Brukar du också slänga ihop lite träningskläder av vad du hittar i lågprisbutikerna och lite varstans? Dags att tänka om!

-

”Gina Tricot-fällan.” Vad menar jag med det? Tja ungefär detta: nåt trist äppelgrönt eller annat obegripligt, nåt billigt, nåt formlöst. Nåt som inte är avsett för att träna i men som du tänker ”funkar ändå”. Tills vidare. Känner du igen dej? Till dej vill jag säga: tänk inte ”tills vidare”. Våga lägga bort ”tills vidare”. Tills vidare vadå? När du är i verklig form? Varför då? Varför förtjänar du en riktig funktionell utrustning först då? Riktiga träningskläder är inte bara till för dem med tio avverkade år i elljusspåren. De är till för dej. Dessutom: när du är i form spelar det mindre roll vad du har på dej. Då kommer du att ta dej ut ändå. Det viktiga är nu. Det viktiga är att lägga till varje liten bit som tar dej några steg på vägen, som lyfter dej lite extra. Rätt kläder är en av dem.

Här, fyra goda skäl till rätt kläder:

1. Rätt kläder för att det är praktiskt.
Du brukar göra det billigt för dej överallt annars så varför inte här? För att träna inte är som allt annat. Träna kommer att utsätta dina kläder för betydligt större påfrestningar än dina vanliga rutiner. Träna kommer att blöta ned dem, tänja ut dem och skrynkla ihop dem i påsar och väskor. Träna kommer att tvinga dina kläder genom tvätt på tvätt på tvätt. Rätt kläder klarar detta, fel kläder kommer att falla ihop i en skrynklig missfärgad ledsen hög. Och sen är det ut och shoppa igen. I bästa fall. I sämsta fall nöjer du dej med missfärgat och ledset och känner dej snart rätt så missfärgad och ledsen själv.

2. Rätt kläder för att det är skönt.
Skönt och skönt. De rätta träningskläderna känns just inget alls. Låt mej hellre säga såhär: rätt kläder för att alternativet är så oskönt. Med oskönt menar jag kantigt, skavigt, tungt, blött. Osköna kläder tar framförallt ifrån dej magin i att träna, de pirriga sekunder och minuter av berusning som träna för med sej. De kommer du att missa – för i fel kläder övergår magin raskt i snörvel, axlar i öronhöjd och en iskyla som känns rätt in i märgen.

3. Rätt kläder för att det gör dej snygg.
Ja det gäller också dej som i nuläget känner dej allt annat än snygg. För rätt kläder sätter inte bara dina muskler på plats, de sätter också de muskler på plats som du inte ens har ännu. Rätt kläder får dej att uppleva att du redan är två månader in på ditt träna. Rätt kläder får dej att kliva ut rak i ryggen, får dej att känna dej stark. Medan fel kläder, för stora, för små, illasittande, opraktiska, för kalla, för varma, får dina träningspass att kännas som ett straff, nåt du bara ska ta dej igenom och helst utan att en endaste människa får syn på dej. Hejdå träningslusta!

4. Rätt kläder för att det tar ditt träna på allvar.
Viktigast av allt: Rätt kläder tar dej på allvar. Rätt kläder säger åt dej att detta är på riktigt. Att det är viktigt. Hur tar du dej an annat viktigt? I dina enklaste, minst ogenomtänkta plagg som sitter rätt så illa? Ditt träna kommer aldrig att bli viktigare än vad du gör det. Det spelar ingen roll att du vet att det är viktigt, du måste behandla det så också. Och allra viktigast är att göra det från början, när du själv fortfarande tvivlar.

-

Nästa vecka:
Linnas träningsskola #24: Tajt, tajt, tajt!

Idag fortsätter jag träningsskolan med att tala mej varm för riktiga träningskläder!

(bilder uppifrån och ner: Eva Longoria för Bebe Sports, Kylie Minogue i GQ Magazine, Stella McCartney för Adidas: ”Tennis Collection” respektive ”Aerobics Collection”)

Kvinnor, sport och kläder. Ett område inte helt lätt att orientera sej i. Desto lättare är det att kliva helt snett.

-

Kvinnor och sport. Fortfarande inte lika självklart som det där med män och sport. Och det är väl kanske därför kvinnor, sport och kläder inte heller är helt självklart. Snarare komplicerat. Eller sorgligt. Skrattretande. Beroende på hur man ser det.

Jag minns första gången jag var och jagade efter nåt bättre till mina tennislektioner än mina vanliga gympakläder i svettig plastpåse. Det var som att kliva rätt ned i det där reportaget med Kylie Minogue i GQ Magazine. Rundade kragar och applikationer. Små kjolar. Plisserat. Fastän jag då fortfarande inte sett en kvinnlig junior spela i kjol.

Ja så såg det ut. Ja så ser det fortfarande ut. Nej, så ser det inte bara ut men fortfarande har lite sexigare, lite blommigare, lite trevligare ett hårt grepp om i stort varje ny damkollektion som når sportbutikerna. Ta bara Stella McCartneys ständigt hajpade samarbete med Adidas. Tenniskläder omöjligare än allt annat jag sett i genren (och då har jag sett mycket). Linnen på väg av innan man ens satt dem på sej. Lätt och luftigt, eteriskt som dagg på en sommaräng. Jättefint. Men det är inga funktionella träningskläder. Det är mode. Bara mode.

Varför tar jag upp det här? För att avråda från fint och fransigt och detaljigt? Nej. Du som gillar att utöva idrott i mode – låt mej inte stoppa dej. Men mer troligt är att du inte gör det. Att sött och sexigt, glitter och glam, blommigt och blekpastelligt skrämt bort dej. Det där kräver sin kropp, har du tänkt. Det där kräver sin form. Kanske sen. Men inte nu. Eller så avskyr du bara allt det där överhuvudtaget. Oavsett. Troligt är att du klivit åt rakt motsatt håll, klivit bort från allt vad träningskläder heter och klivit snett, rätt ned i Gina Tricot-fällan. En formlös top. Nåt slags byxor. Det får gå an, tycker du.

Nej. Det är inte bra. Det kommer att spela roll för ditt träna. Spela dålig roll. Därför ska du inte stanna kvar där.

-

Imorgon:
Linnas träningskola #23: Därför ska du undvika Gina Tricot-fällan

-

Den här veckan skriver jag om träningskläder, om varför jag tycker att du ska satsa på en riktig träningsutrustning. Nästa vecka fortsätter jag med att ge konkreta förslag på hur just en riktig träningsutrustning kan se ut

Känner mej på andra sidan om nåt. På andra sidan om den här vintern kanske. I så fall är det för att jag kom ut, tillslut.

-

Har du nån vän som gått och blivit förälder? Som inte hör av sej? Du ska höra av dej. För hon har fullt upp med hitta nåt att äta där mitt i lägga och mata och bära och byta. Har hon inte ett uns tåga, säger hon att hon inte hinner, att det är så mycket? Du ska stå för tågan, du ska övertala henne med alla tänkbara medel, du ska dra ut henne. Tramset om mammor som så tråkiga är just trams. Mammor är trötta. Du skulle inte heller vara helt spännande efter ett år utan sömn i kroppen.

Har du däremot nån vän som gått och blivit förälder och som du tar hand om just såhär men som plötsligt börjat föra sej helt självgott och självupptaget, som talar om att ha ”hittat hem”, hur allt ”fallit på plats” och hur bra det går, ja mycket lättare än hon nånsin kunnat föreställa sej? Men hon har trots detta inte en minut över att höra av sej till dej? Ja då kan du släppa taget. Då förtjänar hon inte dina omsorger.

-

(Bilder från Gondolen nån gång under den gångna veckan där jag och Ante firade en av våra mycket sporadiska men ändock traditionsenliga lyxluncher. Det var glashalt och smällkallt ute. Det var så kallt att jag inte ens förmådde hala upp telefonen för att meddela att jag skulle bli en kvart försenad. Jag stolpade in, trött, frustrerad. Beställde en blodpudding, just den här dagen var det verkligen skitsamma med vegetarianism och det behövde jag tvunget göra ett nummer av. Ante var på strålande humör. Just hemkommen från Tokyo. Ville jag höra om detta? Det ville jag inte. Åh förlåt mej Ante. Jag var usel. Och du var just den belevade, överseende figur som jag behövde.)

2. Klev av två stationer tidigare för att suga i mej lite av ljuset (men det var det, när allt kom omkring, för kallt för).

”Det gnälls en del över att den medicinska forskningen är så fokuserad på män och deras sjukdomar. Ändå har vi i Sverige bland den lägsta barnadödligheten, och mammadödligheten i världen. (…) ibland behöver vi ändå perspektiv, för att inte falla ner i bitterhetsfällan. Ibland behöver vi lyfta blicken för att förstå hur mycket vi ändå har att vara tacksamma för.”

”Gnäll.” ”Bitterhetsfälla.” ”Tacksamhet.” Mycket besynnerliga, känsloladdade ord utan konkret mening för sakfrågan. Så är de också sällan förekommande i andra diskussioner, de som inte rör kvinnor. Där talar man allt som oftast om fel eller rätt. Rätt att skjuta vargar? Fel? Det tycker jag att Mymlan också ska göra. Antingen tycker man att forskning för en bättre vård för kvinnor är fel. Då plockar man fram argumenten för detta. Men att peka ut nån som gnällig är i debatter en lika ointressant utsaga som den om huruvida nån är ful eller tråkig.

Och oavsett: ett fortsatt tugg om att det som rör kvinnor är lite mindre och lite gnälligare kommer knappast frigöra resurser. För nån kvinna. I nåt land. Ty kvinnor får höra ungefär samma saker här som där då de åberopar jämställdhet: Hörni, ni har det bra nog. Ni hade kunnat ha det mycket värre.

Ett värre som lutar sej mot vad? Nej just det. Det finns inte en viss avgränsad mängd rättvisa för alla kvinnor att dela på där den enas ökade jämställdhet på nåt vis talar för den andras minskade. Däremot finns det en hel del som talar för att det förhåller sej precis tvärtom.

Inte heller upplyftande: RFSU:s pågående kampanj mot mödradödligheten.

-

Imorgon är det den internationella kvinnodagen. I samband med detta avslutar RFSU sin månadslånga kampanj Unite for Women. Det handlar om illegala aborter och dålig eller ingen mödravård som kostar en kvinna i minuten runt om i världen livet. Jag blev tillfrågad att delta och tackade ja men fick på grund av en alltför snäv deadline sen ändå tacka nej. Det är jag glad för nu.

-

För att det här inte är en kampanj jag alls kan stå bakom. För att det här är en kampanj som gör mej bedrövad.

Varför? För att det här är en kampanj som kommit att handla allt mindre om abortlagstiftning och allt mer om svenska kvinnor. Och framförallt: svenska kvinnor och hur bra vi har det. Ja det är med ett mycket märkligt fokus på svenska kvinnor och tacksamhet som RFSU vill föra kampen mot mödradödligheten. I den stora Unite for Women-bloggen trängs kändisar och halvkändisar med förlossningshistorier och tårar av tacksamhet över att ha tagit sej igenom detta i ett stycke. ”Jag är tacksam över att ha fått föda mina barn i ett land där resurser finns för att bemöta det oförutsägbara”, skriver författaren Mari Jungstedt. ”Jag är så djupt tacksam över att leva i ett land där man tar livet på allvar”, fortsätter Annika Jankell. Och marschen imorgon har visat sej vara inte en marsch vilken som helst utan – såklart – mer specifikt en barnvagnsmarsch: ”Gå i bredd för en god sak!”, uppmanar RFSU på hemsidan. ”Du som fått barn i Sverige har fått mödravård. Du har kunnat skaffa barn när du vill, rätten till abort är med i lagen. Din barnvagn kan ses som en symbol för dessa rättigheter.”

Det är inte en slump naturligtvis. Detta är vad RFSU varit ute efter hela tiden. Inser jag nu när jag tänker på hur det inledande mejlet till mej om hur bra vi har det i Sverige, såg ut.

Kan ni föreställa er en motsvarande kampanj i andra livsviktiga frågor? Uppmärksamma barn i hungersnöd genom bilder på svenska barn som får lov att äta sej mätta? Uppmärksamma rasism och segregation utanför Sveriges gränser genom bilder på Mohammed från Malmö och Agnieszka från Haninge som trots sina ursprung får tillgång till sjukvård i detta vårt fantastiska land? Nej, otänkbart. Men på detta fattiga, futtiga vis vill alltså RFSU bedriva kvinnokamp.

RFSU hävdar till och med att de i och med detta gör uppror. Uppror? Uppror är för mej att riva upp en ordning, skapa lite oordning. Uppror är att resa sej ur gamla föreställningar som att varje kvinna som går genom sitt liv med rösträtt, utan erfarenhet av våld och våldtäkter, illegala aborter och vådliga förlossningar ska vara tacksam. Uppror i det här fallet skulle till exempel kunna vara att nångång våga hävda att mödravård är givet. Lika givet som all annan vård. Inte ständigt det minst givna. Inte det vi kvinnor ska påminna oss själva om att vi i en annan tid, på annan plats, hade fått klara oss utan. Vi blir aldrig tillsagda att vara hemskt tacksamma över rätten till tandvård eller cancervård. Men obstetrik och gynekologi – de enda medicinska fält som är exklusivt kvinnliga – där står ord som tacksamhet och hur bra vi har det, som spön i backen. Varför? Och är det att bedriva kvinnokamp? Jag tycker inte det. Tacksam över att vara en kvinna boendes i detta land var vad arga svenska män brukade skriva till mej att jag borde vara varje gång jag skrev i Expressen om nåt inhemskt om det så var om dödligt våld. Jag är verkligen väldigt, väldigt trött på tacksam.

-

Till detta vill jag naturligtvis lägga att jag inte ens tycker att svensk mödravård är den förstklassiga apparat den omtalas som. Bland mina mest kränkande upplevelser har jag gjort inom svensk mödravård. Jag har aldrig blivit så misstänkliggjord och överkörd som just här. Det betyder inte att jag inte är glad och tacksam över att ha kommit ut därifrån levande. Men tacksamhet är en privat erfarenhet. Det är en sak mellan jag och mej. Mellan mej och min familj. Det är inte mitt bränsle i politiska debatter. Där tror jag på att flytta fram positionerna. För alla kvinnor. Flytta fram här. Flytta fram där. Inte lägga ribban vid en svensk, fortfarande lågprioriterad, mödravård fylld av brister och skadliga men alltjämt friskt florerande idéer om Modern och Naturen – men en mödravård där man i alla fall överlever.

Hej du våldsamma, fula värld. Ja det känns som temat den här veckan. Trots en och annan bio.

-

Exempel på fult jag råkade ut för på en teveskärm medan jag tog mej igenom mina minuter på motionscykeln häromdagen och som jag inte riktigt kan komma över: Skavlan. På tema svartsjuka. Första gästen ut: en norsk komiker vid namn Harald Eia som pratade på om svartsjuka full av självförtroende: svartsjuka är av naturen givet och av naturen givet är också att män och kvinnor är svartsjuka på olika saker (män på sex, kvinnor på förälskelser). Och sen, vad man ska göra av sin svartsjuka? Olika tips utdelades. Med utgångspunkt i en egen erfarenhet av ett tidigt förhållande med ”skolans snyggaste tjej” förklarade Harald Eia att svartsjuka handlar om att befinna sej på olika status- och utseendemässiga nivåer. Detta måste man hantera. Till exempel genom att öppet erkänna detta inför sej själv och andra. ”Eller”, fortsatte han, ”så drar man ner henne genom att säga: ‘Du är ful’. ‘Du är värdelös och dum’”. Detta yttrat med ett kvävt flabb. Oemotsagt. Inför både programledare och en ditflugen psykolog expert på svartsjuka. Under våldsamma skratt och applåder. I Sveriges största pratprogram.

Jag har verkligen inget särskilt bra och dräpande att säga om det här. Jag är, som man brukar säga, mållös. Men jag har ett par ord att säga er som satt där där den kvällen och skrattade: Kan ni åtminstone göra mej tjänsten att i fortsättningen aldrig, aldrig låtsas bli upprörda vid läsning om allt möjligt våld som troligtvis började med just de orden.

-

(Om du – mot förmodan – vill se programmet finns det här.)

-

Tänk att det ska bli vår snart. Det blir det va?

Och sen åt vi. Jag och mina bröder. Har jag berättat om mina bröder? De är båda yngre (23 respektive 25 år), men vi har trots ålderskillnaden haft en hel del med varandra att göra, ja ohälsosamt mycket med varandra att göra. Vi har bott ihop, vi har framförallt spelat ihop (dessa minnen – Mario Kart och Zelda, WC3 och World of Warcraft, kycklingnuggets och ostbågar, nätter som övergår i morgnar, dagar som övergår i flera, övergår i hela veckor utan solljus – fyller mej med ömsom ånger över så mycket bortkastad tid, ömsom saknad efter det lilla, obekymrade liv som en gång var mitt). Vi har också slitit varandra i stycken, flera gånger om. Nu har vi upprättat ett hälsosamt avstånd (alla i varsin lägenhet, vi ses men bara ibland), oss emellan.

-

Nyheter sen sist: Björne är nu färdigutbildad personlig tränare, Tompa gör inget särskilt i väntan på att snön ska smälta från den golfbana där han arbetar hela sommarhalvåret som ansvarig för sprinklerserna.

1. Hej Alice!

2. Tompa studerar biobiljetterna. Notera den vackra dekoren i bakgrunden.

3. De hade faktiskt gjort det hemskt fint med svampkulisser och tebjudning. Hemskt fint? Äsch, det var att ta i. Men de hade försökt åtminstone.

4. Ah popcorn. Vad vore bio utan popcorn? Lukten av popcorn alltså – läget är just nu för barskrapat för att jag ska vilja slösa dyra pengar på bara en hink stärkelse.

5. På väg in mötte vi denna kvinna. Som poserade vant när jag viftade med kameran. Ah, teater! Kostymer! Hon gjorde mej glad.

6. Vi utsattes för en liten föreställning av nämnda kvinna samt ytterligare utklädda existenser. Det tyckte Björne var jobbigt, han är så känslig för sånt där.

7. Björne hade tagit med sej proviant. Och var generös nog att fråga om vi ville smaka. Det ville vi inte.

8. Tompa demonstrerar looken man får med 3D-glasögon: reklamare från helvetet.

9. Biosalong. Finns nåt trevligare? Trevligt är ett av mina nyårslöften ni vet.

10. Och filmen, filmen undrar ni? En bagatell, som man brukar säga om sånt som är trevligt men saknar mening. En tvåa för den som är ute efter film, en trea om man som jag, är en urblåst småbarnsförälder som bara är ute efter färg och förströelse. Mesta behållningen: Helena Bonhams Carters medelhavsblåa ögonskugga. Ska man kanske ta och satsa på riktig märkbar ögonskugga snart igen?

Godmorgon! Hoppas att ni mår bättre än vad jag gör. Jag är trött, tog mej upp med våld, steg ut i ett väder (snöstormigt) som kändes som våld. Nåja, det är som det är just nu.

-

Såg Tim Burtons Alice i underlandet med mina bröder igår. Medan jag letar rätt på mina egna bilder därifrån får ni pressbilderna så länge.

-

Nu ska jag på bio och det är verkligen på tiden! Ciao!

(bilder från Vanity Fair och W Magazine)

Ingen idé? Nöj dej med en bild.

-

Så du har inga idéer? Du tycker att elitidrott är fult och tråkigt. Bara nummerlappar och svett. Eller har du bara inget alls att ta till? Har aldrig kommit i närheten av det där med sport och springa? Okej. Nöj dej då med detta: en bild. Alla har nån bild av rörelse, kropp och träna i huvudet. En filmscen, vad som helst. Den behöver inte vara allvarligare än så. Inte nu. Du kan göra dej av med den här bilden sen, ersätta den med nån annan, bättre. Men ta till nån. En bild är mycket bättre än inget. Att kasta sej ut utan minsta riktning, inspiration och bild är knepigt. Kanske inte idag men om tre veckor kan det mycket väl hända att du står där och frågar dej själv ”Vad är det jag gör?” och ”Varför just det här?” Förebygg det. Ha åtminstone ett inspirerande svar till hands.

Min egen idé just nu? Ingen avancerad. Ingen elitidrottig. Jag har faktiskt också bara en bild: Madonna. Och då menar jag Madonna så som hon ser ut i alla de där i yogaglammiga reportagen i W Magazine. Madonna med sin japanska föda och sina blåbär. För att jag första gången i mitt liv är rätt så trött på tidtagarur och rusa – antagligen för att resten av mitt liv just nu är så präglat av imaginära tidtagarur och rusa. Tanken på lite spirituell idrott, snygg idrott, idrott i tysta rymliga lokaler tilltalar mej. Om jag faktiskt tagit mej till nån yogalokal? Nej. Jag vet inte om jag nånsin kommer dit. Kanske gör jag det den dagen då det finns tid för det. Men det spelar ingen roll. Jag läser ibland om yoga. Och jag tänker: ”Madonna. Yoga. Dit ska jag. Nångång. Tillslut. Jag håller just nu bara på och förbereder mej.”

Det räcker. Just nu räcker det. För att det gör åtminstone mitt träna större än det där med på med skorna på och ut och kämpa. Ja där har du alltså vitsen med en idé eller bara en bild: det är nåt mer att ta med sej, ett sällskap, nåt levande.

-

Nästa vecka:
Linnas träningsskola #22: Nu ska vi prata kläder! Kvinnor, sport och kläder!

En Gabriela Szabo. En idé.

-

Jag har tidigare berättat om min barndoms fascination för Monica Seles. Nu ska jag berätta om en annan, om Gabriela Szabo: rumänska och medeldistanslöpare, olympisk mästare och världsmästare många gånger om. Men detaljerna är inte viktiga nu. Det viktiga är det här: jag fastnade för henne. Jag såg henne för första gången i ett juniorvärldsmästerskap och det var nåt så banalt som att hon bar en gul dräkt, nåt jag i en kort sekund misstog för en svensk dräkt. Och det var hennes utpräglade steg och hållning (lätt, trippigt, tassigt), och det var hennes storlek. Hon var liten – jag har alltid identifierat mej starkt med att vara liten. Det var Szabo som gjorde att jag fick för mej att ta upp löpningen på allvar. Inte för att jag satsade på femtusen meter (jag har aldrig varit särskilt road av långt), inte för att jag nånsin övervägde att försöka imitera hennes stil (för kuriös). Men Szabo var en riktning, en bild, en idé. Ofta behövde jag henne inte alls. Men regniga dagar, fula dagar, gjorde jag det. Szabo skänkte ett sorts mening, en berättelse om vad jag, åtminstone i mitt eget huvud, gjorde. Szabo lämnade mej aldrig ensam därute, bland flis och spån och det dova mullret från motorvägar nånstans långt borta.

Så, över till dej. Vad skulle kunna vara din idé? Vad talar till dej? Det behöver inte var nåt som tvingar dej till ett alldeles särskilt sorts utövande. Men nåt som puttar dej i en viss riktning. Nåt som håller dej sällskap. Var inte rädd för att plocka från elitidrotten. Den är trots allt den tjusigaste versionen av idrott och till och med de mest inbitna sporthatare brukar ramla över en och annan upplevelse som stannade kvar. Känns elitidrott långt borta? Minns mina ord om att avståndet mellan dej och elitidrott är mindre än vad du tror.

Det måste naturligtvis inte vara elitidrott. Det kan vara en prestation på ett skolmästerskap som du aldrig kunde glömma. Det kan vara nåt litet, nåt suddigt. Men den måste kännas. Måste ha nåt med dej att göra. Måste vara nåt som talar till dej. Helst på mer än ett vis. Snygg räcker inte. Välj med omsorg – en hel uppsättning ansikten, prestationer och minnen är för många. En bild, en idé. Och den här idén ska du bära med dej från och med nu. Varför? För att det är såhär vi alltid annars gör. Det är trots allt få saker, viktiga som oviktiga – utbildningar, familjebildning, resor, bostadsköp, klädköp, matinköp – vi tar oss an helt i avsaknad av idéer, förslag och inspiration av hur andra människor gjort det. Jag tycker inte du ska ge dej i kast med att träna utan en idé, heller. För kraften i en idé är stor. Och framförallt är den långvarig – bra mycket mer långvarig än det där med enstaka, utspridda målsättningar.

-

Imorgon:
Linnas träningsskola #21: Eller bara en bild

-

Nu ska jag leta bland träningstexterna här och återkommer snart med den som står näst på tur!