Prenumerera gärna på min RSS-feed!
Kommit över det här med skolgympan? Men ändå är det nåt som liksom stressar? Nåt som stavas män?
-
Jag har racketsportat, sprungit och simmat med ibland mycket träningsovilliga vänner och det har gått bra ända tills nån kille uppenbarat sej i ett avlägset hörn av utrymmet och då är det som om de, en del av mina vänner, krympt ihop i ett litet plågat ”titta inte på mej”. Det här med att inte kunna, för att kvinnor bara inte kan – jag har aldrig sett det förutom just här, i sportsammanhang, och bara i närvaron av män. Men då har alla möjliga självförtroendekriser uppenbarat sej: kan inte, fattar inte, jag är bara en jävla brud …
Jag är i alla bemärkelser ”en jävla brud”. Jag är kort, med rätt så klen muskulatur, ett barns armleder. Jag har undrat varför jag, som i allt annat är så fåfäng (måste se bra ut, måste göra bra ifrån mej), varit så likgiltig inför dylikt just här och jag tror att det beror på detta: män och idrott har i jämförelse med kvinnor och idrott aldrig riktigt existerat hos mej. När jag introducerades för idrott hemma var det tidigt åttiotal och de sista parodiskt allvarliga resterna av kalla kriget med den stora idrottsfesten USA och öst emellan på teve. Där hejade vi, inte så mycket av politiska skäl som av estetiska, tveklöst på öst. De var ju så mycket snyggare! Större! Idrottsstjärnor från öst hade den här svärtan som de från väst saknade. Och som alla som kan sin idrottshistoria vet så innebar öst kvinnor. Bara kvinnor.
Olgor. Svetlanor. Galinor. Jag fick dem noga presenterade för mej men jag ska inte trötta er med alla de här namnen nu för det har jag gjort så många gånger förut på andra ställen i andra texter. Men det var de och sen upptäckte jag tennis eller ska jag säga att jag upptäckte Monica Seles. Av alla mina idrottsförebilder har hon alltid varit den mest närvarande, under mina år med tennisen har jag haft Monica Seles i armarna, hennes grimaser i ansiktet, försökte få till det där stönet … (det lyckades inte – jag är, fick jag lov att inse tillslut, en tystlåten tennisspelare). Min utgångspunkt har aldrig varit män, massor av män, nån jävla hockeyspelare, utan en kvinna, nej en tonårsflicka: en sjuttonårig Seles i sin tidiga korta öststatsblondering, hennes märkvärdiga dubbelfattade slag som fick de (manliga) sportkommentatorerna att vrida sej, hennes kobenthet, och så de där grimaserna. I jämförelse med detta har jag alltid tyckt att män är så fruktansvärt … ointressant.
Här är en banal tankeövning för dej som krymper redan vid tanken på att stå på ett löparband och så kommer det nån man: tänk bort män. Männen på gymmet, sportmännen på teve, allihopa. Till skillnad från alla andra sammanhang i livet behöver du ju just här inte ha med män att göra, du har ingen relation till dem, du behöver inte arbeta med dem, inte lyssna på dem, inte se dem. Tänk: så fruktansvärt ointressant. Det är förvånansvärt uppfriskande. Män och idrott är kanske den här världens mest uppblåsta, överskattade, ickeförtjänt högljudda fenomen. Men det är mina personliga åsikt.
Är det ändå nån pik från nån kille i din gamla högstadieklass eller en gympalärares suckiga minspel som ekar därinne, om att du kanske inte är den sportigaste? Här kommer lite information du redan känner till: idrott är en frizon för män som inte är så bra nåt annat. Så var det med den gympaläraren, så är det med alla som uttryckt vad som helst av det slaget. Att hålla på med idrott och få nån som inte gör det att känna sej liten och inkompetent är det lättaste man kan göra. Det lättaste.
-
För övrigt tycker jag att alla kvinnor, i viss mån, ska tänka bort män. Som kvinna kan man ändå sällan ingå i ett sportsammanhang med män på riktigt. Som bäst blir man en ”sporttjej” vilket betyder ungefär ”bra för att vara tjej”, vilket är, om man sitter på de allra minsta feministiska böjelser, en utmärkelse jag anser att man bör tacka nej till.
-
Imorgon:
Linnas träningsskola #3: Du har (nästan) allt gemensamt med ett proffs!
Etiketter: gymnastiklärare, gympa, idrott, idrottskvinna, idrottsman, kondition, kropp, Monica Seles, motion, självförtroende, sport, sporttjej, träna, träning, träningstisdag
Detta inlägg postades
13 januari 2010, kl. 9:25.
» Läs kommentarer | » Skriv kommentar | » Trackback | » RSS 2.0
Bra skrivet! Och tack för tipset..
Åh, jag gillar det här upplägget med träningsskola, speciellt så länge som man inte förväntas verkligen GÖRA något, det är där nånstans som mitt sportande brister som mest.
Diana: tack själv!
maria: Haha! Ja, jag tillhör den här skolan som anser att jobbet gör man till 90 % med huvudet! & sen kommer det mesta av resten så mycket mera av sej själv. Men det blir om ”görat” här också framöver!
asså jag trodde texten om skoljympan var det bästa jag läst i ämnet men det här är ju så bra så att man bångnar. jag har aldrig varit så mentalt pepp!
Och för att göra en förlängning: det finns tjejgym.
http://tjejgym.se/
Tack för jättebra texter. Jag har börjat träna för första gången sedan gymnasiet (sju år) denna vecka och dina texter hjälper mig verkligen att inte krympa bredvid de koordinerade 180cm långa tjejerna på stepen. De som är smala som vattenstrålar, rör sig i perfekt takt och gör svaliknande rörelser med precision. Fortsätt skriva om detta!
Jag har en bra grej! Jag tar på mig snortajta träningsgläder så röven liksom dignar och studsar och hypnotiserar män på gymmet. Jag ser glad ut. Jag tar upp mitt twentyfoursevenkort, drar det i läsaren och dörren slås bakom mig. Jag tränar i tjejgymmet. Hehe. Sen kommer jag ut. Svettig och ännu gladare. Å de kan ju glo. Men de är DISSMISSED! En gång joggade jag i kill, eller mixgymmet. Det kändes också bra. Fast som sagt, lite sporttjejigt. Men det handlar väl om att försöka bli ett subjekt i allt antar jag. Så man ska träna till musik som är personlig för en för då känner man att man springer ifrån alla jävla idioter och all jävla idioti och att man är bra och kool och älskande. Word bitch!
Sport och idrott handlar inte bara om resultat, segrare och förlorare vilket ofta brukar vara fokus så fort det skrivs om idrott. Tack Linna, din texter om träning/sport/idrott är efterlängtade.
hurra vad bra skrivet! jag har alltid känt mig mig så där krympande men inte riktigt kunnat sätta ord på det. nu ska det bli andra bullar.
Tack för allt gensvar! Kul att ni gillar texterna! Har just lagt ut en tredje del för er riktiga idrottsskeptiker! Nästa vecka fortsätter jag med lite träningsskola, då jag riktar mej till er som inte känner ett paniskt obehag inför sport men väl halvobehag, det vill säga, jag ska gå in på det här med idrott och olusten att känna ont. Hoppas att ni hänger kvar då!
Så jäkla bra träningsskola Linna, tack! Gillar verkligen perspektiv på träning som inte handlar om alla borden och måsten och varför man borde och måste… Att det istället handlar om att försöka hitta för sig själv varför man vill göra det, och hur man löser problem på olika sätt! När det gäller det här inlägget så tänker jag att det gäller folk överhuvudtaget också, att det kan vara lätt att begränsa sig själv pga folk runtomkring, män eller kvinnor… att tro att nån kommer tycka att man har fula kläder, se att man inte är lika bra som personen bredvid, tycka att man har fånig springstil… Men, varför låta andras eventuella (och sällan faktiska!) tankar och åsikter påverka och begränsa vad JAG gör med MITT liv?
Tack igen!