Prenumerera gärna på min RSS-feed!
Känner mej på andra sidan om nåt. På andra sidan om den här vintern kanske. I så fall är det för att jag kom ut, tillslut.
-
Har du nån vän som gått och blivit förälder? Som inte hör av sej? Du ska höra av dej. För hon har fullt upp med hitta nåt att äta där mitt i lägga och mata och bära och byta. Har hon inte ett uns tåga, säger hon att hon inte hinner, att det är så mycket? Du ska stå för tågan, du ska övertala henne med alla tänkbara medel, du ska dra ut henne. Tramset om mammor som så tråkiga är just trams. Mammor är trötta. Du skulle inte heller vara helt spännande efter ett år utan sömn i kroppen.
Har du däremot nån vän som gått och blivit förälder och som du tar hand om just såhär men som plötsligt börjat föra sej helt självgott och självupptaget, som talar om att ha ”hittat hem”, hur allt ”fallit på plats” och hur bra det går, ja mycket lättare än hon nånsin kunnat föreställa sej? Men hon har trots detta inte en minut över att höra av sej till dej? Ja då kan du släppa taget. Då förtjänar hon inte dina omsorger.
-
(Bilder från Gondolen nån gång under den gångna veckan där jag och Ante firade en av våra mycket sporadiska men ändock traditionsenliga lyxluncher. Det var glashalt och smällkallt ute. Det var så kallt att jag inte ens förmådde hala upp telefonen för att meddela att jag skulle bli en kvart försenad. Jag stolpade in, trött, frustrerad. Beställde en blodpudding, just den här dagen var det verkligen skitsamma med vegetarianism och det behövde jag tvunget göra ett nummer av. Ante var på strålande humör. Just hemkommen från Tokyo. Ville jag höra om detta? Det ville jag inte. Åh förlåt mej Ante. Jag var usel. Och du var just den belevade, överseende figur som jag behövde.)
Etiketter: barn, ensam, förälder, försvinna, gå, kompisar, kontakt, mamma, ses, ut, vän, vänner
Detta inlägg postades
08 mars 2010, kl. 16:25.
» Läs kommentarer | » Skriv kommentar | » Trackback | » RSS 2.0
Träffande – hård insikt när jag själv suttit utmattad, och ganska så ”övergiven”, ensam hemma med litet barn, efter att tidigare muttrat en del över nyblivna mammor som man aldrig lyckats få till en tid med pga att de bokat tvättstugan m.m.
Jag har tänkt en massa på det här inlägget sen jag läste det första gången. Är så glad över att du skrev det. Är själv inne på min fjärde månad hemma med en nyfödd och vet väl inte riktigt vad jag ska göra av mig själv. Mest längtar jag efter att komma ut. Dricka vin. Sitta vid ett bord, beställa och sedan dricka hela glaset med avbrott endast för det vettiga samtal jag bara kan föreställa mig i teorin. Sen beställer vi ett glas till.
Samtidigt kommer jag mig aldrig dit (t r ö t t h e t e n!). För att ändå lyckas upprätthålla ett socialt umgänge bjuder vi över folk på löpande band. Utan att någonsin bli bjudna själva. Kanske är det rädsla. Endast ointresse kan det inte vara. Väl. Nej, jag tror inte det. Men det gör mig ledsen för jag vet inte hur länge jag orkar mailamessaringa, baka och städa undan. Ledsen för att jag inte vet hur jag ska lyckas fortsätta ta hela ansvaret för att vänskapsbanden inte bryts just här.
Jag gillar din blogg. Har nog aldrig kommenterat tidigare men har varit med sedan du fanns på en tidigare adress. Trevlig helg!