Prenumerera gärna på min RSS-feed!
En bekännelse: jag tycker illa om nästan alla föräldrarna till de andra barnen på Toddans dagis. När jag kliver innanför grindarna känner jag mej förflyttad, från en lagom urban och fartig miljö till nån jävla advokatserie. De allra flesta är hyperstressade på det där viset som får en att känns sej sysslolös även då man är allt annat än just sysslolös. De klär sej fult. I ljusblå sladdriga lammullskoftor (mammorna), och för stora chinos (papporna) kliver de runt med headset mitt bland legobitar och plastdinosaurier och kommunicerar med nonchalanta handledsrörelser. Ibland händer det att man fastnar i kapprummet med varsin unge och tvingas till nån liten konversation. De mynnar allt som oftast ut i plågsamt ointressanta frågeställningar så som vad man jobbar med och hur planerna för sommaren ser ut. Motvilligt brukade jag nämna Expressen, motvilligt därför att responsen alltid var densamma: ”Jaså. Själv läser jag inte kvällstidningar.” Varför svarar man så? Jag är inte heller skitimpad av nån liten tjänst på en PR-byrå ”riktad mot hälsobranschen” men inte gör jag en stor poäng av det. Numera är jag så trött på att att göra mej liten att jag helt ogenerat säger som det är, att jag skriver på en bok. ”Jaha, vad ska det bli för bok då? Nåt spännande?”, svarade idag mamman till en av Toddans bästisar i ett tonfall som om jag vore blott ett barn med kladdkritor.
De här människorna måste vara det slutgiltiga beviset för att vuxenhet inte finns, det är bara nåt man uppfinner en dag. Föräldramötena är en orgie i spelad vuxenhet. Sist det begav sej var det en av papporna som med myndig stämma gjorde klart för oss andra att han helst sett att förskolan fokuserade mer på bildning: ”I England, där vi bodde några år, var det inte tal om att leka …” När han av personalen fick frågan vad för typ av aktiviteter han efterfrågade hade han inget svar utan började krumbukta sej med den bortgjorda mellanchefens alla tomma fraser: ”från mitt perspektiv alltså”, ”det är givetvis också en fråga om kultur”.
Etiketter: barn, chinos, dagis, England, Expressen, föräldramöte, föräldrar, headset, lammullskofta, mammor, pappor, PR-byrå, sommar
Detta inlägg postades
10 juni 2009, kl. 12:07.
» Läs kommentarer | » Skriv kommentar | » Trackback | » RSS 2.0
Bra inlägg. Det är mycket ledsamt, möjligen upplevde jag den där låtsasvuxenleken som mer påtaglig då vi bodde i Stockholm.
Jag har alltid sagt emot och blivit betraktad som en idiot när jag hävdat den fria lekens betydelse på föräldramötena. Både personal och föräldrar har en idé om att barnen hela tiden ska ”mätas”, vanligaste meningen är ”vad lär de sig av det?”.
”Jag är inte heller skitimpad av nån liten tjänst på en PR-byrå “riktad mot hälsobranschen” men inte gör jag en stor poäng av det.” Bra att du håller tand för tunga det är nämligen ett tecken på äkta mognad att kunna låta bli att vara oförskämd och nedlåtande.
Helt fantastiskt! Jag har alltid känt mig som ett ufo på föräldramötena. Verkar inte vara ensam om det.
Chinospapporna kanske också känner sig som ufo:n. Världen är inte så svart eller vit …
Hahaha, mycket träffande! Min enda tröst är, man vänjer sig. Man hittar saker som båda kan prata om. Eller, kanske hjälpte det att vi flyttade bort från innerstan? Men fy för “Jaha, vad ska det bli för bok då? Nåt spännande?”.
Här fanns mycket att läsa för mig, ser jag. Ligger ca 10 veckor efter dig.
Byta dagis?
Lisa – sant att det inte är svart/vitt. Jag har träffat människor på dagis och skola som blivit och sedan förblivit mina vänner.
Men jag fick mitt första barn -94 och har märkt att allt har blivit alltmer hämmat inom skola och dagis. Och föräldrarna talar alltmer om styrda aktiviteter.
Äntligen. Jag har tyckt att vuxna är dumma i huvudet sen jag var fem år gammal och inte fick äta godis till middag. Min uppfattning har aldrig rubbats en tum, skönt att någon håller med.
Älskade dina krönikor i Expressen. Glad över att jag hittat hit.
Fortsätt på samma linje…
Jag blir så himla glad, över vad du skriver. Jag är typ lika gammal som du har 2 barn, och känner mig som en bebis när jag träffar de andra föräldrarna. Ibland låtsas jag att jag har bråttom och tar kläderna i famnen, sen klär jag på barnet ute på gatan. Då slipper man konversera.
Det är ett tips!
Ett annat är att tänka: Alla känner sig lika små.
Kram
Du snackar om min bror och hans fru. Hon har den där lammullströjan och han har headsetet. Han gillar segelbåtar och läser Dagens Industri. Hon dricker kaffe latte på strandfiket med de andra mammorna i SailRacing-jackor.
Jag gillar min bror och hans fru.
Det går. Tro mig.
Ser ofta en pappa med två små söner ute och vandrar. Han talar ALLTID i mobiltelefon, vänder ryggen mot sina barn och tittar ibland snabbt till dem och ger närmast stående, typ mig, en upptagen, artig blick som är utstuderat och rent ut sagt ond. Han är en vidrig machopappa som tror att folk blir impade av hans mobilsnack. URK
Ha Ha fasen vad jag känner igen mig i dina känslor!!! J**la teater dom spelar hela dagarna,spelar viktiga men bara för sig själva för jag tror ingen annan bryr sig!!
Jag har också frågat mig själv varför man gör sig liten i relation till dom när jag aldrig annars gör det!?
Bra blogg!!