Här är en blogg som inte ser så mycket ut för världen men som jag tycker att du som är intresserad av träning ska ge en chans ändå. Träningslära är den enda träningsbloggen i min rss-läsare som jag faktiskt läser vartenda inlägg i. Författarna Jacob Gudiol och Nicklas Neuman är utbildade i sjukgymnastik och idrottspsykologi respektive kostvetenskap och texterna präglas stort av detta. Sitter du med en hög träningsmagasin men känner dej inte mycket klokare för det? Då ska du läsa den här bloggen. Träningslära undersöker ofta samma frågeställningar som förekommer överallt annars men gör mer av dem. Ja man skulle kunna säga att man i den här bloggen tar vid där kvällstidningarnas tvärsäkra men kortfattade uttalanden om den nya superträningen och superdieten slutar. Hur kombinera styrketräning med konditionsträning? Ägg – superlivsmedel eller kolesterolbomb? Två exempel på ämnen man ägnar många tusen tecken åt att böka kring. Mycket studier, siffror och tabeller blir det. Men låt dej inte avskräckas av det. Det här är trots allt kunnande en ödmjuk blogg. För som en av författarna sympatisk nog påpekar redan i presentationen:

”Jag försöker att hålla mig till mer eller mindre ren fakta när jag skriver denna blogg, men när det gäller träning och inte fysiologi så är det oundvikligt att man blandar in sina egna åsikter då det inte finns någon träningsmetod som är bäst för alla eller som är bäst för en viss person alltid.”

Du behöver inte springa till kommungränsen bara för att det var vad du gjorde den där första supertaggade gången.

-

Det mest envisa viset att utöva sin träning på? Att göra det under en hel timme. Det entimmeslånga träningspasset är en hemskt segdragen variant på hur man gör det. Överallt dessa gruppövningar om en timme och vittnesmål om en timme i skogen på morgonkvisten. Varför just en timme? Varifrån kommer idén att det är just så man gör det? Är det från gympalektionerna? Men de inkluderade som bekant både upprop, stå i köer framför nån plint och babbla och slappa i största allmänhet. Att faktiskt träna sin kropp i en hel timme är en rejäl insats. På en timme tar också den otränade sej långt bort i löparspåren, under motorvägar och in i nya skogar och nya områden. Så stort behöver du inte göra det. Så stort tycker jag inte att du ska göra det. För det finns inget som talar för att du ska träna i just en timme. Det finns i synnerhet inget som talar för att du som tycker träning är tråkigt ska träna i en timme. Men det var vad du gjorde den där första supertaggade gången? Det var då. Du behöver inte springa till kommungränsen bara för att du gjort det förut. Det är inte ett nederlag att skära ned på sin ursprungliga träningssatsning. Det är, kommer du att finna, att ta din träningssatsning på allvar.

Själv brukar jag dela in mina träningspass i tjugofem respektive fyrtiofem minuter. Tjugofemminuterspasset är mitt kortare, intensivare. Fyrtiofem det längre, lugnare. Passen blir ofta längre än såhär. Men tjugofem respektive fyrtiofem minuter är min utgångspunkt, hinner eller vill jag inte mer är jag klar då. Kortare än så tror jag inte på. Paolo Roberto må hålla sej i form på en kvart om dagen men med bara hans intensiva övningar är risken att ditt träningspass blir den mest pressade stunden på dagen överhängande. Och det var ju inte riktigt meningen. Som otränad har du allt att vinna på att ta det lugnt. Värma upp. Känna efter. En sak i taget. Eftersom risken att du som otränad gör dej illa är större.

Så: En timme är lång tid. Tänk tjugofem minuter istället. Jag säger inte att det kommer att lösa upp hela ditt motstånd men det är en början. Tänk efter: hur många saker skulle du inte avstå från om du var tvungen att ägna dej åt dem en hel timme? Hur många också roliga saker? Som att bada, läsa, promenera, chatta med nån kompis? Tänk såhär: en timme är övertid. En timme gör jag när jag känner för det. Alla andra gånger tränar jag kortare.

-

Nästa vecka:
Linnas träningsskola #61: Avliva en myt: Allt annat är så mycket roligare

På jobbet igen. Sitter och bläddrar bland alla trycksakerna här. Som i nya Yourlife, tidningen som också är en omfattande hemsida, som också är en omfattande eventverksamhet och så vidare och så vidare. Har ni sett den? Jag tycker att den ser trevlig ut med sin plock- och fix- och snackjournalistik som Carina Nunstedt är så bra på – jag fattar bara inte vem den riktar sej till. En gång i tiden hade jag också resurserna att åka på spa och retreater hela tiden – men då hade jag ju inte alls tiden eftersom tiden gick åt till att jobba ihop de där pengarna. Sen sa jag upp mej och då hade jag åtminstone ett tag all tid i världen – men då hade jag ju inte längre några pengar. Nu har jag varken tid eller pengar. Tid och pengar, är det faktiskt nån som har det?

Mera träning och mer Charlotte Perrelli för det är verkligen mycket Charlotte Perrelli nu, mycket vältränade Perrelli och hur hon blev sån. Jag har inget emot just det för bland kändisar goes träning verkar hon definitivt en av de seriösare – men jag har desto mer emot tidningarnas sätt att göra nåt av det. Jag vet att jag är petig nu men: Kolla bara det här omslaget för Amelia. Perrelli är där för att prata om sin armträning (som jag för övrigt är rätt säker på består av mer än armhävningar …), och ändå måste de placera henne i just den enda vinkel då inte en armmuskel blir synlig (för armmuskler har hon, jättesnygga axlar och triceps, det såg jag med egna ögon i Allsång på Skansen).

Å, damtidningar, å denna förpestade lagomhet. Kan ni föreställa er att man skulle göra nåt motsvarande med en man? Kan ni föreställa er att man skulle be honom berätta om sitt nyväckta intresse för träning, och då specifikt armträning, och sen skulle man fota honom så att inget av detta var knappt skönjbart, så att han liknade bara just en alldeles lagom trevlig, alls icke särskilt vältränad man?

”Level 3 darlings, level 3… och ja, benen skakar.”

Du bara gillar det inte. Eller för att säga det rakt ut: Du hatar det. Vad göra?

-

Träna. Kul tycker andra – inte du. När andra känner motivationen stiga för varje steg de närmar sej gymmet känner du din sjunka. Bokstavligen. Där andra greppar sin vattenflaska med sportig sammanbiten min önskar du bara att det var ett glas vin istället. Du känner kort sagt inget intresse för och ingen samhörighet med nåt av det där. Du vill ha ut alla fördelarna av att träna och därför läser du den här träningsskolan. Det är bara det att du vill inte träna. Det är inga särskilda dåliga erfarenheter av sadistiska gympalektioner, och det är inte dåligt självförtroende. Du bara gillar det inte. Eller för att säga det rakt ut: Du hatar det. Löparspåret är tråkigt – soffan trevlig. De andra yogautövarna irriterande – de egna kompisarna så mycket bättre. Och träningskläder är så fult. Och svett är obehagligt. Och, och, och … Vad göra? Hur göra? I nästkommande inlägg ska jag gå igenom mina bästa knep för dej som som brottas med träningstristessen:

1. Ett första tips: Träna kortare
Det mest envisa viset att utöva sin träning på? Att göra det under en hel timme. Det entimmeslånga träningspasset är en underligt segdragen variant på hur man gör det. Det finns inget som talar för att du ska träna i just en timme. Det finns i synnerhet inget som talar för att du som tycker träning är tråkigt ska träna i en timme.

2. Avliva en myt: Allt annat är så mycket roligare
Om det bara inte vore för att allt det andra, som teve, datorn, vin och vänner … Du lever ett hemskt trevligt, liv. Så är det. Och du vill inte göra avkall på det. Okej. De goda nyheterna är att det behöver du inte. För så trevligt har du ju inte, egentligen.

3. Tänk såhär istället: Jag gör det ändå
Just do it har du hört. Du vet också vad jag tycker om att använda denna reklamslogan som ledstjärna i din träning. Strunta i Just do it. Nu ska jag presentera dej för Just do it:s mindre uppfordrande men effektivare kusin. Säg hej till: Jag gör det ändå.

4. En inspirerande tanke: Det magiska elixiret
En vältrimmad kropp. En rygg som inte kröker sej lite mer för varje eftermiddagstimme. Ben som inte gråter över upptagna säten på bussen hem. Åh, du vill. Men du tycker liksom inte att det verkar som att träning tar dej dit. Och det är därför träning känns så tråkigt, så meningslöst. Om det bara fanns ett sätt för dej att förnimma att varje enskild minut spelade roll då skulle kanske du också … Vet du, det finns det också.

-

Nästa vecka:
Linnas träningsskola #60: Ett första tips: Träna kortare

Tagit dej ut har du gjort förut. Den här gången ska du ta dej vidare.

-

Ok, du är en liten bit på väg. Du är på väg att skaka av dej de första nybörjarsmärtorna. Jag sa tidigare att du såhär i starten av en ny träningssatsning ska sträcka upp nävarna i luften efter varje genomfört träningspass. Just do it. Och du gjorde det. Grattis – att träna kommer aldrig att bli såhär tungt igen. Men nu då? Det är ju inte som att du trivs med att träna. Tvärtom känns det fortfarande mycket motigt. Kanske inte längre i varenda kroppsdel men det gör fortfarande ont, och det är tråkigt och … Känner du igen dej? Då vill jag att du är med mej nu. För nu har vi tagit oss till andra halvlek i komma igång-delen av den här träningsskolan. Vi ska prata om hur du fortsätter att träna, istället för att omedelbart sluta. Och nu handlar det inte om att ”Just do it”. Nej, för ”Just do it” är en dålig träningsmetod. ”Just do it” är tre uppfordrande ord som tar liten hänsyn till hur du känner, till och med struntar i hur du känner. Och det är en dålig metod. Du ska lyssna på hur du känner. Du ska lyssna på alla de här olustkänslorna som säger åt dej att inte göra det. De är nämligen värdefulla, de rymmer information om hur du ska precisera och anpassa din träningssatsning så att den fungerar för dej. Lyssna på ditt motstånd, syna det och bena upp det. Vad exakt består olustkänslorna i? Du ska kort sagt analysera läget. Och har du tur består ditt motstånd till träning av nån av följande vanligaste invändningar – för det är de vi ska ta oss an härnäst:

1. Du tycker att det är för tråkigt.
Ja, det är bra att träna. Du vet det. Du har alla fördelar klar för dej. Men det finns ju så mycket annat, som teve, datorn, vin och vänner … Du kan bara inte prioritera det. Du fullkomligt vrider dej på tanken att gå ut och hålla på med det där. Och väl där tänker du bara på att gå hem.

Vi ska ta oss en titt på träningstristessen – och vad du kan göra åt den.

2. Du tycker att det gör för ont.
Du vill det här. Du läser träningsmagasinen, du har firat med en ny träningsutrustning. Men på plats rinner tågan av dej. Inte omedelbart men fem minuter in slår samma sak dej: det gör för ont. Fylla livet med svett och smärta? Flera gånger i veckan? Nej, det vill du inte.

Vi ska ta oss en titt på träningsontet – och vad du kan göra åt det.

3. Du är för otålig.
Du har inget särskilt emot träning. Det är inte där ditt problem sitter. Det är den här krypiga känslan av att det går för långsamt. Efter två veckor har just inget hänt med dej och din kropp. Hjälp! Hur ska du stå ut? Hur ska du ha tålamod att bara träna och träna när utdelningen är så liten, kommer i så blygsamma portioner?

Vi ska ta oss en titt på träningsotåligheten – och vad du kan göra åt den.

-

Imorgon:
Linnas träningsskola #59: Träningstristessen – och vad du kan göra åt den

Och så träna. Har jag berättat att jag börjat träna med Björne? Hade stora planer på att träna allt möjligt i höst, ta mej ut ur gymmet, variera mej, andas frisk luft, kanske till och med en joggingrunda … Men när jag såg schemat för dagislämning och skollämning, dagishämtning och skolhämtning så … nej. Det får bli en annan gång, i ett annat liv höll jag på att säga. Och det är inte så tokigt på gymmet. Faktiskt gillar jag det mer och mer för varje gång. Kanske blir jag en liten gymbitch jag med vad det lider.

-

(Bilder från igår då jag, Björne och Björnes kompis Kim tränade ihop. De lyfter rätt så tungt. Jag gör det inte. Men jag känner mej ändå i bättre form än på länge, länge.)

Åt ute. Under markiser. För sista gången i år kändes det som. Imorgon börjar dagis, imorgon anländer jag till kontoret i ottan och inte på förmiddagen, imorgon börjar allvaret, tunnelbanandet, väskbärandet, matlådorna, jobba-jobba-jobbandet, jobba på romanen, och om nåt i mitt liv känts på tiden så är det, all prestationspress och nästan-prestationsmagont, det här.

(På bilderna: crabcakes på Mississippi Inn, tigerräkor och risotto på Jimmy’s Steakhouse. Siktet på mindre kött landade under sommaren på desto mer … fisk. I höst tänkte jag ta mina första stapplande steg mot tofun och sojan.)