Prenumerera gärna på min RSS-feed!
Ja, jag har lite att säga dej också. Här, några rader till dej som inte tänker träna för att du tycker att det är så jävla tråkigt.
-
Ni är många. Från de ytterst träningsovilliga är den vanligaste invändningen bara den här: det är ju så jävla tråkigt. Jag brukar alltid svara samma sak: jag tror dej inte. För jag tror faktiskt inte att det finns en enda människa, som med de rätta förberedelserna, i rätt miljö, avskyr att röra på sej så innerligt som görs gällande. Jag tror att det är en position man intar i vuxen ålder för att skjuta allt ifrån sej. Man vet att man bör röra på sej. Man gör det inte. Man behöver, inför andra, men framförallt sej själv, ett skäl. Att vara en människa som tar självständiga, genomtänkta och riktiga beslut är viktigt för de flesta.
Men tänk om det här inte är ett av de besluten? Tänk om ”tråkigt” bara ligger i vägen? Inte för sportfånarna för de kommer att kliva iväg på sina BodyPump-pass ändå. De är helt likgiltiga inför ditt ”tråkigt”. Tycker snarast att det är bra att såna som du finns, då du får dem att framstå som mer vältränade än vad de faktiskt är. Idrott kommer att fortsätta finnas, trappmaskiner och svett och omklädningsrum också. Trots att du ogillar det så mycket. ”Tråkigt” är bara i vägen för dej, för din möjlighet att nån gång, kanske till och med snart, må lite eller mycket bättre. Det är allt. Det är du som förlorar på ”tråkigt”, du och ingen annan.
I den här träningsskolan tänker jag inte försöka övertyga dej om att det är kul att träna. Det tycker jag är att göra våld på din verklighetsuppfattning. Du behöver inte gilla det. Men att bara stå där, med armarna i kors, och repetera att det är så jävla tråkigt … ja, det tycker jag också är att göra våld. På sej själv. Jag tycker att det faller inom samma meningslösa åsikteri som den att barn är otäcka och sommaren tråkig. Sommar finns. Barn finns. Oavsett vad du tycker. Träna bör man. Oavsett vad du tycker. Livet blir bara lite fulare och besvärligare för den som bestämmer sej för de här destruktiva tankefigurerna. Jag tycker kort sagt inte att du ska göra det. Jag tycker att du kan nöja dej med ”inte särskilt kul”, och ta det därifrån. Går det att genomföra nåt som inte särskilt kul? Gör du det annars? Hur gör du då? Och vad är det i att träna som är ”inte särskilt kul”? Troligtvis består ditt motstånd i flera olika motstånd. I den här träningsskolan har jag för avsikt att peta i de flesta av dem. Plötsligt kanske du ramlar över nåt tips som faktiskt kan luckra upp ditt motstånd? Åtminstone lite? Mitt förslag till dej som gärna vill berätta hur jävla tråkigt det är att träna är kort sagt: släpp taget om ditt ”tråkigt”, nöj dej med skeptisk och läs den här träningsskolan med ett halvt öga.
-
Nästa vecka:
Linnas träningsskola #7: Dags att avliva en jättelögn!
Etiketter: blöt, hälsa, hata, idrott, jobbigt, kondition, kropp, motion, ont, sport, sporthatare, svettig, tråkigt, träna, träning, träningstisdag
Detta inlägg postades
21 januari 2010, kl. 13:04.
» Läs kommentarer | » Skriv kommentar | » Trackback | » RSS 2.0
Åh gode gud vad jag SKÄMS, blir helt röd i trynet när jag läser. Det är jag, klockrent, på varenda punkt. Aj.
jag (som tillhör sportfånarna som tycker det är ofattbart att någon kan tycka att träning är boring) har en lös teori om att folk inte gillar att träna för att de tar i för lite (bli inte förbannade nu, läs vidare). min största träningskick fick jag för sex år sedan när jag började med fäktning. det var så jäkla jobbigt – och gav samtidigt enormt självförtroende. endorfinkickarna ska vi bara inte tala om! det ledde sedan vidare till långlopp som lidingöloppet och stockholm marathon, helt enkelt för att jag blev hög på träningen. jag har alltid lidit av depression och för mig är träning antidepressiva. att kunna glömma allt, bara känna sin kropp, fokusera på en enda sak, vara svettig, ful och röd, arg, glad, känna de där enorma kickarna, att få känna sig avslappnad och inte hyperaktiv, att få utlopp för all överskottsenergi – det är nirvana för mig, man känner sig så levande! allt det som ni tycker är jobbigt och hemskt leder vidare till något obeskrivligt fantastiskt om man bara kommer över tröskeln. *spyr på mig själv för att jag låter så klämkäck*
Jag håller faktiskt med Anna W om hennes teori. Jag är också en av sportfånarna, som dock på grund av en långvarig kortisonbehandling fått ett svagare skelett, som i sin tur innebär att min höfter inte är som de ska, vilket gör att jag inte längre kan träna som jag vill. Jag får till exempel inte springa för mina ortopeder. Det har framför allt påverkat min konditionsträning – jag kan cykla och simma men som sagt inte springa – och efter att ha spelat fotboll i hela mitt liv blev jag tvungen att förlägga min ”tuffaste” träning till motionscykeln. Och gud vad tråkigt det var att sitta där och försöka hålla uppe någon form av tempo själv. Jag tröttnade alltid efter en kvart och plötsligt fick jag en inblick i alla mina träningsovilliga vänners vardag. Det är inte kul att inte ta ut sig ordentligt. Så det slutade med att jag släpade iväg mig själv på spinning, som jag tidigare hatade på grund av alla hurtiga instruktörer och spinningfantaster, och fick äntligen återuppleva den där känslan av att hålla på att dö av mjölksyra och andnöd. Jag fick tillbaka min träningsglädje, där jag allra minst anade det. För det handlar om att utmana sig själv – och det gör man inte om man inte tar i.
jag vill börja med att säga att jag älskar din träningsskola! jag älskar att läsa något som handlar om träning och samtidigt inte är sådär hurtigt och käckt, utan bara säger som det är.
jag har börjat fundera också, och lixom analysera varför jag brukade vara så ointresserad av sport. varför jag tyckte att det var så töntigt, och ”inte för mig”.
det jag kommit fram till är att jag egentligen ju inte tyckte att det var töntigt. jag var bara tvungen att nervärdera det för att jag önskade att jag också kunde vara sådär stark och smidig som de där spralliga (och populära) tjejerna som gick i min klass. det gjorde så jävla ont att se dem använda sina kroppar på det sättet, för jag kunde inte det. här kommer poängen med min kommentar: jag var sjukt obekväm med min kropp. jag visste inte hur jag skulle använda den, jag tyckte inte om den och jag tyckte att den var klumpig och fel.
det tog jättelång tid att komma över det där. första gången jag var på ett friskis och svettis-pass (första gången jag tränade utöver skolgympan överhuvudtaget) var jag 22 år, och det var en kompis som lyckades locka med mig. sånadär gympagrejer hade varit min allra största skräck i hela mitt liv, att lixom stå där framför massa snygga vältränade människor och bara dö av skam typ.
det där gympapasset förändrade hela min syn på allt.
1. de där snygga vältränade övermänniskorna, de finns inte. okej, de kanske finns, med de utgör en promille. alla andra är helt vanliga människor med helt vanliga kroppar som alla ser helt olika ut.
2. det måste ju betyda att… om jag klarar av precis samma saker som de här andra människorna gör, så är ju jag också en helt vanlig människa, med en helt vanlig kropp! det är inget fel på mig, min kropp är inte fel, och den är inte klumpig, den är tvärtemot stark och smidig.
3. jag har lärt mig att tro att jag klarar av saker.
jag vet, halleluja-praise-the-lord-osv, men det är ju sant. så jag undrar om det här är nånting som du hade tänkt skriva om? för jag tror inte jag är ensam om känna/ha känt såhär.
tack för inspirationen! <3
Adrenalinkickarna, det säger allt!
Att stå där på box-passet och slå för allt vad tyger håller, man blir av med aggressionerna, kompisen peppar, musiken dunkar och då kommer rysningarna, det är såå jäkla häftigt!!!
Okej, sportfånar, de som tycket det är ofattbart att träning kan verka boring har nog alltid varit bra på träning. Det kan säkert finnas många anledningar till att man tycker träning verkar tråkigt.
För mig var den en klassisk blandning av att alltid ha varit bland de sämsta och sist valda i skolgympan och att jag alltid haft dålig kondition (jag tränade ju aldrig upp den). Så det gör ont och är jobbigt att springa och cykla och man känner sig dålig jämfört med andra.
Min lösning blev att stanna i nuet när jag sprang, inte tänka på hur långt jag ska springa eller hur lång tid det är kvar. Samt att helt enkelt lyssna på ljudbok, musik eller podradio när man tränar, för att då behöver man inte tänka på hur tråkigt det är!
Håller förresten helt med Linna som skriver att den där negativa inställningen bara straffar sig självt. Det har jag fått lov att lämna bakom mig.
Jag märkte som vuxen att inga konstnärer verkade träna på gymet, är det inte lite konstigt eftersom alla behöver träning lika mycket för att må bra? Har det verkligen blivit en generalisering bland kulturarbetare att träning är mainstreamigt, överhurtigt och töntigt?
Anna: äh, det var inte meningen att få nån att skämmas.
Anna W & Johanna & Paperback Lover: ja, att ta i är själva essensen i att träna, det tycker jag också. men problemet med träning är att man kan inte introducera träna för en som inte gör det med uppmaningen att ta i. en som inte tränar kan inte ta i som andra. kroppen svara inte som den ska, man får inte upp nåt flås, man får bara ont. därför kommer den här träningsskolan förespråka att ta i – men i mycket små doser i början. men utan ta i överhuvudtaget: ingen riktig tripp i det blå, som ni skriver, vilket jag inte tycker att nån ska gå miste om.
heidi: tack för kommentar, vilken fin story! jag har ju inte gjort den där resan så jag kommer inte att kunna berätta den. däremot ska jag skriva mer om föreställningar kring idrott, kring de ”sportiga” och hur det ligger i vägen.
Malin: jag vet precis vad du pratar om, trots att jag alltid sportat. ointresse dyker upp hos mej så fort jag inte orkar, oavsett om det gäller nåt jag ägnat mej i hela mitt liv. så jag tycker att det är alldeles givet att man är ointresserad av nåt man i n t e ägnat sej åt och upplever sej som dålig på.
jag har visserligen alltid gillat just skolgympan, men sugit ganska mycket på idrott över lag – fuskade i löptesten genom att gena genom skogen, dansade i massor av år, men stod alltid längst bak, fattade ingenting av kombinationerna, hatade alla andra i dansgruppen, speciellt läraren, övade aldrig hemma, sög på uppvisningarna, red men vågade inte hoppa över hindren, blev alltid avkastad etc. om någon hade sagt till mig för fem år sedan att jag skulle springa lidingöloppet hade jag trott att det var dolda kameran. jogga på morgonen ”for fun”, klämkäck som en j-a nikereklam, no way! det är därför jag sprider träningens lov ännu mer nu, kan jag, den klassiska teatergrupp/målarskola/elevråds-bruden som på sin höjd pliktskyldigt gick till friskis en gång i veckan vartannat år under gymnasiet springa en mara och tycka att det är livet kan vem som helst göra det! när man blir biten kan man aldrig ”go back”, det är kört, man är fast.
Ameh åh, Linna! Va fan, min bästa ursäkt. Nu har du typ kastat din crosstrainer på den. Min ursäkt är sönder. Det är BARA jag som förlorar på att inte träna, men måste du slänga upp det sådär rätt i ansiktet på en?
(Föresten så tränar jag nu, inte gjort det överdrivet många gånger än men ändå. Min trainer la upp värsta softa programmet, när jag sa att jag inte gillar att bli svettig och mjölksyrig. Så nu känns det inte så jobbigt att gå dit, för träningen är inte överjobbig, bara så att jag blir lite pissed off i slutet och poff, så vare slut. Han var clever, instruktören, sen kommer väl inte denna träningen shape up kroppen direkt, men den får mig ATT träna i varjefall. Så who knowes, får jag bara upp kondisen och styrkan, kanske jag blir värsta arobicbruden som ba älskar spinning eller nåt. Men den största anledningen som får mig att träna nu, är att på gymmet får man vara ifred. Innan kunde man bara slå på tv:n få softa i godan ro, men nu är det alltid en som tjatar eller skriker, så gymmet har blivit min lilla egna stund. Alltså tips! Hatar du att gåt till gymmet. Skaffa två barn!)
Och trevlig helg!
Anna W. haha, nice, och du behöver verkligen inte skämams för den klämkäcka tonen. det är ju så det är, på den andar sidan om fungerande rutiner, tilskansad form etcetera.
Samma: håller med. ungar är onekligen ett rätt oslagbart skäl att ta sej ner, jag s p r i n g er ner vissa dagar nu – & d e t, det har aldrig ens jag gjort förut.