
Och eftersom den här bloggen som sagt framöver troligtvis kommer att ägna sej åt små nedslag här och var mer än stort berätta saker tänkte jag att det kunde passa bra att presentera mej själv för eventuella nytillkomna läsare: Jag heter Linna Johansson, är trettiotvå år och bor i Stockholm med man och barn och är just i färd med att ta mej ur på den mesta tvåbarnschocken. Saker den här bloggen handlar om är mej och åter mej och utöver det: att skriva, samt några delar träning och matlagning (och då i synnerhet asiatisk matlagning). Det är inte ett utdrag ur mitt liv, det är i stort det jag gör och intresserar mej för. Ja det finns ju annat förstå men just nu med de betydligt mindre styckena fritid små barn innebär är det bara detta. Jag skriver också en träningsskola i den här bloggen, en träningsskola som främst riktar sej till dej som vill träna men aldrig riktigt fått till det. Den här träningsskolan ägnar sej mindre åt frågorna varför träna (argumenten för att träna rabblas intill förbannelse överallt annars ändå), vad träna (det får du bestämma själv), och riktar istället in sej på den lilla stora frågan hur. Hur gör man? Hur närma sej träning? Hur blir det av? Hur blir det inte av?
Jag har ett förflutet som ledarskribent på Expressen. Där skrev jag om saker som kön och makt och sexualitet. Det är också några av de ämnen min kommande roman kommer att röra sej kring. Jag skriver kommande, för nåt år sen hade jag troligtvis tonat ned det där och skrivit ”förhoppningsvis kommande” eller så. Men det där försöker jag sluta upp med. Den här gången ska jag ta tag i den på riktigt och faktiskt skriva den.
19 augusti 2010, kl. 12:32
Etiketter: blogg, Expressen, Linna Johansson, presentation, roman, träningsskola
Postat i presentation |





Ser ni vad det här är? Det är jag som prasslar med en påse Fem kryddor. Platsen ovan är Asian Livs på källarplanet under Söderhallarna och det är hit jag beger mej när jag har ambitioner med mat. Som nu. Nåt måste sägas om mej och asiatisk mat men jag är osäker på vad. Bara det faktum att jag pratar om ”asiatisk mat” diskvalificerar mej förmodligen från vidare prat om saken. Men så är det. Jag är den enda jag vet som gillar asiatisk mat över hela skalan: kinakrogarnas frityrbollar, påsarna med färdiga såsblandingar från Blue Dragon, de popasiatiska grejerna på Ljunggrens och East, till det mer rustikt kinesiska på En ful och en gul. Jag har kort och gott en generell förkärlek för smaken av soja, socker, sött och syrligt.
Första gången jag åt ”orientaliskt” som väl fortfarande är hur kinakrogar utanför tullarna sammanfattar sina yviga menyer, var jag nitton. Ett halvår i min första lägenhet, en luftig, enkel sak på sjunde våningen i Brandbergen, hade passerat. Jag var nydumpad, rätt så arbetslös och – less på mitt lokala Sibylla. Men jag hade ännu inte lärt mej att laga mat. Brandbergen på den tiden hyste bara tre alternativ för den hungriga – Sibylla, pizza och Fang Ling. Att kliva in på det sistnämnda var för mej då lika vågat som om jag nu skulle äta en helt ny kroppsdel, typ hjärta eller testiklar. Jag valde kycklingspett med jordnötssås mest för att det var det enda på menyn jag överhuvudtaget kunde relatera till. Jag fann snart att kyckling Satay och cola är en sällsynt bra kombination – det tycker jag för övrigt fortfarande. Det här var på den tiden då jag spelade onlinedataspel utan att få ångest och lyckan över att kliva innanför dörren med den där rykande folieförpackningen och en påse dillchips med avsikt att spendera hela natten framför datorn är av den där ungdomligt okomplicerade sorten att jag vet att jag aldrig kommer att återuppleva den. Vad jag däremot återupplevt är hur asiatisk mat liksom räddat mej, igen, och igen, från den matleda som jag med jämna mellanrum jobbar upp inför kött, potatis, salt och peppar. Som på en bilsemester genom England. Jag var gravid då också, och efter två veckor på turistföda som vi väl kan kalla ja, fantasilös – Bed & Breakfast-te och toasts, Fish and Chips och McDonalds senare under dagen – började min graviditet kännas som ett rent riskprojekt. Jag föll ned på bänkar, i en backe i Brighton på väg genom grönskande häckar upplevde jag mitt livs första yrselattack. Kinahakens mest pålitliga inkomstkälla, den friterade kycklingen med den hypersyntetiska sötsura såsen, må vara hopplös ur näringssynpunkt men att slutligen få sätta tänderna i nåt jag faktiskt gillar räddade mej från en omedelbar hemfärd.
Jag hade tänkt skriva nåt om grön papaya också och om Pad Thai, men jag måste hoppa in i duschen. Jag ska bara nämna ett minne av det mer kulinariska slaget slaget, nämligen när Pietro på min trettioårsdag i somras såg till att jag fick smaka på den gamla sichuan-inspirerade menyn från Halv Trappa plus Gård. Restaurangen finns inte längre men delar av kocklaget råkade vara i stan och tillgängliga för småskalig catering. Ett visst hemlighetsmakeri (telefonsamtal bakom stängda dörrar, jätteuttag från bankomaten) senare vinglade Pietro in i lägenheten med trettiotalet pappkartonger under hakan. På kartongerna var små post it-lappar fästa och andaktsfullt läste vi upp innehållet: terökt anka, bangbang-kyckling, kopparärriga mamma Chens tofu, dubbelt tillagade kolsvarta revbensspjäll … Det skulle ta oss, och framförallt mej, två hela dygn innan vi tömt dem alla och vi föll ihop stjärnögda, oförmögna att säga ett vettigt ord.
28 april 2009, kl. 11:04
Etiketter: Asian Livs, asiatisk, asiatiskt, bangbang-kyckling, Blue Dragon, Brandbergen, cola, dillchips, East, En ful och en gul, Fang Ling, Fem kryddor, frietrat, frityrboll, Halv trappa plus gård, jordnötssås, kinahak, kinakrog, kopparärriga mamma Chens tofu, kyckling satay, Ljunggrens, mat, Pad Thai, pizza, revbensspjäll, Sibylla, sichuan, Söderhallarna, soja, sötsur sås, syrligt, terökt anka
Postat i presentation |
God eftermiddag! Jag har just varit och tränat. Ja, ni läste rätt. Av alla mina sidor antar jag att min fäbless för regelbunden fysisk ansträngning är den som kan sägas stämma minst överens med resten av min hemmasittande, bekväma konstitution. Det är för övrigt bland annat detta som får mej att ifrågasätta om det alls finns nåt som heter personlighet eller om den bara är resultatet av vad man som barn blev introducerad för. Mina föräldrar satte mej tidigt i diverse idrotter (fotboll, simning, tennis) och sen dess har träning varit en vital, ibland den enda vitala delen av mitt liv.
Jag hade fram till min trettioårsdag dock aldrig satt min fot på ett gym. Det var Pietro som propsade på ett medlemskort på SATS till oss båda. Det var enklast så tyckte han. Jag protesterade. Jag förknippade gym med instängd luft, solariebränna, maskiner som slog igen och knäckte lederna på en. Nu har jag gjort det till mitt eget vardagsrum. Jag gillar korgen med frukt i receptionen, de hurtiga fraserna från nån personlig tränare som singlar över lokalen, den själlösa musiken (”Moro mou, my baby, this feeling drives me cra-zy”). Jag har aldrig nåt med mej, ingen iPod, ingen banan, ingenting. Jag kliver bara iväg, sätter mej på nån av motionscyklarna och kommer tillbaka som en ny människa.
25 april 2009, kl. 13:20
Etiketter: ansträngning, banan, fäbless, fotboll, frukt, fysisk, gym, iPod, maskin, medlemskort, motionscykel, personlig tränare, reception, SATS, simning, solariebränna, tennis, träna, trettioårsdag, vital
Postat i presentation |
Jag jobbar hemma, mest för att jag har ett sånt stort behov av oordning. Inte klädsam oordning som i boktravar, febrila anteckningar, klipp ur någon engelsk dagstidnings kultursida. Utan oordning som i tandpetare och tandtråd, tops, halstabletter, handkräm, nässprej, Stopp & väx … alltsammans toppat med en nätt samling pappersbollar.
Inget av det här har jag varit bekväm med att välta ut på ett frilanskontor. I ett enormt och luftigt penthouse bland reklamare blev jag till exempel så nervös av den allmänna känslan av framgång som präglade stämningen att jag knappt vågade så mycket som harkla mej. Min bordsgranne var grafisk formgivare och jag tyckte bra om honom men vi kunde inte upprätthålla ett samtal i mer än trettio sekunder. Jag klagade över mina ständiga snuvor, han uppgav ytterligare någon detalj kring sin uppenbarligen mycket lyckade bröllopsresa till Toscana (boendet förlagt till ett slott, vidunderliga matupplevelser, viner att dö för). Sedan tog det slut, lika abrupt varje gång och jag blev sittande med bordskivan inkörd i buken, liksom fastlimmad, och lät timmarna glida iväg utan att så mycket som att gå på toaletten.
07 april 2009, kl. 11:13
Etiketter: frilanskontor, grafisk formgivare, penthouse, Toscana
Postat i presentation |
Vad jag gör, eller borde göra: skriva roman. Till de som frågar brukar jag säga att jag skrivit hundra sidor. Men mer exakt är det cirka trettio färdiga sidor, trettio nästan färdiga, tjugo halvfärdiga och ofärdiga. Det är vad jag åstadkommit på två år. Nu tänker ni att jag skriver på fel bok, att jag kört fast. Men jag har varit oavbrutet road sedan jag satte igång. Det är en roman med alla de ingredienser jag anser att en modern berättelse behöver: stad, relationer, uppgång och fall. Den kommer att bli något stort, tillslut. Jag är bara långsam. Jag borrar ned mej i nåt litet stycke och förflyttar mej sedan ogärna. Vid sidan om en generell oro för saker och ting är bristen på tempo ett av mina mest utmärkande personlighetsdrag.
07 april 2009, kl. 9:18
Etiketter: hundra sidor, kört fast, långsam, modern berättelse, skriva bok, utmärkande personlighetsdrag
Postat i presentation |
Jag är kort – 158, 159 cm? Jag har i hela mitt vuxna liv pendlat mellan två utseenden, ett överlastat med ögonskuggor och mascara, och en annat, helt osminkat, med nariga läppar och håret i en platt flottig bena precis som en hippie. Jag läser Mama. Jag lyssnar inte på musik. Efter de senaste årens debatt om tillsatserna i maten inbillar jag mej ibland att jag kanske är den enda som fortfarande äter räkost på tub och dricker cola. Jag missbrukar nässprejer. Jag lågprisshoppar. Jag gillar leggings. Jag har kort sagt ingen stil, är helt stillös.
06 april 2009, kl. 11:57
Etiketter: bok, hippie, mama, osminkat, räkost, stillös
Postat i presentation |
Fick lust att börja med att berätta det mest grundläggande: Jag är trettio år. Gör i stort inget just nu. Sa upp mig från ett spaltuppdrag för Expressen i våras för att skriva på min första roman. Men det går dåligt. Och nu väntar jag barn igen. Jag börjar bli alltmer oklar över vad det ska bli av mej. Inspirerad av bland annat Phoebe Gloeckners serier, Lars Noréns dagbok och Blondinbellas blogg tänkte jag skriva av mej här.
06 april 2009, kl. 9:00
Etiketter: Blondinbella, Expressen, Lars Norén, Phoebe Gloeckner
Postat i presentation |