Arkiv för kategori ‘medverkande’
Och sen åt vi. Jag och mina bröder. Har jag berättat om mina bröder? De är båda yngre (23 respektive 25 år), men vi har trots ålderskillnaden haft en hel del med varandra att göra, ja ohälsosamt mycket med varandra att göra. Vi har bott ihop, vi har framförallt spelat ihop (dessa minnen – Mario Kart och Zelda, WC3 och World of Warcraft, kycklingnuggets och ostbågar, nätter som övergår i morgnar, dagar som övergår i flera, övergår i hela veckor utan solljus – fyller mej med ömsom ånger över så mycket bortkastad tid, ömsom saknad efter det lilla, obekymrade liv som en gång var mitt). Vi har också slitit varandra i stycken, flera gånger om. Nu har vi upprättat ett hälsosamt avstånd (alla i varsin lägenhet, vi ses men bara ibland), oss emellan.
-
Nyheter sen sist: Björne är nu färdigutbildad personlig tränare, Tompa gör inget särskilt i väntan på att snön ska smälta från den golfbana där han arbetar hela sommarhalvåret som ansvarig för sprinklerserna.
04 mars 2010, kl. 23:14
Etiketter: Björn, Björne, bo, bröder, Mario Kart, personlig tränare, syskon, tom, Tompa, WC3, World of Warcraft, Zelda
Postat i medverkande |
Hon brukade vara Antes flickvän, hon spelar viola precis som honom, och det var så de träffades antar jag (jag har aldrig så noga utrett detaljerna) och sen gjorde de slut och det var rätt så många år sen nu och när hon fick en dotter (Lili) förra året antog jag att hon skulle göra alla de andra exflickvännerna och halvvännerna sällskap som Ante och Nicke & Co. nån gång introducerat men som sen försvunnit men hon kom tillbaka och är i stort det enda av dem som blivit kvar.
Lidija är från Serbien, talar en ljuvlig falsettig serbiskengelska och föredrar att andra talar engelska med henne vilket var det främsta skälet till att jag gled runt oroligt kring henne och inte så gärna sa mycket alls. Jag hatar att prata engelska, det är en fobi jag har. Mina höga språkbetyg är bara nåt slags skrivbordskunskaper, jag kan inte alls använda mej av dem och på resa när andra går loss med sina versioner på diverse favoritdialekter (cockney och newyorkska och gud vet vad) har jag helst bedrivit turism som en japan (peka i menyerna, nicka och le). På engelska låter allt som kommer ur mej stympat och fånigt, som en svensk idrottsstjärna av det mycket nervösa slaget.
Så finns det ett annat lika fåfängt skäl till att jag undvikit henne och det är för att hon är så jävla lång (181) och jag är så kort – med mina knappa 160 (som alltid är just knappa 160 eftersom jag skyr klackar) tillhör jag de kortas klubb om än inte de skitkortas men då jag råkar ut för nån väldigt lång människa känner jag mej just skitkort, liksom nedhamrad i marken med hakan i vädret, som ett barn ute med sitt äldre syskon.
Ja – det var den lilla historien om varför det tog mej flera år att säga ett vettigt ord till Lidija. Det var dumt att vänta så länge för Lidija är det mesta av allt det där som jag är så svag för: förbehållslös och skitrolig, bråkig och chockerande, strösslar komplimanger omkring sej, kramas. Och inte bara jag förresten: ingen ogillar Lidija, man kan inte göra det.
05 december 2009, kl. 12:34
Etiketter: 160, 181, Ante, cockney, dialekt, engelska, flickvän, komplimanger, kort, lång, Lidija, svenska, viola
Postat i medverkande |
Imorse, på väg ut från mitt femte (eller rentav sjätte?), pass på SATS för den här gången sprang jag in i Björne.
Björne är en av mina två yngre bröder, ”den minsta”, och om jag och Tompa har allt det introverta, stillasittande gemensamt (enkla vanor, datorspel, hyra en film fredagarna, vi klipper oss själva ibland, gillar kläder från Intersport), har jag och Björne annat, mindre anspåkslöst, mer åttiotalistiskt: narcissism och utseende, ”inte förfalla”, synas (och därmed också finnas?). I fem minuter pratade vi om perverst ytliga ting: magrutor och kosthållning, kändisar man vill se ut som, kändisar man absolut inte vill se ut som.
Björne tränar för jämnan, utbildar sej till personlig tränare och hade redan lagt sej till med PT-vokabulären (”det hela är väldigt enkelt, mer ut än in”), men var i övrigt samma gamla Björne (”jag kan inte riktigt bestämma mej för om jag ska göra det snabbt eller långsamt” ”Snabbt. Finns ingen mening att gå runt och dra runt på en massa fett …”)
20 november 2009, kl. 10:56
Etiketter: åttiotalist, Björne, datorspel, fett, Intersport, kändisar, kosthållning, magrutor, narcissism, personlig tränare, ytlig
Postat i medverkande |
Långt innan jag träffade dem för första gången hade Pietro redan gjort stor sak av Jannes son Max (fotbollsspelare på landslagsnivå) och Jannes släktskap med Uma Thurman (”Det är på hans pappas sida … Janne och Uma Thurman är praktiskt taget kusiner”). Janne redaktörar en egen mattidning och skriver om viner i Allt om mat, Mischas CV är av det mycket omfattande slaget (lektor i dryckeskunskap, generalsekreterare i sommelierernas världssamfund, vinskribent i stort sett varenda månadsmagasin). Ibland ser jag henne rekommendera viner i nåt av caféprogrammen på teve.
De är ofta på resa till nåt vindistrikt. När de inte är det händer det att de bjuder över oss på mat, på Boeuf Bourguignoner, kalv, potatismos – nästan alltid franskt. De bor i den största, luftigaste lägenhet jag nånsin varit i. Janne rör i nåt på spisen, kollar ställningen i Max senaste match på sin laptop, Mischa fixar med Sodastreamern. Ibland är Jannes döttrar med (Moa och Lisen), ibland inte. Det är enkelt, det är otvunget. Ibland till och med semestrigt – att komma hem till Janne och Mischa är lite som när man bara råkade ramla in i grannens trädgårdsfest och blev kvar.
31 augusti 2009, kl. 0:56
Etiketter: Allt om mat, Boeuf Bourguignon, caféprogram, Janne, kalv, Lisen, Max von Schlebrügge, Mischa, potatismos, sodastreamer, vin
Postat i medverkande |
Jag har aldrig letat efter den perfekta pojkvännen, jag har letat efter den perfekta vännen. Bakgrunden tror jag, är denna: inte bara en gång utan fyra gånger har jag erfarit hur bästisar flyttat ifrån mej, till ”Eskilstuna”, ”Falkenberg”, till andra platser jag snabbt lärde mej att avsky. I vänskap har jag suktat så hårt efter nåt riktigt att jag ofta uppträtt som första klassens kärleksdåre i närheten av alla potentiella nya bästisar: jätteförtjust, godtrogen och omedelbart löjligt lojal. Sista året i gymnasiet lärde jag till exempel känna Tessan. Vi bodde ihop i några månader. Jag var oupphörligen fascinerad av henne – hon var inte särskilt intresserad av mej. Hon stal pengar från mej, åt upp min mat, låste mej ute varje gång hon träffat nån ny värdelös kille (och det var ofta). Vår relation tog slut under tumultartade former när jag sa upp det mobiltelefonabbonemang jag skrivit på åt henne och som hon naturligtvis underlät att betala för. (Det skulle ta mej ett år av extrajobbande att betala tillbaka skulden.)
Jag blev äldre, jag gav upp. Blev tillslut så upptagen med arbete, barn och tidsslukande aktiviteter på nätet att jag en dag kom på mej själv med att vara glad och tacksam över att mitt sociala umgänge begränsade sej till World of Warcraft-avatarer, enstaka kollegor och resterna av mitt gamla gymnasiegäng. Det var då jag lärde känna Jenny. Det var över mejl. Jag var i mitt livs värsta form: jobbade för mycket, sov för lite, samt befann mej i slutfasen av min och Pietros första mycket gräliga, destruktiva vända ihop. Det här var sommaren då en viss tevedokumentär satt igång en häxjakt på feministiskt inriktade forskare och aktivister. Jenny simmade i hatbrev från uppviglade tevetittare. Vi skrev långt till varandra. Vi var uppgivna, ledsna, ville inte längre vara med. Jag tror inte att vi hade särskilt många bra, användbara saker att säga varandra. Pessimismen och cynismerna flödade. Men ibland behöver man nån som kan dela ens övertygelse om att världen är ett skitställe, också.
Vi träffades så småningom. Jenny var inget av det där som är så typiskt för människor nuförtiden – avvaktande, de suger i sej men ger inget tillbaka. Hon kunde prata, hon kunde dricka. Vi pratade queerteori, smink, relationer, media. Hon sörplade i sej en fisksoppa, jag blev för full. Det var en sån där dejt som blev allt det där man jämt hoppas på men aldrig är med om. Jag bestämde mej för att inte släppa taget om henne – men det gjorde jag förstås ändå. Jag är i perioder en alldeles för lat och loj människa för att riktigt kunna upprätthålla nånting överhuvudtaget. Men det är inte Jenny. Hon kastar iväg ett mess eller mejl med förslag på att träffas – och så har vi fortsatt att träffas.
10 augusti 2009, kl. 19:44
Etiketter: bästis, feminism, flytta, forskare, Jenny, media, queerteori, relation, smink, vän, vänskap
Postat i medverkande |
Jag ser honom sällan nykter. Han är lång. Han gillar att förolämpa folk. Han är det levande beviset för att en förolämpning kan vara ett utmärkt sätt att ta kontakt på och fastän jag sett det så många gånger upphör hans öppningsfraser till vilt främmande tjejer (”du, varför har du en jävla hatt på dej?”), aldrig att förvåna mej. Nicke gillar att ha en, två eller tre tjejer. Nån avslutad sak. Nån som messar. Nån som vill ses. Nån som absolut inte vill ses. Det har hänt fler än en gång att vi andra blivit tillsagda att vänta på att han ”strax” ska ta kontakt med nåt före detta ligg – bara för att bli sittande i timmar medan han och hon cirkulerat varv på varv på Spy Bar innan de slutligen, nån gång vid halvfem, förmått säga hej till varandra.
Niklas är också den som sett till att vi minns nåt av de här åren vi känt varandra. Jag skulle kunna rabbla alla de underliga, vansinniga saker han kryddat våra annars ofta händelsefattiga kvällar ihop med – som att veva ner rutan, plocka fram ett paintballgevär och sikta på alla förbipasserande bilar under en av våra många planlösa turer runt Brandbergen, eller som att kliva in och plocka med sej precis allt han ville ha när vi mitt i natten, mitt i stan fann dörren till en viss klädbutik öppen. Men det skulle göra honom mer till en utpräglad figur än vad han egentligen är. Det där är visserligen Nicke. Men att ligga i nåt hörn och inte göra särskilt stort väsen av sej är också Nicke. Nicke är på en och samma gång både den mest vanartiga och absolut minst bråkiga av oss.
24 juli 2009, kl. 10:41
Etiketter: Brandbergen, förolämpa, paintballgevär, Spy Bar
Postat i medverkande |
Det här är Ante. Han ingår i en krets från Fredrika Bremergymnasiet jag fortfarande umgås med. Ante skulle egentligen bli rockstjärna men bytte en dag bort den ambitionen mot en viola, nåt vi andra fann chockerande avancerat och märkligt. Efter att ha kuskat runt och frilansat för diverse symfoniorkestrar i flera år är han nu tillbaka i Stockholm med avsikt att för första gången skaffa sej en egen, fast bostad.
Ante och jag gillar att sitta på Gondolen eller Le Rouge och inta förutsägbara positioner i simpla ämnen som Idol (jag är för, Ante emot), snabbmat (jag för, Ante emot), svanktatueringar (jag för, Ante emot). Ante gör gärna stor sak av sitt förakt för fulkultur i allmänhet och teve i synnerhet. Men hans mest påtagliga karakteristika är hans rastlöshet. Jag vet ingen som har så bråttom – jämt. Ante skyr monotomi, vardag och för sej som endast hård och oberoende, utan behov av andras omsorger. Desto mer roande är det därför de gångerna, och de blir allt fler, då han berättar andra saker om sej själv. Som att han ibland saknar nån exflickvän. Eller som när han för inte särskilt länge sen fått veta att han hade kolik som barn. Då lutade han sej fram, spände blicken i mej, och sa med ett tonfall som om detta var verkligt sensationella uppgifter: ”Det enda sättet att få tyst på mej var att köra runt mej i bilen. Jag bara skrek – hela tiden.”
17 juli 2009, kl. 17:38
Etiketter: Andreas, Ante, Fredrika Bremergymnasiet, Gondolen, Idol, kolik, Le Rouge, snabbmat, Stockholm, svanktatuering, symfoniorkester, viola
Postat i medverkande |
Pietros senaste lockbete i Skurup-frågan: Vi är välkomna att hälsa på Anna på kvällen. Anna är en av Pietros äldsta bästisar. Deras story inbegriper en viss musiktidskrift till vilken en då tjugotvåårig Anna från sin tvåa i Lund skrev en kritisk insändare varpå Pietro bad henne komma till Stockholm och sen raskt gjorde henne till fast medarbetare. (Pietro älskar att återge hur hon gjorde entré: gravallvarlig i oklanderlig Doris Day-uniform: skjortklänning, hård page och kakmakeup). Numera är hon åter Skånebo efter att ha tackat ja till en tjänst på Sydsvenskans kultursida. Anna är äkta blondin, kan det mesta om parfymer och är den enda jag vet som dricker champagne till vardags. Sen hon löst diverse skönhetsrelaterade spörsmål åt mej gjorde jag helt fräckt henne till min också. Jag lovade att jag ska tänka över saken.
16 april 2009, kl. 19:00
Etiketter: Anna, champagne, Doris Day, parfym, Skurup, Sydsvenskan
Postat i medverkande |
Jag måste säga nåt om Todd också. Vad är jag däremot mer osäker på. När han var yngre hade det varit lättare. Då hade jag berättat att jag för första gången kände mej stolt. Men också att jag inte tycker särskilt mycket om att ha en baby. Jag gillade kort sagt att gå runt och bära på min fina rödhåriga pojke men när vi kom innanför dörren visste jag aldrig så noga vad vi skulle göra. Jag minns våra första år som att jag jobbade och spelade datorspel medan han satt på skrivbordet bredvid och ibland framför mej och åt på olika köksredskap. När han blev äldre visade det sej att han ville vara ute jämt – ett önskemål jag hade svårt att tackla. Vi gick i parker, tittade på tågen som passerade under S:t Eriksbron. Han strålade, jag längtade hem. Jag hyste förhoppningar om att sol och bad skulle bli den utomhusaktivitet vi slutligen kunde mötas kring men det visade det sej att han avskydde vatten.
Nu är han fem år och delar sin tid mellan mej och sin pappa. Han är sin egen i mycket högre grad än vad jag föreställt mej att en femåring kunde vara. Av alla ordspråk kring barn är det om att de endast är till låns det jag framförallt kan identifiera mej med. Toddan är blott nån som slagit sej ned här ett tag men som redan är på väg bort, och detta är så uppenbart i allt han gör, som att ständigt bygga sitt eget bo mitt ibland oss, spara sina pengar, fundera över vad han ska göra när han blir stor. Jag skulle säga att för mej är föräldraskap en tredjedel lycka, två tredjedelar melankoli. Det är också skälet till att han inte kommer att förekomma här i samma utsträckning som Pietro. Han känns kort sagt inte lika mycket som nån jag får använda mej av, inte lika mycket som min.
10 april 2009, kl. 9:18
Etiketter: datorspel, köksredskap, melankoli, pojke, rödhårig, S:t Eriksbron, skrivbord, tåg, utomhusaktivitet
Postat i medverkande |
Är det nåt jag ogillar hos flertalet bloggar är den ständiga frånvaron av partners. Det uppstår nåt krampaktigt och förnumstigt när vuxna kvinnor skriver ingående om sina liv men aldrig om vem det är de ligger med. Lite dockskåp och Barbie på nytt fastän att den där Ken-dockan rimligen sällan är lika menlös och oförmögen längre. Jag ska försöka mej på att frångå detta.
Pietro är tretton år äldre än mej, och åtminstone för en mindre stockholmsk krets känd som förläggaren på popförlaget Modernista. Förlagsverksamheten talar vi dock sällan om, mest för att alla manusbibbor och omslagsutskrifter som skräpar här gör mej olycklig över mitt eget haltande romanprojekt. I stort är Pietro allt det jag inte är: ambitiös, rastlös, nervös, pedantisk. Jag är svag för pedantiska män, det vill säga män med omsorg om sina saker, med en riktig handstil och så vidare. Jag tror att alla mina pojkvänner varit pedanter i nån mån, förmodligen är det en böjelse jag jobbat upp tack vare min pappa, den enda man jag vet med en riktig, snygg namnteckning.
Bra dagar ligger jag i badet medan Pietro sitter bredvid och käkar nån chokladbaserad bakelse han plockat med sej efter jobbet. Vår bästa sport är att prata, jag helst om olika sätt att tjäna massor av pengar och vad man i så fall skulle göra av dem, Pietro om sakers (vädret, människorna, tidsandan) jävlighet i största allmänhet. Pietro skänker min tröga existens en glöd, fart, frenesi jag numera har svårt att klara mej utan. Det är för övrigt samma sorts frenesi som jag ibland finner irriterande, som när han tvingar oss att gå genom hela stadsdelar i jakt på nåt litet favoritbistro eller vägrar ge upp ett gräl han sedan länge förlorat. Det finns ingen jag grälat med så mycket som med Pietro. Jag tänkte först att jag skulle dra en rad exempel – restaurangbesök som slutat i regelrätta slagsmål och liknande – men såg hur det riskerade att bagatellisera vad som varit riktiga, elaka uppgörelser där vi flyttat isär och inte talat med varandra på månader. Pietro tar för stor plats för min smak, provocerar ibland fram konflikter och är gärna demonstrativt svartsjuk. Han å sin sida brukar kalla mej tjurig. Det senaste året har vi dock mirakulöst nog slutat motarbeta varandra. Jag brukade anta att det var för att vi inte inte orkade mer. Nu tror jag att det är för att vi filat ned varandras värsta sidor.
(Och bara för att få det sagt: Pietros far är alltså från Italien, hans mor från Västerås. När jag lärde känna honom gjorde han stor sak av sin härkomst men det skulle visa sej att han värnar sitt arv på samma slappa vis som alla halvitalienare, det vill säga med en förkärlek för italienska charkuterier och det italienska fotbollslandslaget.)
09 april 2009, kl. 14:53
Etiketter: dockskåp, favoritbistro, frenesi, handstil, Italien, italienska charkuterier, italienska fotbollslandslaget, Modernista, namnteckning, pedantisk, provocerar, svartsjuk, tjäna pengar, tjurig, Västerås
Postat i medverkande |
Prenumerera gärna på min RSS-feed!