Arkiv för kategori ‘Linna testar’
Och så ska jag passa på att säga några ord om Body Shops nya deodorantserie ”DeoDry”. Body Shop har skyltat stort för DeoDry och de ”vulkaniska mineraler” i den som påstås absorbera fukten – istället för täppa till svettkanalerna så som de omtvistade aluminiumsalterna. Jag köpte ett deostick (95 kronor), i den citrusbaserade unisexdoften ”Cool & Zesty”. Omedelbart stod det klart att sådär alldeles mycket förlitar sej inte Body Shop på några vulkaniska mineraler – för säkerhets skull har man har också tillsatt enorma mängder parfymolja. Veckan senare luktar båda jag, badrummet och alla mina kläder som min deodorant. Vilket i och för sej inte är det värsta: Cool & Zesty luktar skitgott. Men det är för mycket. Jag köper inte en deodorant för att lukta som ett helt parfymeri. Synd för i övrigt håller den vad den lovar: den håller torrt helt i klass med de vanliga deosticken och lämnar inga mjöliga fläckar på kläderna. Så av mej får DeoDry tre poäng av fem möjliga med en motivering vi kan koka ned till: rätt så bra men helt osofistikerad.
27 juni 2010, kl. 22:12
Etiketter: absorbera, aluminiumsalt, betyg, Body Shop, Cool & Zesty, deodorant, Deodry, doft, fukt, kosmetik, lukt, lukta, parfym, parfymolja, stick, svett. svettningar, täppa till, test, The Body Shop, unisex, vulkaniska mineraler
Postat i Linna testar, mirakelmakeup |
Vad: IsaDoras ”VibraLash” – en i den nya generationens batteridrivna vibrerande mascaror som ömsom blivit utskrattade, ömsom storhyllade. Med ett enkelt knapptryck surrar mascaraborsten igång och vibrationerna påstås ge en ”zig-zag applicering som täcker fransarna 360°”. Just denna variant går att köra i tre olika hastigheter.
Pris: 195:- på Hennes & Mauritz – tendensen att budgetmärkenas mascaror skenar i pris håller i sej.
Första intrycket: Skrämmande! Det jag befarade när jag med skakig hand närmade mej ögat med den surrande tingesten infriades direkt. Mascaran ryckte åt sej en frans och i rena förskräckelsen körde jag borsten rätt in i ögat. De närmaste dagarna vågade jag inte använda mej av vibratorn utan applicerade den i dött läge.
Andra intrycket: Från hotfullt surrande borr till bara bekväm, enkel och fullständigt harmlös. En vibrerande mascara visade sej snart vara en enkel sak att hantera, så enkel att jag inte alls förstår hur jag nästan lyckades punktera ögat med den. ”Vibralash” är ingenting med ett lager – med två en riktig bitig sak. Fäster dessutom fint i de där småfransarna i yttre och inre ögonvrån som annars brukar vara knepiga att få grepp om.
Plus: Fransarna klumpar inte. Knappt en frans hakar i en annan oavsett dubbel- och trippelapplicering vilket måste vara nåt sorts rekord för en volymmascara av den här tunga, feta kalibern. Dock bryr jag mej inte så mycket om just klibbiga fransar så det lägger bara till sisådär ett halvt plustecken till slutbetyget.
Minus: Relativt svårborttagen. Hur omsorgsfullt jag än löser och och sveper av sitter det alltid en remsa sot kvar nånstans. Ett jätteminus i min bok – jag avskyr att gnugga så att ögonfransarna ryker.
Slutsats: Den är skoj. Och den är riktigt bra. Men ”VibraLash” är inte det nya revolutionerande. Vibratorn är framförallt för att spara tid och inte så mycket mer. Och vad man ska med tre hastigheter på vibratorn till kan jag inte för mitt liv förstå.
Betyg: Tre och en halv av fem. Som mascara är den väl värd en fyra men det faktum att den är batteridriven och bara åstadkommer det de bästa mascarorna på marknaden utan dylika finesser redan åstadkommer drar givetvis ned betyget.
26 juni 2010, kl. 14:48
Etiketter: applicera, batteridriven, betyg, blogg, hastigheter, Isadora, kosmetika, makeup, mascara, omdöme, skönhet, smink, VibraLash, vibrator, vibrera
Postat i monstermascaror |
Vad: ”Rose d’Orient”, från Decléor. En ”aromessens”, ett serum, mirakeldroppar – kärt barn har många namn. Men mer exakt rör det sej om en essentiell olja på bland annat damaskusros och lavendel. Att använda under din Decléor-ansiktskräm för ansiktsvård deluxe. Eller som i mitt fall, att använda tillsammans med en billig hudkräm för åtminstone komma åt lite av den där dyrbara Decléor-känslan. Observera att Rose d’Orient är för känslig hud – det finns andra varianter för andra hudtyper. Kostar med nutidens alla fritt flytande rabattkoder och öppningserbjudanden alltifrån fyra hundralappar till närmare åtta hos nätåterförsäljare. Själv vill jag tro att jag la runt fyra.
Första intrycket: Kan man alls objektivt bedöma det man redan på förhand bestämt skulle bli ens tröst genom spädbarnsontet och vintermörkret? Jag tror inte det. Jag var hemskt vänligt inställd. Jag ville ack så gärna att den här produkten skulle fungera. Men för att hålla igen på överorden: det första jag noterade var att mina svedda röda fläckar inte sa mycket alls när jag strök på den. Och eftersom jag alltid ogillat just reaktioner i huden tog jag det som ett bra tecken.
Andra intrycket: Mina mirakeldroppar hann inte utföra många gärningar innan jag tog dem till mitt hjärta, bestämde mej för att detta, detta är vad min vinterhy alltid drömt om. Inte för att den, huden alltså, var i bra skick alla dagarna men den sprack åtminstone inte vilket är ungefär var jag brukar lägga ribban kalla långa vintrar. Och det tror jag faktiskt var oljans förtjänst.
Plus: Lukten! Jag läser ibland att andra klagar över stickigheten. Själv älskar jag den. Rose d’Orient luktar i min näsa idel oemotståndligt: naturapotek, medicinalväxter, shamanism …
Minus: Det måste ju vara priset. Massor av hundralappar var mer än vad jag egentligen hade råd med. Men har man väl lagt ut de kronorna behöver man aldrig göra det igen. För trots ymnigt stänkande i nu ett knappt halvår har jag fortfarande inte betat av många procent av innehållet.
Slutsats: För dej som älskar Decléor. För dej som älskar Decléor men i likhet med mej inte har råd att hålla dej med ett batteri att Decléor-produkter. Ett par droppar Rose d’Orient om dagen och man får ändå uppleva lite av den där Decléor-lukten, Decléor-lenheten, Decléor-lyxen … Om jag också ska försöka vara saklig skulle jag säga ungefär: den täpper inte till dina porer, den luktar himmelskt, den fungerar. Om den verkligen kan utföra de mildrande mirakel jag tyckte mej uppleva? Det är jag mindre säker på.
Betyg: Fyra? Fem? Nej, jag är ledsen, jag kan inte kan objektivt betygsätta den produkt som jag för evigt kommer att förknippa med tröst och lindring, när inget annat, nattsömn, väder, stod på min sida den hårda, hårda vintern 2009-2010. Rose d’Orient är till viss del en fråga om att vilja tro, som de säger i Arkiv X, och den här säsongen ville jag verkligen tro.
19 april 2010, kl. 16:58
Etiketter: aromessence, betyg, damaskus, Decléor, droppar, essentiell, gott, hud, hudtyp, hudvård, hy, känslig, len, lukt, lyx, makeup, mild, mirakedroppar, mirakel, olja, produkt, röd, ros, Rose d'Orient, serum, stickig, torr, torrhetsfläckar, vinter
Postat i Linna testar, mirakelmakeup |
Vad: Maybellines ”Falsies”. Maybellines senaste tillskott till den lilla men mycket berömda familjen av godisfärgade mascaror. Med böjd borste, vad det nu ska vara bra för, det har jag faktiskt aldrig förstått. I övrigt inga finesser eller nymodigheter.
Pris: 119:- på Åhléns. De har nåt sorts kampanj, ska tilläggas. Ordinarie pris på annat håll tycks vara 139:-.
Första intrycket: Som inbiten Maybelline-hatare (jag avskydde ”Great Lash” så intensivt att jag aldrig ens testade ”Colossal” – för mej är Maybelline synonymt med torrt och obrukbart, ja dåligt på så många vis att jag skulle kunna rabbla mitt missnöje en hel helg eller så), var köpet bara ett utslag av snålhet och mina förväntningar således lågt ställda. Konstaterade att den gav mej fransar i alla fall och det var mer än vad jag väntat mej, klev ut och tänkte inte mer på saken …
Andra intrycket: … Så när jag väl, några dagar senare, upptäckte att oj, det här är ju en riktigt välfungerande liten mascara, kom det som en ren överraskning faktiskt. Två veckor senare är intrycket bestående. Jag får fina separerade, rätt så volymiga fransar som inte släpper ifrån sej nåt nämnvärt på en hel dag.
Plus: Efter att just ha brukat L’oréals ”Double Extension”, i varianten ”Carbon Black” som visserligen är en högst kompetent mascara men inte direkt esset av lättborttaglighet var det första jag reagerade på hur snällt ”Falsies” rann av. Svepte bort den nästan lika lätt och ledigt som de där TV-Shop-tingen brukar avlägsna smuts på golv.
Slutsats: Har du vägarna förbi Åhléns och en hundring över är detta ett bra köp. Den kostar inget och den gör sitt jobb. Men som vanligt med mascaror: den skulle gärna fått göra sitt jobb ännu bättre. Och ”Falsies” i bemärkelsen en mascara som är att jämställa med lösögonfransar? Låt mej bara kort säga: nej.
Betyg: Tre och en halv av fem mascarapoäng. Det här är inte en mascara jag kommer att minnas, det är inte en mascara jag kommer att köpa igen – men det är inte en mascara som gjorde mej besviken. Och för att vara en Maybelline-mascara gjorde den mej positivt överraskad.
21 mars 2010, kl. 11:06
Etiketter: 119, 139, Åhléns, betyg, blogg, Colossal, Double Extension, Falsies, Great Lash, kosmetika, L'Oréal, makeup, mascara, Maybelline, recension, remover, separera, skönhet, smink, svårt, ta bort, utseende, volym
Postat i Linna testar, monstermascaror |
Vad: Schampokakan ”Seanick” från Lush, 89 kronor styck, på Lush på Götgatan. Shampokaka betyder ungefär puckformad solid torrvara till vilken du tillsätter vatten. En kaka påstås räcka till 80 tvättar. För två kakor får du en nätt liten behållare på köpet. Jag köpte två samt en duschjelly – i med detta överskred mitt köp en siffra vilken belönades med en goodiebag vilken bland annat innehöll ytterligare en shampokaka. Jag sitter nu på schampokakor motsvarande 240 tvättar vilket utslaget per två tvättar i veckan ger schampo i drygt två år (som oavsett om det skulle visa sej att siffran 80 är väl tilltagen ändå är mycket). Poängen med denna kaka är med andra ord: miljövänligheten (som alltid med Lush) och den låga kostnaden (vilket inte alltid är fallet med Lush).
Första intrycket: Va? Det gick. För den som betat av ett antal miljövänliga och ekologiska schampon i både blöt och torr form är det en positiv överraskning i sej att det här faktiskt är ett som går att använda. Kakan glider lätt över håret och löddrar alldeles lagom.
Andra intrycket: Ja. Men. Det. Funkar. Ju. Jag vet inte om det är avsaknaden av konserveringsmedel men shampokakan utmärker sej framförallt med sin snällhet: den svider inte, den sliter inte upp ens hårbotten i torra sår vilket, särskilt såhär års, är egenskaper jag är mycket intresserad av. Och vad den gör för håret? Vad ett schampo i mellanklassen brukar göra. En del glans och volym, inte i massor men fullt godkänt.
Plus: Praktiskheten, trots mina invändningar (se nedan). Den är verkligen den perfekta ta-med-saken. Tar upp utrymme motsvarande en puderdosa. Inga korkar som läcker, inga schampogeggiga badkläder.
Minus: Behållaren är verkligen inte den supersmidiga praktiska lilla sak den utger sej för att vara. Man tvättar sitt hår. Man lägger ned den i asken – och där sitter den sen. Ägaren av en Lush schampokaka lär sej dock snart hantera sin tingest. Man lufttorkar, och med en visst knyck i armleden får man ut den också. Och går det inte alls kan man gnugga upp schampot i händerna, med kakan fast i behållaren.
Slutsats: Upplever du en viss leda där i badrummet? Alla dessa jävla flaskor, ena ena fulare än den andra. Är du på det där humöret när du vill göra det lite enkelt för dej? Eller roligare? Säg hej till schampokakan. Men glöm inte behållaren! Den är viktig! Schampokakan ska inte ligga i en öppen tvålkopp i duschen och regna bort.
Betyg: Fyra av fem möjliga. Det här är produkt jag gillar av flera olika skäl: för att den är snäll, för att den fungerar, för att den är modern och snygg och i det långa loppet, billig.
08 februari 2010, kl. 15:15
Etiketter: behållare, dusch, hår, hårprodukt, löddra, Lush, miljövänlig, praktisk, produkt, schampo, schampokaka, Seanick, test, torr, vatten
Postat i mirakelmakeup |
Vad: L’oréals ”Double Extension”, i varianten ”Carbon Black” – med extra mycket svart pigment. En så kallad tvåstegsmascara: måla på det första vita lagret och sen är det bara att sätta igång att bygga volymer. En klassiker, megakändisen av budgetmascaror.
Pris: 175:- på Åhléns. Det är med andra ord bara märket som är det budgetmässiga med den här mascaran.
Första intrycket: Efter ett eller möjligen två års fullständig kräftgång med mascaralyckan stod det omedelbart klart att detta inte var ytterligare en lättviktare till mascara. Min sexmånaders baby hade inte längre mera fransar än jag, min i övrigt sminkiga ögonmakeup saknade inte längre sina likaledes sminkiga fransar.
Andra intrycket: Det här är en kraftig sak, kanske lite för kraftig? En gång av tre kör jag fast i mascaragegga, men de övriga gör den precis som jag vill. För bara rejäla fransar: ett lager vitt och ett svart. För discofransar: ett vitt, två svarta. Applicera det svarta före eller efter att det vita torkat? Därom tvista de lärde. Min slutsats är tveklöst att det ska på före.
Minus: Den lossnar inte direkt av sej själv. Se till att du har en riktig remover till hands annars kommer den här mascaran kosta dej både en och två fransar. ”Beauty Tubes”-varianten i samma ”Double Extension”-serie utlovar apropå detta förutom jättevolym också lättborttaglighet – huruvida detta stämmer kan jag inte svara på men auktoriteter som Bjooti-Kattis och LipGloss Bitch rekommenderar just denna varmt.
Slutsats: Har du också undrat vad som hände med dina fransar? En gång långa, kolsvarta, klädda i ungdomligt klumpiga lager av nån snabbköpsmascara men nu icke längre synliga? Har du kommit på dej själv med att sakna dem, sakna dem så intensivt att du är beredd att stå ut med en och annan klump för glädjen att återse dem så som de en gång var? Då är det här mascaran för dej. ”Double Extension” är ingen sofistikerad historia. Man kliver inte ut på gatan med lätta, böljande sköna fransar men däremot rejäla och mörka.
Betyg: Fyra av fem möjliga. Det går att ha invändningar mot den här mascaran men det går inte att påstå att den inte sköter sitt viktigaste uppdrag: riktiga mascarafransar. Men den perfekta mascaran – den är fortfarande kvar där ute …
27 december 2009, kl. 21:31
Etiketter: Beauty Tubes, betyg, Carbon Black, Double Extension, klumpig, L'Oréal, läger, långa, makeup, perfekt, pigment, skönhet, smink, svårt, test, torka, torkat, vit, vitt, volym
Postat i Linna testar, mirakelmakeup, monstermascaror |
Vad: ”Fiberwig Imju”, den japanska mirakelmascaran. På nylonfiber, att bygga höghus till fransar av. Lösögonfransar på burk, olikt allt annat du nånsin upplevt. Fick en femma i Elle. Men i nära nog ett halvårs tid förblev den ett rykte, nåt man visste allt om men inte ens skönhetsbloggarna kom över. Numera är den tillgänglig för alla, i butikerna, i webshopparna.
Pris: 220:- på Kicks (med expeditens kvittriga ”den är jättebra, jättebra!” singlandes efter mej).
Första intrycket: Få se nu, nu ska det ske … När jag målat på det första lagret yttrade jag ljudlöst min sminkhistorias troligtvis längsta ”hmmm”. Hade nåt hänt? Hade detta storartade hänt? Studerade mina fransar ur alla vinklar och vrår för att sen konstatera: Inget hänt. Ja, nåt hade väl hänt men det skulle ju hända så mycket mer. Men sen: bygga, det var ju bygga man skulle göra! Så jag satte igång att bygga och bygga … men samma tveksamma, frågande omdöme följde på varje nytt lager: ”Ja? Nej? Kanske?”
Andra intrycket: Nej. Ett lager, två lager, tre lager … Nej. Nej. Nej. Den funkar fortfarande inte.
Plus: Ett som faktiskt stämmer är den omtalade lättborttagligheten. Fiberwig Imju glider av som matresterna i diskmedelsreklamen. Med hjälp av endast vatten står man med händerna fulla av svarta fiber. Det är ju bra. Men det är ju för hur den gör sej på fransarna och inte hur den kommer av man köper en mascara.
Slutsats: På intet vis en skitdålig mascara, den syns, den finns, ger lite längd, mer längd än volym. Men i förhållande till att kampanjen utlovat guld och gröna skogar eller åtminstone fransar som ogräs, så får man inte leverera fransar som hela mascaramarknaden redan kan åstadkomma. Inte värd pengarna, inget speciellt, en bluff, varken mer eller mindre.
Betyg: Två och ett halvt nylonfiber av fem möjliga. Och definitivt inte mer än så.
24 november 2009, kl. 14:30
Etiketter: bygga, Fiberwig Imju, Japan, läger, längd, makeup, mascara, nylonfiber, ögon, smink, volym
Postat i Linna testar, mirakelmakeup, monstermascaror |
Det regnar ute. Diskmaskinen har gått sönder igen. Det här var helt enkelt en dag som bjöd tillräckligt mycket socialrealism för att nån av oss skulle förmå sej att och ställa sej och steka.
Vad: Wewalka Pizza-kit (färdig pizzabotten i form av en degrulle samt en burk tomatsås – resten adderar man efter behag.)
Smak: Bättre än sådär. Sämre än mycket god. Vad blir det? Tre och en halv pizzaspade?
Utseende: Väl godkänt. Det ser ut som ett gediget hantverk, det man plockar ur ugnen.
Prisvärt: Kan vara. Åtminstone om man nöjer sej med att toppa med billig skinka och ett par champinjoner – och inte som i vårt fall bygger ett smärre högland av saluhallsskinka, mozzarella och räkor.
Plus: För en gångs skull kan kidsen göra det utan att man behöver stå där i bakgrunden och korrigera varje moment.
Minus: Tomatsåsen. Grumlig, burkig och sharlakansröd. Kan inte svara på hur den gör sej på pizzan dock – Pietro stack ned ett skeptiskt pekfinger i den, fnös och kokade en egen.
02 juni 2009, kl. 22:40
Etiketter: champinjoner, deg, kit, Linna testar, mozzarella, pizza, pizza-kit, räkor, skinka, tomatsås, Wewalka
Postat i Linna testar, smaksensationer |
Prenumerera gärna på min RSS-feed!