Prenumerera gärna på min RSS-feed!
Jag utlovade lite text på ämnet raka killar och tja, vad ska vi kalla det, krokiga kvinnor? Här kommer den:
-
När jag var gravid med mitt första barn lyckönskade en vän till min dåvarande pojkvän oss med tillägget att hon hoppades att vi skulle få en pojke. För flickor är så lynniga, har dåligt självförtroende, intrigerar och håller på, menade hon. En rätt så chockerande lyckönskning tyckte jag då, jag hade aldrig hört nåt liknande. Men sen mötte jag föräldratidningarna. Där visade det sej att att standardenkäten till havande kvinnor på stan löd: ”Vad önskar du dej? Pojke eller flicka?” De allra flesta brukade svara att det inte spelar nån roll. En del svarade ”pojke” med motiveringen att de redan hade ett par flickor. Och tvärtom, ”gärna en flicka” för att huset redan var fullt av pojkar. Men så var det ett visst antal kvinnor, låt säga en av tio som utropade: ”Pojke!”. Med det konstanta tillägget: ”De är så mycket rakare. Inget tjafs! Det gillar jag.” Jag tyckte det var stötande. Hur blir det att röra sej som dotter kring en sån mamma? frågade jag mej.
Nu låter det som om detta var nåt fullständigt nytt för mej. Det var det såklart inte. Jag hade hört män, äldre män, uttrycka sej sådär. Men det här att ett litet fåtal kvinnor helt ogenerat nedvärderar kvinnor, till och med nedvärderar ännu icke födda döttrar – det var nytt. Nu är det inte längre så nytt, tyvärr. Nu har jag hört detta så många gånger, i så många olika varianter att det står mej upp i halsen. Mest återkommande är den här: en vuxen kvinna som i tid och otid känner sej nödd att förklara sin umgängeskrets. För den förstår ni, är nåt så extraordinärt som att den består av män – men inga kvinnor. För kvinnor är ju så, ja här brukar det inte vara nån hejd på de omilda adjektiven: skitsnackiga och opålitliga är de, intrigerar och håller på, instabilt humör har de också, gnälliga och jävliga, som hade de PMS för jämnan, alltid är det nåt som är fel. Ja de här kvinnorna skissar på fullt allvar på världen som en plats bebodd av enkla, rimliga män, män av nåt slags rekorderligt Musse Pigg-snitt – medan kvinnor, kvinnorna, oj så bristfälligt och besvärligt, nojigt och Sylvia Plath-igt dunkelt och svårt. De här kvinnorna själva utgör naturligtvis det gyllene pojkflickiga, lite rakare undantaget.
Ja vad tjatigt det börjar bli att behöva ta del av det här. Exemplen är så många, så många att jag inte ens ids länka. Är du kanske en av dem som gärna drar den här historien? Då har jag några frågor till dej:
Min första fråga: Varför detta behov att redogöra för manliga bekantskaper? Som om detta vore nåt fullständigt unikt. Jag sitter också på vänner av det där lite rakare könet vi kallar män. Faktum är att jag överhuvudtaget inte känner nån som inte har vänner av motsatt kön. Det är inget speciellt. Kliv ut ur ditt inbillade amishland där vänskapsrelationer över könsgränserna är nåt perverterat och förbjudet. Du tycker om att umgås med män? Jamen gör det då. Det är varken gränsöverskridande eller udda, provokativt eller annat. Vad som däremot är konstigt är att göra sånt stort nummer av det. Du har minsann aldrig haft en enda väninna? Nähä. Hur många andra saker talar du vitt och brett om att du inte haft? Hål i tänderna? Könssjukdomar?
Min andra fråga: tror du verkligen att det finns okomplicerade människor? Och dessa okomplicerade människor skulle vara män? På riktigt? Med de män jag känner gör jag inget annat än att prata nojor, obehag, tillkortakommanden och problem. Såna är de nämligen, män, de också. Om du upplever män som helt i avsaknad av dunkel, komplexitet, grubbel, motstridigheter, dåligt självförtroende och avundsjuka tänker jag drista mej till att du inte känner dessa män särskilt väl. Om du upplever män som så okomplicerade är min gissning att du har ytliga relationer. Du har tre ytliga relationer och det är till män. Typ. Och det är, när allt kommer omkring, inte så mycket att skryta med.
Men det handlar inte om det, invänder du. Det handlar om en ”rak jargong”. Raka rör. Män säger vad de tänker. På det lyder min tredje fråga: Har du letat efter kvinnor med rak jargong? Om det nu är detta du gillar så mycket. Jag menar bara i min till storleken helt ordinära bekantskapskrets återfinns kvinnor mer rättframma och frispråkiga än vad både män och kvinnor i allmänhet brukar vara. Jag har inte råkat möta världens enda kvinnor i sitt slag. Tror du det? Är det verkligen en uppriktig åsikt? Vet du, i så fall tycker jag att du låter som männen i styrelserummen. Som inte hittar kvinnor. Ja. För att du inte letat. Du har inte försökt. Och det behöver du naturligtvis inte göra. Du behöver inte vara mer engagerad i ditt sociala liv än så. Det är trevligt med män. Det tycker jag också. Men varför inte bara vara glad och nöjd över att ha kommit över det som passar dej? Varför är det också tvunget fälla diverse elaka över kvinnor för det? Varför dra in dem i dina relationer till män?
Du menar att du absolut försökt? Att de verkligen inte finns? Då kommer min nästa fråga: har det aldrig slagit dej att det är du som utgör problemet i mötet med kvinnor? Du och dina fördomar mot kvinnor? Du som på förhand avfärdat världens alla kvinnor som skvallriga och elaka, knappt ens bättre än sagornas häxor och styvsystrar? Det är sällan attraktivt för nån människa att genast försöka tränga sej igenom lager av skepsis och förutfattade meningar innan man eventuellt får ett godkänt. Det är kanske inte de. Det kanske är du. Erbjuder du en trygg miljö, en som inte nedvärderar kvinnor? Nej, just det.
-
(Bilder uppifrån och ned: Musse Pigg, Sylvia Plaths Self Portrait från 1951, Simon Cowell känd från amerikanska Idol för sitt direkta, okonstlade – och ibland rent hänsynlösa – sätt att kommentera deltagarnas insatser, häxan i Disneys Snövit och de sju dvärgarna)
Etiketter: avundsjuk, backstabba, elak, enkel, jargong, killar, killkompis, killkompisar, kompisar, kvinnor, man, missunnsam, rak, relationer, Simon Cowell, skitsnack, tjejkompis, tjejkompisar, vänner
Detta inlägg postades
25 mars 2010, kl. 13:38.
» Läs kommentarer | » Skriv kommentar | » Trackback | » RSS 2.0
Åh Linna! Kan inte du bara ta över det här landet? Allt skulle bli så mycket bättre. I evigheters evighet har jag avstått från att kommentera din blogg. Varför? Kanske för att jag recenserar Modernista-böcker ibland, för att jag inte är så bra på det sociala spelet på nätet, för att jag har svårt att hitta läget mellan intimitet och professionalism. Jag vet inte. Nu måste jag i alla fall skicka åratals uppsamlat beröm, över den här bloggen och din gamla, som jag läser om nån gång i halvåret. Solros, kärlek, sprit, lycka och världsherravälde tycker jag att du borde ha. Och lite mer barnvakt.
word! håller med allt anna här ovan, liksom du, säger i detta eminenta inlägg!
Linna I love you!
Än en gång tack! Jag har också många gånger häpnat över vissa kvinnors förakt för det egna könet.
Kan bara hålla med Anna ovan. Du regerar!
Du har helt ratt! Och det ar sa javla sjukt….Jag blir lite mera morkradd bara av att tanka pa det. tyvarr sa stammer det. Jag har kvinnliga kollegor som sager sig inte kunna jobba med andra kvinnor overhuvudtaget. Om det beror pa att de ser dem som konkurrens, opalitlighet eller annat, det har inte riktigt framgatt. Men det ar anda intressant att de sager som de gor.
Men, just nu bor jag utanfor Europa, och i den har kulturen ar soner ”varda” mer, samtidigt som flickor anses vara lattare att uppfostra… Mycket intressant paradox.
”Med de män jag känner gör jag inget annat än att prata nojor, obehag, tillkortakommanden och problem. Såna är de nämligen, män, de också. Om du upplever män som helt i avsaknad av dunkel, komplexitet, grubbel, motstridigheter, dåligt självförtroende och avundsjuka tänker jag drista mej till att du inte känner dessa män särskilt väl.”
Precis så.
Sedan kan man förstås spekulera i varför man har vänner enbart av det motsatta könet utan att göra ned någon. Och varför kvinnliga chefer men inte manliga känner sig hotade av en. Men det är en annan historia.
Exakt!
Dessutom upplever jag det som om kvinnor som är raka istället anses som bitchiga, och att tröskeln för vad som är bitchigt ofta är väldigt låg. Jag är en relativt ”rak” person, men inte minst män kan komma med kommentarer om vasshet eller bitchighet när jag inte är ”mjuk, söt och vän”…
Agnes > Apropå kvinnliga chefer. I en mansdominerad kultur är det i någon mån majoritetskulturen som bestämmer hur mycket plats det finns för minoriteterna. En kvinnlig chefs känsla av hot kan vara en helt rimlig bedömning, hon känner antagligen företagskulturen väl och vet, nånstans, att medan det finns plats för massor av karlar så tillåts inte så många tjejer.
Tänk på smurfarna! Det finns en stark, en gammal, en tokig och… en tjej. Så det behövs ju inga fler tjejer, de har ju redan en tjej. Typ.
Insiktsfullt, klargörande och underhållande. Mer! Mer!
Genom hela min utbildning, på ett par olika tekniska högskolor, är det exakt den här inställningen jag har mött bland, säg, 90% av mina kvinnliga kursare. ”Jag hatar alla jävla FEMINISTBRUDAR som inte rakar sig under armarna, dom talar inte för MIG i alla fall!” Alla ville vara den sköna, okomplicerade accesoaren, och det har alltid gjort mig lika ledsen. Tack för en fantastisk text.
Gisela: Jaså, säg det till alla mina kvinnliga vårdchefer som basar över arbetsplatser där män är i minoritet. Eller mina chefer inom turism, eller skola eller…
åh! precis så. du är bäst!
[...] (detta inlägg är lite längre än Kissies, men har också mycket bilder!) så kan ni läsa vad Linna Johansson skriver om ämnet. På pricken skulle jag vilja säga. 25 mars 2010 17:48 av Mia. | Allmänt, [...]
TACK för den här texten. Jag har undrat och undrat och så sätter du så perfekt ord på mina tankar och lägger till ännu en bit som jag inte kommit på själv. Helt klockrent. Tack igen.
Agnes, ok så länge vi utbyter anekdoter får jag väl flika in att alla mina kvinnliga chefer har varit mycket bra och stöttande, oavsett om de varit i kvinno- eller mansdominerade branscher. Männen har varit mer blandat, både bra och dåliga.
Men vad är din spekulation kring varför de betett sig ”hotat”? Det känns ju absolut relaterat till det Linna skriver om här! Kände de sig hotade bara av dig eller av alla kvinnor, eller alla människor? Var det irrationellt av dem att känna sig hotade eller fanns det anledning? (därmed inte sagt att man bör bete sig illa, om de nu gjorde det)
Du har så rätt. Särskilt det där med att om man inte tror att killar är komplicerade så känner man dem inte. Så är det ju med alla bekanta, det är avslappnat och inte massa grejs. Alla killar och tjejer och människor jag lärt känna lite djupare har massor av problem och komplicerade saker inom sig. Så är det att vara människa. Och alla killgäng jag umgåtts med har snackat skit så det stod härliga till.
Dock kan jag väl säga att killar kanske umgås lite mer utan att prata och typ, spelar tv-spel, när de tjejer jag umgås med oftare umgås mer…socialt. Men jag skulle nog säga att slår man ut allt skitsnack så är det nog precis lika mycket för båda könen. Och det finns massa massa tjejer som spelar tv-spel och inte pratar mycket alls. Och massor av raka tjejer, jag är omgiven av dem så fort jag börjar lära känna dem lite mer.
Jag tror jag älskar dig Linna!
grymt bra skrivet, mitt i prick! känner mig mer eller mindre uppväxt med klyschan om att killar är så mycket enklare att umgås med än tjejer, och länge ansåg jag det själv. tills jag för några år sedan, genom att läsa diverse smarta bloggerskor, började ifrågasätta den idéen och kände hur för jävligt det är att tjejer så ofta trycker ner andra tjejer och därmed sig själva. huga. bra skrivet!
Så sant, så mkt goose bumps får jag av denna bloggen, geni.
Väldigt bra sammanfattning! Tack för givandel äsning!
Satan i gatan vilken briljant människa du är.
PS. TROTS ATT DU ÄR QVINNA!!!!!!!! DS.
Höhö.
Så. Bra.
Det absolut bästa jag läst på väldigt, väldigt länge!
Bra skrivet! Du formulerar dig så bra!
Word! Så bra och så sant.
Mycket tänkvärt och bra skrivet!
Helt fantastisk-slå huvudet på spiken bra- inlägg!!! Önskar jag skrivit det själv. Eloge till dig och dina mycket kloka ord.
Mvh Carin
Bra skrivet Linna!
Jag håller med dig i vartenda ord du skriver.
Bara förra veckan träffade jag en tjej på en förfest som redan efter de första fem minuterna började redogöra för hur mycket hellre hon umgås med män, (till en man, kiss-ass?) rakt framför näsan på mig. Hennes argument var att när en man gav en komplimang så visste hon att han menade det, medan kvinnor aldrig menar det de säger.
Jag, en person som älskar mina tjejkompisar mer än något annat kände mig förstås tvungen att säga emot, och försökte få fram mitt argument: att det inte handlar så mycket om könet utan om individer. Att mina väninnor säger vad de menar och inte alls faller in på hennes beskrivning av tjejer, och att mina egna erfarenheter med män tyvärr ofta inneburit killar som kastar komplimanger runt sig för att få det de vill ha…
Hennes motargument? Att jag bara trodde det. Hur skulle jag kunna veta att mina tjejkompisar menar det de säger? Okej – men hur skulle hon kunna veta att hennes killkompisar menar det de säger, undrade jag då.
Blir tokig på tjejer och kvinnor som verkar tro att dom är speciella och unika och kanske mer attraktiva hos killar om de trycker ner sitt eget kön. Bläh.
HALLELUJA!!!
jag var en utav de som, inte sa att män är så mycket rakare än kvinnor, men som endast umgicks med män för att jag tyckte att just så var fallet. det gör jag inte längre. nu har jag både män och kvinnor som jag står nära som vän, och jag kan ge lika många exempel på opålitliga vänner som är män som kvinnor. men faktum är att jag verkligen kännde att jag inte kunde umgås med kvinnor vid en tidpunkt, och jag tror att jag vet varför nu. jo, anledningen var att jag inte klarade av att ha nära vänner överhuvudtaget. och, med kvinnor var det svårare att umgås utan att släppa in. jag hittade ett sätt att göra detta med män. (jo, anknytningsteorin kan appliceras här, suck). med detta inte sagt att män inte har nära förhållanden med vänner, naturligtvis inte, men, för mig, då, var det lättare att kunna ha vänner utan att behöva ha nära vänskapsförhållanden med män. jag slutar här för annars blir denna kommentar pinsamt lång. men jag tycker mig se exempel på det jag tyckte och kännde då även idag, runtomkring mig.
Gisela: Det här är jätteintressant och jag har mycket att säga om det. Dock känns det lite OT i Linnas blogg. Om du vill kan jag maila dig om det (du hittar min mail om du klickar på mitt namn). Annars kommer det ett blogginlägg från mig om just detta snart. Har skrivit en uppsats om förväntningar på kvinnor och män inom kvinnodominerade yrken och vad som händer om man inte följer de normerna. Jag har som sagt också egna erfarenheter på området.
Så bra skrivet! Mitt i prick! Häromdagen kläckte min syster ur sej att hon tycker tjejer är så jobbiga, att det är så mycket lättare att umgås med killar. Min mamma och jag blev helt till oss, frågade vad hon baserade detta påstående på. Jag sa åt henne att hon måste göra nåt åt sin attityd, kvinnliga chauvinister nåt av det värsta som finns.
Och, man ska koncentrera sig på hurudana ens vänner är, inte vilket kön de är av, det spelar ju absolut ingen roll.
Tack för att du visar att det finns kvinnor som inte köper bilden av män som enkla, burdusa grottmänniskor som inte kan bete sig. För det är väl det som ”raka” EGENTLIGEN betyder?
[...] måste vila nu, men annars skulle jag ha skrivit om hur sinnessjukt bra Linna är, eller om varför jag alltid måste vara så himla tvärtemot med allt. Läser jag en [...]
Jag har i princip bara vänner som är kvinnor, det har inte varit något uttänkt strategi utan det har bara fallit sig så. De är sköna, roliga, generösa och smarta tjejer, skitsnackande och backstabbing är helt främmande bland mina vänner. När jag hör tjejer säga att de inte kan umgås med andra tjejer för att det bara blir tjafs och skitsnack så misstänker jag att det är projicering, och att man själv har en så rutten personlighet att man drar till sig andra som är lika ruttna.
Jag är en sån som inte umgås med alltför många av mitt eget kön. Jag skulle gärna vilja, men på något sätt är det väldigt svårt. Det har ingenting att göra med hur andra kvinnor pratar, lever, skvallrar, jag gör precis likadant själv. För min del så handlar det mycket om att jag har min tjejkompis, som jag har umgåtts med så gott som varje dag sedan jag var två år. Detta gör att det inte finns någon annan som kan mäta sig med henne. Jag avundas alla de som har en stor vänskapskrets av de båda könen.
Men jag klagar absolut inte, jag älskar mina vänner oavsett om de är män eller kvinnor. Alla har de sina egenskaper och det är därför jag tycker om de, det har ingenting att göra med det som finns mellan benen på de.
Hej. Måste säga att min erfarenhet är att män lever på myten om at de är så himla raka hela tiden. Det finns ett antagande om att bara för att man är man så är man rak och ärlig. efter några års funderande har jag upptäckt att det oftast är tvärtom. Män är ganska fega och utelämnar en hel del men framstår dock som raka. Kvinnorna i min omgivning är det som kan vara raka på ett ärligt sätt. Ju mer man tittar på det desto mer ser man att kvinnor är med raka och ärliga och vågar ta upp känsliga saker eller ge varandra feedback. det är min erfarenhet efter att ha bytt glasögon.
Precis det du skriver om att vara dotter till den typen av mamma tänkte jag när jag läste intervjun med Filippa Reinfeldt i Mama häromåret (hon har två söner och en dotter), och hon svarade på frågan ”Är det skillnad på pojkar och flickor?”:
”Absolut! Jag vet inte om det alltid är så, men när jag tittar på hur barnen leker kan jag tycka att killar är tuffare medan tjejer gnäller mer, de har olika sätt och metoder att få sin vilja igenom. Flickor kanske lirkar lite mer, medan pojkar är rakare.”
[...] igen och oj vilken respons på texten om raka män! Skönt att det är fler än jag tycker sej ha hört det där om de mycket rakare [...]
Det här är huvudet på spiken! Så jävla genialt och välskrivet, I love you.
Söndra och härska. Hur ska vi någonsin uppnå jämställdhet om kvinnor hatar varandra? Det är inte vårt eget fel, alla förtryckta grupper har det beteendet. Då gäller det att förstå strukturerna bakom och undvika att agitera för mansdyrkan/kvinnohat.
Ja, vem har sagt att killar per rasdefinition är så jävla raka? Kikar jag på min bekantskapskrets består den både av killar och tjejer och raka och oraka människor. Dessutom tycker jag jag träffar mången människa där ”rakheten” handlar om att man tar sig rätten att tid och otid säga precis allt som landar i ens stackars skalle med ursäkten ”ja men jag bara säger vad jag tänker”. Ungefär som om det gav en rätten att stå oemotsagd eller skyddade en för konsekvenserna av att konstant glappa ut sina obedda åsikter.
Min poäng är att det finns vissa som missbrukar ”rakhet” som en ursäkt att vädra allt som landar i skallen omedelbart. Och det tycker inte jag är ett ideal, utan snarare handlar om någon sorts egocentrering. Ändå ska man konstant prata om rakhet som en dygd, och en dygd då speciellt män innehar. Jag håller inte med om något av de två.
mycket väl talat!!
håller med till tusen procent.
Instämmer i hyllningskören av texten. Så j*vla bra formulerat – me like! Jag har också kvinnliga och manliga vänner, mest väninnor och jag älskar dem alla som de individer de faktiskt är. Tror nog att Kissie kommer växa upp en dag och inse det omogna i sitt uttalande om att män skulle vara enklare att umgås med och rakare i sitt sätt att vara, det känns som en tonåring som vill försöka vara litet cool och häftig. Hon fattar inte bättre, helt enkelt!
Sorry, det var ju Kenza och inte Kissie som skrivit på sin blogg om detta med killkompisar.
Ord! You go Linna!!
Det låter också lite som när man talar om ”invandrare i Sverige”. ”Invandrare gör si, invandrare är så” – som om de vore en fucking homogen grupp. OCH SOM OM QUINNOR VORE EN HOMOGEN GRUPP! GAH, SERIÖST ”#¤%&/()*!
Och jag bara undrar, när barnet i magen som kanske är flicka redan får höra INNAN det är fött att det kommer till att bli en skitsnackande, slug, kanintelekatre-tjej (fick höra HELA uppväxten att vi aldrig kunde leka tre, vi tjejer. Det gick aldrig heller! Däremot två, fyra, fem sex, sju osv) och att män är bättre, därför vill man ha söner, ja, då ”kan” ju hända att hon blir (!) det också – bara för att vi enbart kommer att se på henne med de ögonen. Lite som ”zigenaren” (romen) som från day one ses som den skitiga, skälande ungen. Tacka fan för att den börjar stjäla till slut när det inte spelar någon roll vad den gör/inte gör, eftersom hela samhället redan har bestämt att den ska stjäla och enbart det. Allt den gör kommer vi att vinkla och se på utifrån våra denstjäljubara-ögon. Den där duschkrämen man just såg den köpa i affären, ja, den fick den från stulna pengar… PrOmIsE.
Å även om jag som TJEJ nu t o m skulle RÅKA vara en ”rakaröris”, inte snackar skit bakom ryggar osv., så vore det inget som folk skulle lägga märke till eller känna att ”fan va soft, det finns brudar som är som män” (HA), utan enbart göra det när jag gör DET DÄR som i’m fucking supposed to be enligt…allt.