Samma: håller med. ungar är onekligen ett rätt oslagbart skäl att ta sej ner, jag s p r i n g er ner vissa dagar nu – & d e t, det har aldrig ens jag gjort förut.

(Föresten så tränar jag nu, inte gjort det överdrivet många gånger än men ändå. Min trainer la upp värsta softa programmet, när jag sa att jag inte gillar att bli svettig och mjölksyrig. Så nu känns det inte så jobbigt att gå dit, för träningen är inte överjobbig, bara så att jag blir lite pissed off i slutet och poff, så vare slut. Han var clever, instruktören, sen kommer väl inte denna träningen shape up kroppen direkt, men den får mig ATT träna i varjefall. Så who knowes, får jag bara upp kondisen och styrkan, kanske jag blir värsta arobicbruden som ba älskar spinning eller nåt. Men den största anledningen som får mig att träna nu, är att på gymmet får man vara ifred. Innan kunde man bara slå på tv:n få softa i godan ro, men nu är det alltid en som tjatar eller skriker, så gymmet har blivit min lilla egna stund. Alltså tips! Hatar du att gåt till gymmet. Skaffa två barn!)

Och trevlig helg!

Anna W & Johanna & Paperback Lover: ja, att ta i är själva essensen i att träna, det tycker jag också. men problemet med träning är att man kan inte introducera träna för en som inte gör det med uppmaningen att ta i. en som inte tränar kan inte ta i som andra. kroppen svara inte som den ska, man får inte upp nåt flås, man får bara ont. därför kommer den här träningsskolan förespråka att ta i – men i mycket små doser i början. men utan ta i överhuvudtaget: ingen riktig tripp i det blå, som ni skriver, vilket jag inte tycker att nån ska gå miste om.

heidi: tack för kommentar, vilken fin story! jag har ju inte gjort den där resan så jag kommer inte att kunna berätta den. däremot ska jag skriva mer om föreställningar kring idrott, kring de ”sportiga” och hur det ligger i vägen.

Malin: jag vet precis vad du pratar om, trots att jag alltid sportat. ointresse dyker upp hos mej så fort jag inte orkar, oavsett om det gäller nåt jag ägnat mej i hela mitt liv. så jag tycker att det är alldeles givet att man är ointresserad av nåt man i n t e ägnat sej åt och upplever sej som dålig på.

För mig var den en klassisk blandning av att alltid ha varit bland de sämsta och sist valda i skolgympan och att jag alltid haft dålig kondition (jag tränade ju aldrig upp den). Så det gör ont och är jobbigt att springa och cykla och man känner sig dålig jämfört med andra.

Min lösning blev att stanna i nuet när jag sprang, inte tänka på hur långt jag ska springa eller hur lång tid det är kvar. Samt att helt enkelt lyssna på ljudbok, musik eller podradio när man tränar, för att då behöver man inte tänka på hur tråkigt det är!
Håller förresten helt med Linna som skriver att den där negativa inställningen bara straffar sig självt. Det har jag fått lov att lämna bakom mig.

Jag märkte som vuxen att inga konstnärer verkade träna på gymet, är det inte lite konstigt eftersom alla behöver träning lika mycket för att må bra? Har det verkligen blivit en generalisering bland kulturarbetare att träning är mainstreamigt, överhurtigt och töntigt?

jag har börjat fundera också, och lixom analysera varför jag brukade vara så ointresserad av sport. varför jag tyckte att det var så töntigt, och ”inte för mig”.
det jag kommit fram till är att jag egentligen ju inte tyckte att det var töntigt. jag var bara tvungen att nervärdera det för att jag önskade att jag också kunde vara sådär stark och smidig som de där spralliga (och populära) tjejerna som gick i min klass. det gjorde så jävla ont att se dem använda sina kroppar på det sättet, för jag kunde inte det. här kommer poängen med min kommentar: jag var sjukt obekväm med min kropp. jag visste inte hur jag skulle använda den, jag tyckte inte om den och jag tyckte att den var klumpig och fel.

det tog jättelång tid att komma över det där. första gången jag var på ett friskis och svettis-pass (första gången jag tränade utöver skolgympan överhuvudtaget) var jag 22 år, och det var en kompis som lyckades locka med mig. sånadär gympagrejer hade varit min allra största skräck i hela mitt liv, att lixom stå där framför massa snygga vältränade människor och bara dö av skam typ.
det där gympapasset förändrade hela min syn på allt.
1. de där snygga vältränade övermänniskorna, de finns inte. okej, de kanske finns, med de utgör en promille. alla andra är helt vanliga människor med helt vanliga kroppar som alla ser helt olika ut.
2. det måste ju betyda att… om jag klarar av precis samma saker som de här andra människorna gör, så är ju jag också en helt vanlig människa, med en helt vanlig kropp! det är inget fel på mig, min kropp är inte fel, och den är inte klumpig, den är tvärtemot stark och smidig.
3. jag har lärt mig att tro att jag klarar av saker.

jag vet, halleluja-praise-the-lord-osv, men det är ju sant. så jag undrar om det här är nånting som du hade tänkt skriva om? för jag tror inte jag är ensam om känna/ha känt såhär.

tack för inspirationen! <3