Prenumerera gärna på min RSS-feed!
Och sen gick vi upp i ottan och stack till Toddans skola för att hämta gympapåsen med kvarglömda fotbollsskor. Har jag berättat att jag älskar Toddans skola? Om inte: jag älskar den. Jag älskar ljuset, väggarna med barnkonst på tema höst, de tusen uppnålade kom ihåg-lapparna … Överhuvudtaget är det här säsongen då jag inte längre har jättemycket emot allt det här mina barn utsätter mej för (föräldramöten och fotbollsträningar, gympapåsar och matsäckar). Eller jo. Det kommer fortfarande stunder då allt detta gör mej gråtfärdig av utmattning. Men de kommer inte lika ofta. Och idag när vi studsade iväg kom jag på mej själv med att tänka att jag gillar att den här typen av ständiga vedermödor ingår i mitt liv numera.
Etiketter: barn, jobb, skola, trött
Detta inlägg postades
24 oktober 2010, kl. 18:47.
» Läs kommentarer | » Skriv kommentar | » Trackback | » RSS 2.0
Då måste jag bara fråga… jag känner igen den där skolan, eftersom jag tränar där tre kvällar i veckan. Och var och varannan gång kommenterar vi på att ”vadfan, städar de aldrig här?” Det är så jäkla äckligt smutsigt i framförallt gympasalen, men även omklädningsrummen där jag sett samma bananskal ligga i fönsterkarmen och ruttna i över en vecka.
Vi har som tradition att torka av träningsgolvet med torra trasor innan vi tränar och undrar ibland om det är den enda städning som görs i den lokalen. Och när vi reagerar mest brukar vi just tänka ”vet föräldrarna hur skitigt det är här? jag skulle aldrig låta mina barn…” Men det kanske man skulle. Framförallt tror jag inte föräldrarna har någon aning. Men ta en koll på gymnastiksalarna någon gång om du får chans.
Men det är säkert en superbra skola i övrigt. Jag vill absolut inte racka ner på den i allmänhet, utan endast den lilla detaljen.
Helena: jag har faktiskt ingen som helst aning om detta. har aldrig varit i gympasalen (eller det har jag faktiskt men det var nu ett år sen och jag minns knappt hur den såg ut). jag är en av de där något oengagerade föräldrarna som är glad att mina ungar har nånstans att ta vägen om dagarna och nöjer mej liksom med det så länge de inte ser ut att fara illa.