Prenumerera gärna på min RSS-feed!Micke skriver:
”Jag förstår inte varför man skaffar barn om man inte är beredd att amma det. För mig är det ologiskt. Jag tänker att man vill ge barnet de bästa förutsättningarna.”
Att försöka sej på att ge ett barn de allra bästa förutsättningarna är ett helt hopplöst företag. Det skulle tvinga i stort alla föräldrar att byta bostadsort till en renare, yrke till nåt friare, flexiblare. Ett alldeles optimalt föräldraskap kräver studier i näringslära, sociologi, pedagogik … Det blir ett komplicerat liv. Och troligen inte så lyckligt. Och därmed inte heller, i slutändan, optimalt. Jag har gjort det jag velat och kunnat.
Jenny Maria:
”Om man vet hur man känner är det bara att följa sitt hjärta fast alla andra vill jag ändå säga räds inte amningen.”
Min text var inte menad som en uppmaning till nån att inte amma. Jag ville skriva lite fritt om mina tankar kring amning, hur jag kände för det och varför. Med tanke på att amning inte gäller liv och död för nåt barn i det här landet tycker jag att det är synd och skam att frågan nästan jämt strandar i det vanliga tugget om antikroppar och allergier. Knappt ens i de anonyma föräldrasnacken på nätet får kvinnor vara ifred med sina känslor och erfarenheter av amning utan att nån är där och ska slå fakta i huvudet på dem. Mera erfarenheter, säger jag, oavsett om det är erfarenheter av flaskmatning, amning, deltidsmaning, långtidsamning. I en värld mindre fixerad vid kvinnors kroppar är jag övertygad om att det skulle gå att prata om amning lika otvunget som man avhandlar allt möjliga barnrelaterat så som läggtider eller val av barnvagn.
Anna T2:
”För mig har det helt av sig självt uppkommit en otroligt stark LUST att dra bebisen intill tutten. Exakt samma känsla som när man är kär och bara måste börja kyssas. (…) Hur har ni hanterat den instinkten, ni som väljer bort amningen?”
Hålla honom intill mej – ja. Men nä, jag kände aldrig specifik lust att stoppa in mitt bröst i mitt barns mun. Jag har å andra sidan heller aldrig upplevt den där symbiosen med barnet under nån av mina graviditeter och förlossningen tyckte jag bara var mycket tråkig, inte fantastisk. I fråga om moderskap är jag väl lite en skymf mot naturen. En stolt skymf mot naturen som en queeraktivist skulle ha sagt.
Etiketter: amma, amning, bröst, flaskmatning, gravid, graviditet, mata, moderskap
Detta inlägg postades
23 juni 2009, kl. 9:41.
» Läs kommentarer | » Skriv kommentar | » Trackback | » RSS 2.0
Folk är helt slut. Jag tycker inte du behöver ”motivera” dina svar. Varför måste man ha svar? Kram!
Jag tror att den här amningshysterin bland annat handlar om en känsla av mening som kan ackompanjera ammandet – att det känns som att ens liv blir viktigt på ett helt nytt sätt när ett barn är så beroende av en. Vi har kört med både ersättning och amning och vår lilla unge har inte varit mer symbiotisk med mig än med sin pappa, men när jag reste bort utan pappan i en vecka till mina föräldrar då blev den berömda symbiosen rätt påtaglig. Hon kunde inte vara hos någon annan något längre tag, jag kunde knappt lämna henne ett par minuter hos någon annan. Tror många känner sig väldigt bekräftade av det där, att ett barn blir lugnt bara i ens egen famn etc, och att de då får jättesvårt att lämna ifrån sig ungen och låta den knyta an till andra människor, till exempel till pappan. Men istället för att erkänna det tillskriver man hela det symbiotiska beteendet till barnet, och hävdar att det också skulle vara så fruktansvärt mycket bättre för barnet att amma än att äta ersättning.
UNDERBARA DU! Älskar din ärliga & sunda inställning. Älskar din blogg!
Är så trött på folk som ska ”veta bäst” angående barn. Det är väl upp till var & en?
Och det du skrev som svar på ”att sätta barnet först” är tamejfan det bästa jag läst på år och dar!
Stor kram!
Jag håller med ovanstående kommentarer och när jag fick barn var den där oumbärlighetskänslan det som gav mig (mest) panik. Fy för de som älskar det där när ungen grinar om någon annan lyfter upp den!
Att jag har ammat mina barn beror ganska lite på de fysiska vinsterna, och bröstmjölkens överlägsenhet näringsmässigt. Jag tror (och även detta finns det forskning som visar på) att barn blir mer trygga och harmoniska av att ammas. Om någon av fysiska eller psykiska skäl inte vill amma så ska hon självklart inte göra det. Jag reagerar dock på orsaken till ditt val att inte amma – att kunna bestämma över din egen tid, att när som helst kunna gå där ifrån, vara fri att vara hemifrån en hel dag (förstår för övrig inte hur det ska gå till ammande eller ej, ska barnet ständig vara omgivet av ett kluster av vuxna så att barnet inte behöver vara ensamt när du eller någon annan får lust att gå där ifrån?)
Är det moderna och smarta föräldraskapet det egocentrerade? Har sedan många år sett en trend hos mor- och farföräldrar där barnbarnen ”skall sätta lite guldkant” på deras tillvaro. De vill inte vara barnvakter utan vill umgås med barnen på sina villkor mellan vinresor och galleribesök. Nu ser jag det mer och mer även hos föräldrarna – de är inte villiga att avstå från något i sitt barnlösa liv för att bli föräldrar. De vill jobba lika mycket, gå ut lika ofta och yogaträningen kan de absolut inte vara utan. De är inte villiga att avstå något och inte heller barn. Inget fel med egocentrism så länge det inte inkräktar på någon annan människas liv och det tror jag är omöjligt att undvika i en föräldra- barnrelation.
Visst är föräldraskapet fullt av kompromisser och det är kanske omöjligt att välja det allra bästa för sina barn i varje situation. Det skulle som du skriver kräva studier i näringslära, pedagogik mm. Men du nämner inte det allra viktigaste: psykologi. Många föräldrar jag möter är fullt pålästa vad gäller vad små barn bör äta (inget salt och gud förbjude socker), säkraste bilbarnstolarna, vattentätaste overallerna och bästa metoderna att få barnen att somna ensam i egen säng (för mer egentid!)……… men dem läser inte ett ord om hur barn på knappt ett år kan reagera på att bli bortlämnade lite till mormor och lite till farfar medan föräldrarna åker en vecka till New York, för de behöver ju verkligen komma bort bara de två. Mycket av det moderna föräldraskapet påminner mig om min mammas överklassföräldrar på 50-talet som från spädbarnsår lämnade bort ungarna hit och dit till olika släktingar och tanter för att jobba, festa, resa och vad det nu kunde vara, vilket skapade två separationsskadade vuxna många år senare.
För att få ett jämlikt föräldraskap vet jag att amningen inte spelar roll ett skit, det handlar bara om vilja. Är den ena föräldern mindre villig att dra ner på sin egen tid, skapar det automatiskt ett ojämnlikt föräldraskap. Mycket tid från båda föräldrarna under hela barndomen är av betydligt större vikt än millimeterrättvisa med varannan matning och vartannat blöjbyte under barnets första år.
En undran jag har? Om graviditeten, förlossningen och amningen, de kroppsliga delarna av föräldraskapet, är jobbiga, förfulande och tråkiga som många verkar tycka förstår jag inte varför ni inte adopterar barn……nej för ni är precis lika mycket biologister som dem ni så föraktar.
Ester: ”läser inte på ett ord om …” Du skojar va? Huruvida man alls kan lämna bort sin unge är väla föräldrars absolut vanligaste, och alltid mycket darrigt formulerade fråga till fråga-experten-om-barn-spalterna.
För övrigt: Sitta och l å t s a s som om man är skitglad över nästan trettio kilos viktuppgång? Nä tack. Gud så jobbigt ni familjefundamentalister måste ha det.
Det här är inte någon surpik och det menar jag helt och fullt.
Varför vill du ha barn? Vad gillar du med föräldraskapet?
Ester: När jag var gravid berättade min mvc-ssk att vår generation är den första som sitter hemma ensamma med sina ungar, och det är därför föräldragrupper är så stort nuförtiden (apropå att jag inte kände behov av en sådan grupp). Förr uppfostrade man barn i storfamiljer, Man levde i storfamiljer. ”It takes a village to raise a child” är ett gammalt ordspråk. Så det där med att ungar inte kan lämnas bort eller vara hos mormor tror jag inte ett smack på. Det är hur vi som föräldrar delar med oss av våra barn som spelar in. Min unge, ett år, har sovit över hos sin älskade farmor många ggr och är där flera ggr i veckan oftast. De har en egen grej. Och jag uppmuntrar det, min sotter rycker inte ens på ögonbrynen när hon ser mig efter en sådan träff.
Och att vara självuppoffrande tycker inte jag är synonymt med en ”god förälder”. Familjelivsmullorna kan sitta och jämföra ”jag har inte sovit på FEM år” och tro att de är bättre än alla andra, men jag tror att de är lurade.
Hela den här nymoralismen som uppstått kring föräldraskap är så konstig! Var kommer den ifrån? Jag tror vi har för mycket tid, för mycket information.
Som min svärmors mamma (83) sa till mig: Det verkar mycket jobbigare att ha barn idag, man ska tänka på allt.
Fuck skuld, dåligt samvete, överpsykologiserande och ”separationsskadade som vuxna”. Det finns så otroligt många saker som spelar in för hur en människa blir i slutändan. Inte en jävel i vår ålder i Sverige har ammats och duttats med så mycket som mammamaffian skulle vilja idag. Och jag tror ändå inte vi blir förtappade satanister med sjukdomar och tvehövdade ungar. Det kommer gå bra, kan inte alla bara ta det lugnt lite?!
Ester – den här forskningen du refererar till, att barn blir mer trygga av att ammas och att bröstmjölken är mer näringsriktig – var kan jag hitta den? Jag skulle gärna vilja läsa de studierna.
Under graviditeten och hela det första året med vår unge bad jag mvc och bvc om referenser till sådan forskning, som man hela tiden refererade till när vi sa att vi inte ville helamma, men jag har aldrig fått några referenser. Jag vill själv titta på hur den forskningen sett ut, hur definierar man trygghet tex, vilka faktorer i barnets liv har man tittat på när man bedömmer deras trygghet etc, och hur har man utformat studien så att man kan säga med säkerhet att det är just amningen och inte något annat i barnets situation som skapat trygghet etc.
Samma sak när det gäller bröstmjölkens överlägsna näringsinnehåll – det finns ju studier som visat att bröstmjölk innehåller en mängd miljögifter etc, väger man in det?
Jag tyckte att det mest irriterande under besöken på mvc och bvc var det ständiga hänvisandet till ”forskning”, ”studier”, samtidigt som man aldrig kunde ge oss en enda referens. På frågan ”varför” – varför mer näringsrik, varför ger amning tryggare barn etc etc – fick vi alltid bara svaret ”det är så” + ”forskning visar det”. Tycker den här kombinationen av total brist på vetenskaplighet, dvs att ge människor möjligheten att själva ta del av den forskning som gjorts genom att ge dem referenser (det är ju den öppenheten som är hela poängen med empirisk vetenskap till skillnad från dogm), i kombination med att man hela tiden styrker sina påståenden med vetenskaplig auktoritet (”det har gjorts forskning om det här…”) är obehaglig.
En tjej som valt att inte amma sin unge, motiverade sitt val att inte köpa mjölk med att man inom mjölkindustrin inte låter kalvarna dia, vilket är deras naturliga betéende. Tyckte det var lite paradoxalt.
[...] utvecklas i samma intelligenta spår här och här. Posted by grovt initiativ Filed in seriöst Tags: amning, föräldraskap, länkar, [...]
[...] också Linna Johansson som inte tänker utplåna sig själv för barnets skull. Det gillar vi. Lev och låt [...]