Kommentarer till Meet the motherfucking parents

Av: Karro

Karro — Wed, 16 Sep 2009 19:06:22 +0000

Ha Ha fasen vad jag känner igen mig i dina känslor!!! J**la teater dom spelar hela dagarna,spelar viktiga men bara för sig själva för jag tror ingen annan bryr sig!!
Jag har också frågat mig själv varför man gör sig liten i relation till dom när jag aldrig annars gör det!?

Bra blogg!!

Av: madde

madde — Tue, 08 Sep 2009 19:01:35 +0000

Ser ofta en pappa med två små söner ute och vandrar. Han talar ALLTID i mobiltelefon, vänder ryggen mot sina barn och tittar ibland snabbt till dem och ger närmast stående, typ mig, en upptagen, artig blick som är utstuderat och rent ut sagt ond. Han är en vidrig machopappa som tror att folk blir impade av hans mobilsnack. URK

Av: David

David — Thu, 18 Jun 2009 09:33:06 +0000

Du snackar om min bror och hans fru. Hon har den där lammullströjan och han har headsetet. Han gillar segelbåtar och läser Dagens Industri. Hon dricker kaffe latte på strandfiket med de andra mammorna i SailRacing-jackor.

Jag gillar min bror och hans fru.
Det går. Tro mig.

Av: Maja

Maja — Fri, 12 Jun 2009 18:11:49 +0000

Jag blir så himla glad, över vad du skriver. Jag är typ lika gammal som du har 2 barn, och känner mig som en bebis när jag träffar de andra föräldrarna. Ibland låtsas jag att jag har bråttom och tar kläderna i famnen, sen klär jag på barnet ute på gatan. Då slipper man konversera.
Det är ett tips!
Ett annat är att tänka: Alla känner sig lika små.
Kram

Av: Nonsensakuten

Nonsensakuten — Thu, 11 Jun 2009 16:11:40 +0000

Älskade dina krönikor i Expressen. Glad över att jag hittat hit.
Fortsätt på samma linje…

Av: Kristoffer

Kristoffer — Wed, 10 Jun 2009 21:57:19 +0000

Äntligen. Jag har tyckt att vuxna är dumma i huvudet sen jag var fem år gammal och inte fick äta godis till middag. Min uppfattning har aldrig rubbats en tum, skönt att någon håller med.

Av: Jenny Maria

Jenny Maria — Wed, 10 Jun 2009 17:58:42 +0000

Lisa – sant att det inte är svart/vitt. Jag har träffat människor på dagis och skola som blivit och sedan förblivit mina vänner.

Men jag fick mitt första barn -94 och har märkt att allt har blivit alltmer hämmat inom skola och dagis. Och föräldrarna talar alltmer om styrda aktiviteter.

Av: Svinto

Svinto — Wed, 10 Jun 2009 15:34:35 +0000

Byta dagis?

Av: Sara V.

Sara V. — Wed, 10 Jun 2009 13:30:37 +0000

Hahaha, mycket träffande! Min enda tröst är, man vänjer sig. Man hittar saker som båda kan prata om. Eller, kanske hjälpte det att vi flyttade bort från innerstan? Men fy för “Jaha, vad ska det bli för bok då? Nåt spännande?”.
Här fanns mycket att läsa för mig, ser jag. Ligger ca 10 veckor efter dig.

Av: Lisa

Lisa — Wed, 10 Jun 2009 13:24:25 +0000

Chinospapporna kanske också känner sig som ufo:n. Världen är inte så svart eller vit …

Av: Anna

Anna — Wed, 10 Jun 2009 13:13:24 +0000

Helt fantastiskt! Jag har alltid känt mig som ett ufo på föräldramötena. Verkar inte vara ensam om det.

Av: Jenny Maria

Jenny Maria — Wed, 10 Jun 2009 12:16:45 +0000

Bra inlägg. Det är mycket ledsamt, möjligen upplevde jag den där låtsasvuxenleken som mer påtaglig då vi bodde i Stockholm.

Jag har alltid sagt emot och blivit betraktad som en idiot när jag hävdat den fria lekens betydelse på föräldramötena. Både personal och föräldrar har en idé om att barnen hela tiden ska ”mätas”, vanligaste meningen är ”vad lär de sig av det?”.

”Jag är inte heller skitimpad av nån liten tjänst på en PR-byrå “riktad mot hälsobranschen” men inte gör jag en stor poäng av det.” Bra att du håller tand för tunga det är nämligen ett tecken på äkta mognad att kunna låta bli att vara oförskämd och nedlåtande.