Prenumerera gärna på min RSS-feed!
Nu har du lärt dej att du behöver utrymme för att lyckas. Utrymme, ett av två nyckelord. Här kommer det andra: snäll. Du behöver vara snäll.
-
Varför funkar tukt på kinesiska barn på gymnastikskola men inte på dej? För att de måste. Det måste inte du. Tukt är en värdelös metod på en fri människa. Hon kommer bara att gå därifrån. Du kommer aldrig att kunna bestraffa dej själv till träningslydnad. Bestraffning gör det bara tråkigare och i slutändan omöjligt. Därför ska du nu lära dej konsten att inte bestraffa. Inte bestraffa alls. Du ska lära dej konsten att säga: Jag gör fortfarande det här. Jag kanske inte gjorde det idag, inte igår heller, men: Jag gör fortfarande det här.
Du har kanske undrat varför träningsvana har så mycket lättare att komma tillbaka efter sjukdomar och graviditeter och brutna ben? Det är inte framförallt rutiner (för de ballar ur), inte grundtränade kroppar (allt är relativt), utan för att de ständigt bär på en övertygelse som ser ut såhär: Jag gör fortfarande här. Nu vill jag att du också lär dej detta:
1. När du blev kvar hemma, i den lilla varma soffan, med den lilla snälla teven, för att det såg ju så kallt ut därute. Säg till dej själv: Jag gör fortfarande det här.
2. När du blev kvar hemma, i den lilla varma soffan, med den lilla snälla teven, för att det såg ju så blött ut därute. Säg till dej själv: Jag gör fortfarande det här.
3. När allt blev alltför pressat, här, där och överallt, när ditt huvud bara inte ville vara med på att träna också. Säg till dej själv: Jag gör fortfarande det här.
4. När allt bara rann dej ur händerna: när inget orkades med, tvättiden kom och gick, det viktiga mejlet gick inte att få iväg, ungarna fick lägga sej på egen hand, när middagen blev åtta rostade bröd med sylt. När inget gick som det skulle och absolut inte träna. Säg till dej själv: Jag gör fortfarande det här.
5. När du råkade ut för en liten sjuka. Den var just ingen märkvärdig sjuka, men det blev en ursäkt, som blev två veckor, som blev ännu mer, som blev ett träningsuppehåll som heter duga. Säg till dej själv: Jag gör fortfarande det här.
6. Oavsett hur många dagar, veckor, månader det gått. Säg till dej själv: Jag gör fortfarande det här.
Varför? För att den främsta fienden mot dej och dina fungerande träningsrutiner inte är uteblivna träningspass. Den främsta fienden är du. Fienden är du när du tittar på dej själv och frågar dej själv: gör jag fortfarande det här? Fienden är du när du samlat ihop till flera av dessa dagar och tillslut säger: Jag gör inte det här längre. Nej, det verkar som att jag jag faktiskt inte gör det här längre. För det är så, att inga träningssatsningar har havererat förrän du också sagt: nu har de havererat, nu har jag misslyckats, nu är det definitivt slut. Det är då inget längre är möjligt, det är först då vi kan säga hejdå till varandra, du och jag. Därför kommer din främsta tillgång, var du än befinner dej, vad du än åstadkommit eller inte åstadkommit, vara att vara snäll mot dej själv. Säga: Jag gör fortfarande det här.
-
Imorgon:
Linnas träningsskola #9: Att vara sin egen bästa vän
Etiketter: kondition, kropp, misslyckas, motion, orka, rutin, snäll, träna, träningsskola, träningstisdag
Detta inlägg postades
27 januari 2010, kl. 11:39.
» Läs kommentarer | » Skriv kommentar | » Trackback | » RSS 2.0
Fy sjutton vad sant! Tackar, tackar, tackar… Du skriver detta, och så mycket annat så himla bra, så-här-är-det ju + rakt-på-sak!
Har med småbarn till slut börjat glömma hur naturligt det förut var att prioritera träningen framför att städa/laga mat (=urtrist egentligen), det här hjälper
Hej och tack för din fina blogg och dina träningstips, men jag undrar en helt annan grej. Jag har för mig att du skrev att ni har en bugaboo bee-vagn – stämmer det och tycker du att den är ok? (Ska få barn i vår och behöver en liten vagn men har inte så stor lust att läsa alla barnvagnstester etc.)
Då kanske det var därför jag kunde ställa mig på löpbandet i går och springa på, trots att jag inte sprungit sedan i november?
Mitt problem är att träningen så lätt rinner ut i sanden. Först tränar jag en till tre gånger i veckan under en ganska lång period, och trivs med det, och så plötsligt, efter en sjukdom eller så, slutar jag bara med det. Utan att jag egentligen märker det.
Hej Linna och tack för att du finns,kloka och intelligenta människa/kvinna,tack! =)
Det där känner jag igen mig i. Och då har jag ändå tränat mycket och under många år väldigt regelbundet. Oftast är det transportsträckan fram till att det blivit en vana och ett behov som är den värsta perioden för mig. Och när jag ska in på nytt gym/träningslokal. Har lite lätt torgskräck. Vet inte vart jag ska ta vägen, vad jag ska ha på mig, hur jag gör överhuvudtaget.
Helt rätt! Det ska jag genast börja säga till mig själv
hej och tack för ytterligare ett spännande inlägg i träningsskolan. jag tycker det är så intressant att läsa alla kommentarer! en sak jag undrar när det gäller ovanstående och tidigare läsare som upplever att träningen kommer och går, är svår att hålla igång, rinner ut i sanden etc: varför är det ett problem? samhället, normer, hälsa? jag älskar att träna men har uppehåll ibland (precis som du skriver linna så ser man sig som ”en som idrottar” och ett uppehåll är bara just det – en paus i ett ständigt pågående träningsliv), men innan jag började träna mycket hade jag aldrig ångest över att jag inte tränade. förvisso var jag ung, naturligt normalviktig och pigg, och visst kunde jag kanske någon enstaka gång ibland få lite dåligt samvete även då, men om jag idag inte gillade att träna, var nöjd med min kropp och åt hyfsat sunt och tog nån promenad då och då tror jag inte att jag skulle ha dåligt samvete över det – det vill säga att jag inte tränade. måste alla träna? måste alla gilla att träna? (jag tycker ju det eftersom jag älskar det över allt annat och mår dåligt när jag inte gör det – efter en veckas duktigt upphåll på grund av förkylning körde jag ett pass igår och det var ju himmelen på jorden, ville bara dit idag igen men höll igen). ni som läser och skriver här verkar ju trots allt ha någon längtan, eller åtminstone hatkärlek till träning? eller är det önskan om att förändra era kroppar eller yttre tryck som påverkar? man får ofta ta rätt mycket skit om man tränar vad som anses vara ”för mycket”, men blir man typ mobbad av kollegor eller liknande om man verkligen aldrig tränar? sorry för det megalånga inlägget, men det här är så intressant!
Nilla: tack! va kul att du tycker så!
jammel: jag älskar vår bugaboo, det har gjort livet betydligt enklare än vad vagnen med föregående unge gjorde. men allt beror helt på vad du ska ha den till. bugaboon är extremanpassat efter city: den får plats överallt, kan snurra runt minsta lyktstople, runt minsta trånga hörna i vilken butik som helst. men är det långpromenader du ffa ska ägna de åt skulle jag inte rekommendera den utan nån med stabbigare däck. bugaboon är en in-och-ut-ur-hemmet & fram-och-tillbaka-till-ica-vagn i första hand.
Malinka: om det rinner ut i sanden efter lång tids träning, tror jag trots allt, att det beror på ett medvetet beslut du tar. det kan ju vara mer eller mindre uttalat men att träna flera dagar i veckan och sen sluta utan att märka det låter konstigt? jag ska skriva lite om uppehåll och hur man tacklar dem. men i stort handlar det om samma ask som jag skrivit här: att säga till dej själv att man fortfarande gör det här. & försöka minnas hur oerhört snabbt man var på bollen igen senast man lyckades resa sej från ett uppehåll.
annat som det kan bero på: träningen fullständigt saknar riktning. å en del annat smått och gott jag ska skriva mer om.
Miss Muffin: början är det värsta! always! Det är mycket orättvist, ju mindre rustad man är för det, desto tyngre uppförsbacke.
Tack så jättemycket, jag blir enormt peppad!