteter (dock i total avsaknad av naturlig auktoritet, bara en pinsam, spänd, tillkämpad) som man vet inte alls klarar av att fylla ut den kostym som deras yrkesroll medför.”
Ja. Exakt så är det. Auktoritet utan täckning. Jag tror det var därför jag vågade bråka den här gången. När jag insåg att jag hade kunnat argumentera bättre för amningens fördelar än vad min barnmorska kunde så rann respekten för henne av mej fullständigt. Plötsligt såg jag henne i all sin litenhet och kände inte längre mej lika liten själv.
22 juni 2009, kl. 16:30
Etiketter: amning, barn, barnmorska, BVC, föräldrar, fördel, mamma, moderskap, Mödravårdscentral, MVC, pulver, tetra
Postat i långt |
Och när jag ändå är inne på amning: nä, jag känner inget speciellt för andras amning. Jag har till exempel aldrig fattat de där diskussionerna som absolut ska upp med nåt års intervall om det eventuellt osmakliga i amning på offentliga platser. Ni vet de där nån känd figur går loss om hur hon eller han allt oftare får sina middagar på favvolyxkrogen alldeles invaderade bröstvårtor och vidöppna dregliga spädbarnsmunnar. Jag fattar det inte eftersom jag helt enkelt aldrig ser kvinnorna diskussionerna kretsar kring. Nyblivna mammor med de nakna brösten uppslängda på bordet på Riche för alla att ta del av? Va? Jag ser bara kvinnor som för sej jättestädat och jättesamlat och barn som helt ljudlöst gör det de ska. Jag har suttit mitt emot vänner som ammat utan att ens notera att de ammat. Möjligen beror det på mitt ointresse för spädbarn och spädbarnsskötsel. Eller så är detta verkligen diskussionen utan underlag, en diskussion som egentligen vill diskutera helt andra saker men i vanlig kvällstidningsordning nöjer sej med att göra stor sak av det här med Bröst.
16 juni 2009, kl. 13:56
Etiketter: amma, amning, barn, bord, bröst, mamma, mammor, naken, offentlig, restaurang, Riche
Postat i långt |
Möjligen är det sista gången jag åker till Mödravårdscentralen idag. Det var i alla fall vad min barnmorska gissade senast jag var där. Hon utlovade summering, ville jag prata förlossning – amning kanske?
-
Jag kommer inte att amma det här barnet. Jag ammade inte Toddan heller. Då menar jag att jag inte ammade överhuvudtaget. Jag skulle kunna förklara det med att en graviditet är en alldeles tillräckligt påfrestande erfarenhet för mej. Det hade varit sant. Efter förlossningen vill jag inte engagera min kropp i nya processer. Jag vill kunna kliva upp, kliva därifrån, tala om för mej själv att jag är klar, i mål. Men det verkliga skälet är min läggning rent generellt. Jag var sju år när jag fick mitt första småsyskon. Jag hade då sen länge lagt mej till med de vanor som skulle komma att prägla mitt vuxna liv: timmarna på egen hand, stängda dörrar, miniteven, serietidningarna, de banala böckerna från Barnens bokklubb. Jag kan helt enkelt inte sitta med ett spädbarn särskilt länge i sträck. Jag vill kunna gå därifrån, och jag vill kunna göra det utan att hålla reda på statusen på mina bröst.
Att på förhand välja bort amning var i min dåvarande barnmorskas ögon ett så apart beslut att hon helt öppet meddelade att hon ämnade motarbeta det med all kraft. I månader stirrade vi ut varandra, förolämpade varandra. Hon slängde den nalle med vilken hon tänkt demonstrera amningtekniker i golvet, jag upphörde så småningom att hälsa. Länge opererade hon kring tesen att min ovilja att amma måste ha att göra med min relation till andra, skamkänslor kanske, övergrepp i barndomen? När det slutligen gick upp för henne att det snarare var frågan om min relation till min tid, till mej blev hon om möjligt ännu aggressivare. Detta var ju ett så futtigt skäl. Jag minns fortfarande hennes kapitulation, hur hennes ögon smalnade av till små ondskefulla springor och hur hon fick ur sej den fråga hon velat ställa hela tiden: men varför skaffar du barn då?
Det är framförallt i frågan om amning som jag blivit varse den avgrundsdjupa skillnaden i förväntningar på vad en mamma respektive pappa är, bör vara. Som pappa kan man närma sej sitt barn lite som man vill, komplettera en redan färdig tillvaro mellan mamma och barn. Som mamma förväntas jag bryta ned eller åtminstone bortse från nästan varje aspekt av min personlighet. Som mamma måste jag vara beredd att erbjuda allt.
15 juni 2009, kl. 10:01
Etiketter: aggressiv, barnmorska, bröst, faderskap, förlossning, gravid, graviditet, maning, moderskap, Mödravårdscentral, nalle, personlighet, skamkänslor, spädbarn, teknik, tid
Postat i långt |
Prenumerera gärna på min RSS-feed!