Prenumerera gärna på min RSS-feed!
Du har gjort det här förut? Men slutat? Och nu är du rädd för att komma hem med bara ytterligare en avbruten satsning?
-
De allra flesta har försökt nångång. Kanske har du till och med försökt många gånger. Och det har varit mer eller mindre smärtsamma erfarenheter. Senast kostade det mycket. Kostade ett årskort på gym och dyra joggingskor. Och som du slet. Gick upp när alla andra låg kvar i sängen. Frustade och svor. Och i slutändan fick du – ingenting. Av den lilla form du jobbade upp finns idag inget kvar. Allt är borta. Och kanske värre än så: på dina tre månader i gymmet jobbade du också upp en viss aptit och den blev däremot kvar. Så många tusenlappar, så många timmar investerade och för detta fick du – bara trivselvikt. Inte konstigt att du är rädd för att försöka igen. Bättre att vänta. Bättre att vänta till ett annat, bättre, läge. Den här säsongen är det ändå så mycket, bättre vänta tills nästa, när lillan börjar på dagis, när badrummet är renoverat, när du fått besked om den där utbildningen … För den som blivit ytterst träningsovillig av dåliga erfarenheter finns det tillslut aldrig nåt riktigt bra läge att sätta igång igen. För det här med träning, det var ju så mycket, så mycket att upprätthålla, ja det tycks kräva ett jävlaranamma du inte riktigt har i dej.
Lite om mej och träna: jag har inget jävlaranamma. Jag har heller aldrig älskat att träna. Jag tycker inte att det är fantastiskt. Vill jag ha det fantastiskt slänger jag mej i badet. Men jag gör det. Varför jag ändå simmat och sprungit och hållit på, år efter år? För att jag inte har så mycket som kommer i vägen. Inte längre. Mina år med träningen har lärt mej att stöka undan hindren. Det finns massor mellan mej och andra saker. Jag och gå och lägga mej i tid till exempel, vi är fortfarande inte överens. Jag vet fortfarande inte riktigt hur man gör det. Men jag och träna, vi bråkar inte längre med varandra.
Den här gången vill jag att du ska tänka på nån av alla de sysslor du genomför hela tiden – fastän du inte tycker att det är fantastiskt kul. Borsta tänderna, gå till jobbet, laga mat. Varför blir det gjort, gång på gång, trots att du gärna sluppit? Vilken är din metod? Den som lyckas laga middag dag efter dag vet att det underlättar att föreställa sej middagen på förhand, bestämma inköpsställe, kanske också bestämma när man tar sej till inköpsstället. En sämre metod är att inte föreställa sej alls. Det finns en metod för allt. Träning också. Träna regelbundet handlar om metod, inte gladiatorspel, inte lida, inte liv och död. Träning är, om ni ursäktar en sliten jämförelse, som att bygga ett hus, eller bygga ett pussel, bygga vad du vill. Det går att bygga fel. Ta till våld. Banka fast bitarna. Och det är kanske så man bäst kan beskriva dina avbrutna träningssatsningar? För mycket, för snabbt, för illa genomtänkt? Det går ett tag. Men tillslut går det inte. För det går inte att lägga ut ett pussel när bitarna inte ligger där de ska.
Så ska du inte göra nu. Nu ska vi lägga pussel. Och jag ska hjälpa dej att sortera bitarna.
-
Imorgon:
Linnas träningsskola #6: Men jag då? Jag som bara tycker att träna är så jävla tråkigt?
Etiketter: form, gymkort, hälsa, hata, kondition, kropp, misslyckas, motion, pengar, tid, tips, träna, träningsrutin, träningstisdag, tröttnar
Detta inlägg postades
20 januari 2010, kl. 10:41.
» Läs kommentarer | » Skriv kommentar | » Trackback | » RSS 2.0
<3 träningsskolan! Fast jag vill också ha svar på den kluriga frågan: vad gör man när man blir förkyld stup i kvarten? Träning ska ju ge bättre immunförsvar, men hur ska man orka fortsätta träna när man hela tiden blir avbruten av halsont och snuva?
karin, man äter en apelsin. direkt efter träningen. brukar hjälpa att mota bort den onda halsen som gärna kommer som ett brev på posten. vet att inte alla har detta problem. men jag har det i allra högsta grad. verkar finnas någon direktkanal mellan mitt flås och akilleshäl, som är just halsen.
eller ett glas juice kan också funka.
texten om ontet var så bra. åöä kvällstidningars överpositiva råd om träning och blundande för den riktiga smärtan gör mig mindervärdig. när jag däremot läser om the real deal vill jag springa ut på en gång. fast. det finns ju bra ont och dåligt ont, tror jag. ont knä -inte bra. ond muskel -oftast bra.
Du lyckas verkligen med träningsskolan, superbra!!
Idag tecknade jag träningskort. Bara att ta mig dit och fixa medlemskapet var ett hinder som kändes gigantiskt. Det är flera år sedan jag hade ett gymmedlemskap sist. Bott på ”fel” ställe, inte velat, varit gravid och mammaledig, inte vetat hur jag ska få in det i schemat…. Jag kan verkligen relatera till den här texten. jag är grym på att planera och laga måltiderna för en vecka, men får ångest över när jag ska passa in träningen under samma vecka.
Jag vet fortfarande inte hur jag ska lösa det, men träningskortet finns och nu måste jag komma förbi de där ursäkterna på riktigt. Så det inte bara blir dyrt och misslyckat. Och jag har ju fått för mig att jag ska bli normalviktig innan jag fyller 30 i augusti, så nu är det bara att sätta fart.
Jättebra! Jag var precis sjuk i en månad och det är svårt att plocka upp träningsvanan bara efter det…. En sak jag annars hoppas du tar upp är det galet sjuka ”håll på med något du gillar”. Jag hatar all form av svettskapande aktivitet, och rådet att hitta något man tycker om skapar helt felaktiga förväntningar. Hitta träningsformen du hatar minst borde det heta (i mitt fall: hata mest=bollsporter och springa, hata minst = styrketräningsmaskiner och individuell träningscykel).
Vad bra.
Tänker också om träning att ”jag behöver inte gilla det för att göra det”.. som med en massa annat, som du skriver. Och det händer numera att jag gillar det! Och jag gillar alltid mig själv mer när jag har gjort det.
Ett bra sätt är också att skilja på ”vill” och ”ha lust med”. På samma sätt som att jag sällan har lust att kliva upp och iväg till jobbet när klockan ringer, men VILL (överordnat i detta sammanhang) sköta mitt jobb – så vill jag fortsätta träna och då måste jag gå även när jag inte riktigt har lust också.
Det där stämmer verkligen. Dom gånger jag verkligen gillat att träna är lätträknade. I alla fall innan jag kommer iväg. När jag sen väl är på plats känns det för det mesta åtminstone helt okej. Men eftersom själva ivägkommandet är ett stort hinder att komma över, så spelar det ju ingen roll vilken känsla man har när man väl är på plats.
Men hur som helst. Sen jag började planera min träning, istället för att köra lite så där ad hoc funkar det mycket bättre. Vet jag redan idag att imorgon är det jympa som gäller efter jobbet, så packar jag snällt min väska på kvällen och beger mig mot Friskis efter arbetsdagens slut utan att reflektera särskilt mycket över det.
Dessutom är det bra med Friskis nya bokningssystem. Har jag väl bokat, så är det istället själva avbokningen som blir lite jobbig. Den ska göras i tid, och jag måste sitta vid min dator innan det är försent. Alltså är det lika bra att istället helt enkelt gå och jympa.
Karin: bra uppslag för en riktig post av gammalt hederligt journalist-slag! när jag får tid så! tills vidare får du samma husmorstips av mej: pressa en apelsin, drick upp. och två saker till: dra av dej dina blöta kläder direkt. kan du inte käka direkt för det är det verkligen inte alla som kan: i med en macka, yoghurt vad som helst. man är bräckligare efter passet. finns rätt mycket matnyttigt på nätet att läsa om saken, googla förslagsvis ”träna” + ”öppet fönster”.
Lotta: tack! det var min förhoppning, att den skulle läsas så. gillar inte heller kvällstidningsjournalistik av det där slaget där man h e l t bortser från ontet.
Ewa: tack! under veckorna som följer kommer en hel del tips och råd till dej om hur man startar upp på bästa sätt. att vara inspirerad hjälper en jättelångt på vägen bara man undviker att hoppa ned i de djupaste fallgroparna.
Tätorts-A: ja, jag tycker också det finns en del problem med det där att försöka intala folk att de gillar det, egentligen. jag tror att idrottandet bara riskerar att gå sämre just för att man ska vara tvungen att ljuga för sej själv också.
C: kul! jag vill men behöver inte gilla det är en bra distinktion. det var t ex så jag närmade mej matlagning en dag för sisådär fem år sen när min unge började bli en omständighet som krävde det av mej. sen kom jag att … gilla det.
sara: ja, it’s all about metod. röja bort allt som kommer i vägen. och, i fallet träning, är det en jävla massa. brukar tänka på det som middagslagande. det är ungefär samma grej, plus tre-fyra moment till. det är momenten man ogillar, för de tvingar en till närvaro, beslut, tänka. men med rätt förberedelser slipper man bl a att tänka så mycket.
Först tänkte jag fy fan vad tråkigt att läsa om träning. Sen tänkte jag ok, det är Linna, det är enda bloggen jag hittat som jag bryr mig om, återkommer till. Och jag behöver verkligen hitta motivationen för att börja träna. Men så kom det här med skolgympan, männen, ontet, identiteten och jag tänkte nej du, det här berör mig inte hur gärna jag än vill. För jag vill träna, vill hitta nyckeln.
Men så kom då detta och jag undrar om du inte börjar närma dig kärnan i mitt träningsmotstånd. För jag har ju försökt förut. Jag har aldrig tvivlat på att det gör underverk för kroppen, för själen. Men mellan mig och träningen står lättjan. Och nu fattar jag. Jag har lagt pusslet fel. Jag har valt fel form av träning, fel form av motivation. Jag har valt poweryoga för att jag gillat känslan i kroppen, men bortsett från att jag asogillar situationen (=gruppen, blickarna, en ledare som syns och synar). Och jag har valt att träna tillsammans med nån kompis, fast det finns tusen saker jag hellre gör med mina kompisar.
Så jag vill tacka för att du mentalt fört mig ett steg närmare en stark och ointaglig kropp. Ställde mig för första gången frivilligt och glodde in i ett gym idag och tänkte att nu ska inga barn, ingen lättja, inga träningsfreaks, inga festligare umgängesformer få komma i vägen, nu är det dags.
Karin: vad bra, vad glad jag blir. meningen är ju inte att alla delar av den här träningsskolan ska rikta sej till alla. men om ingenting lyckas peta i träningsmotståndet out there så skulle jag betrakta det som misslyckat. det du beskriver tror jag är det allra vanligaste: man gillar att träna, typ, man har inte sportjympetrauman, typ, men ändå, gillar man det inte, typ. för i de allra flesta fallen är det helt enkelt småbitar som hamnat fel, och inte en stor som ligger på tvären. härnäst kommer ett par viktiga tankeövningar & sen ska jag börja peta i de praktiska metoderna så häng kvar!