Gnälligt. Bittert. Var tacksam! (I heard it all before och det var lika ointressant då med.)

Bara för att illustrera hur inspirerande, spännande och upproriskt det blir av en kampanj på temat tacksamhet. Ett utdrag ur bloggaren Mymlans bidrag till Unite for women:

”Det gnälls en del över att den medicinska forskningen är så fokuserad på män och deras sjukdomar. Ändå har vi i Sverige bland den lägsta barnadödligheten, och mammadödligheten i världen. (…) ibland behöver vi ändå perspektiv, för att inte falla ner i bitterhetsfällan. Ibland behöver vi lyfta blicken för att förstå hur mycket vi ändå har att vara tacksamma för.”

”Gnäll.” ”Bitterhetsfälla.” ”Tacksamhet.” Mycket besynnerliga, känsloladdade ord utan konkret mening för sakfrågan. Så är de också sällan förekommande i andra diskussioner, de som inte rör kvinnor. Där talar man allt som oftast om fel eller rätt. Rätt att skjuta vargar? Fel? Det tycker jag att Mymlan också ska göra. Antingen tycker man att forskning för en bättre vård för kvinnor är fel. Då plockar man fram argumenten för detta. Men att peka ut nån som gnällig är i debatter en lika ointressant utsaga som den om huruvida nån är ful eller tråkig.

Och oavsett: ett fortsatt tugg om att det som rör kvinnor är lite mindre och lite gnälligare kommer knappast frigöra resurser. För nån kvinna. I nåt land. Ty kvinnor får höra ungefär samma saker här som där då de åberopar jämställdhet: Hörni, ni har det bra nog. Ni hade kunnat ha det mycket värre.

Ett värre som lutar sej mot vad? Nej just det. Det finns inte en viss avgränsad mängd rättvisa för alla kvinnor att dela på där den enas ökade jämställdhet på nåt vis talar för den andras minskade. Däremot finns det en hel del som talar för att det förhåller sej precis tvärtom.

När vi ändå talar om deprimerande saker … RFSU, vad är detta?

RFSU

Inte heller upplyftande: RFSU:s pågående kampanj mot mödradödligheten.

-

Imorgon är det den internationella kvinnodagen. I samband med detta avslutar RFSU sin månadslånga kampanj Unite for Women. Det handlar om illegala aborter och dålig eller ingen mödravård som kostar en kvinna i minuten runt om i världen livet. Jag blev tillfrågad att delta och tackade ja men fick på grund av en alltför snäv deadline sen ändå tacka nej. Det är jag glad för nu.

-

För att det här inte är en kampanj jag alls kan stå bakom. För att det här är en kampanj som gör mej bedrövad.

Varför? För att det här är en kampanj som kommit att handla allt mindre om abortlagstiftning och allt mer om svenska kvinnor. Och framförallt: svenska kvinnor och hur bra vi har det. Ja det är med ett mycket märkligt fokus på svenska kvinnor och tacksamhet som RFSU vill föra kampen mot mödradödligheten. I den stora Unite for Women-bloggen trängs kändisar och halvkändisar med förlossningshistorier och tårar av tacksamhet över att ha tagit sej igenom detta i ett stycke. ”Jag är tacksam över att ha fått föda mina barn i ett land där resurser finns för att bemöta det oförutsägbara”, skriver författaren Mari Jungstedt. ”Jag är så djupt tacksam över att leva i ett land där man tar livet på allvar”, fortsätter Annika Jankell. Och marschen imorgon har visat sej vara inte en marsch vilken som helst utan – såklart – mer specifikt en barnvagnsmarsch: ”Gå i bredd för en god sak!”, uppmanar RFSU på hemsidan. ”Du som fått barn i Sverige har fått mödravård. Du har kunnat skaffa barn när du vill, rätten till abort är med i lagen. Din barnvagn kan ses som en symbol för dessa rättigheter.”

Det är inte en slump naturligtvis. Detta är vad RFSU varit ute efter hela tiden. Inser jag nu när jag tänker på hur det inledande mejlet till mej om hur bra vi har det i Sverige, såg ut.

Kan ni föreställa er en motsvarande kampanj i andra livsviktiga frågor? Uppmärksamma barn i hungersnöd genom bilder på svenska barn som får lov att äta sej mätta? Uppmärksamma rasism och segregation utanför Sveriges gränser genom bilder på Mohammed från Malmö och Agnieszka från Haninge som trots sina ursprung får tillgång till sjukvård i detta vårt fantastiska land? Nej, otänkbart. Men på detta fattiga, futtiga vis vill alltså RFSU bedriva kvinnokamp.

RFSU hävdar till och med att de i och med detta gör uppror. Uppror? Uppror är för mej att riva upp en ordning, skapa lite oordning. Uppror är att resa sej ur gamla föreställningar som att varje kvinna som går genom sitt liv med rösträtt, utan erfarenhet av våld och våldtäkter, illegala aborter och vådliga förlossningar ska vara tacksam. Uppror i det här fallet skulle till exempel kunna vara att nångång våga hävda att mödravård är givet. Lika givet som all annan vård. Inte ständigt det minst givna. Inte det vi kvinnor ska påminna oss själva om att vi i en annan tid, på annan plats, hade fått klara oss utan. Vi blir aldrig tillsagda att vara hemskt tacksamma över rätten till tandvård eller cancervård. Men obstetrik och gynekologi – de enda medicinska fält som är exklusivt kvinnliga – där står ord som tacksamhet och hur bra vi har det, som spön i backen. Varför? Och är det att bedriva kvinnokamp? Jag tycker inte det. Tacksam över att vara en kvinna boendes i detta land var vad arga svenska män brukade skriva till mej att jag borde vara varje gång jag skrev i Expressen om nåt inhemskt om det så var om dödligt våld. Jag är verkligen väldigt, väldigt trött på tacksam.

-

Till detta vill jag naturligtvis lägga att jag inte ens tycker att svensk mödravård är den förstklassiga apparat den omtalas som. Bland mina mest kränkande upplevelser har jag gjort inom svensk mödravård. Jag har aldrig blivit så misstänkliggjord och överkörd som just här. Det betyder inte att jag inte är glad och tacksam över att ha kommit ut därifrån levande. Men tacksamhet är en privat erfarenhet. Det är en sak mellan jag och mej. Mellan mej och min familj. Det är inte mitt bränsle i politiska debatter. Där tror jag på att flytta fram positionerna. För alla kvinnor. Flytta fram här. Flytta fram där. Inte lägga ribban vid en svensk, fortfarande lågprioriterad, mödravård fylld av brister och skadliga men alltjämt friskt florerande idéer om Modern och Naturen – men en mödravård där man i alla fall överlever.

Ful. Värdelös.

skavlan1

skavlan2

Hej du våldsamma, fula värld. Ja det känns som temat den här veckan. Trots en och annan bio.

-

Exempel på fult jag råkade ut för på en teveskärm medan jag tog mej igenom mina minuter på motionscykeln häromdagen och som jag inte riktigt kan komma över: Skavlan. På tema svartsjuka. Första gästen ut: en norsk komiker vid namn Harald Eia som pratade på om svartsjuka full av självförtroende: svartsjuka är av naturen givet och av naturen givet är också att män och kvinnor är svartsjuka på olika saker (män på sex, kvinnor på förälskelser). Och sen, vad man ska göra av sin svartsjuka? Olika tips utdelades. Med utgångspunkt i en egen erfarenhet av ett tidigt förhållande med ”skolans snyggaste tjej” förklarade Harald Eia att svartsjuka handlar om att befinna sej på olika status- och utseendemässiga nivåer. Detta måste man hantera. Till exempel genom att öppet erkänna detta inför sej själv och andra. ”Eller”, fortsatte han, ”så drar man ner henne genom att säga: ‘Du är ful’. ‘Du är värdelös och dum’”. Detta yttrat med ett kvävt flabb. Oemotsagt. Inför både programledare och en ditflugen psykolog expert på svartsjuka. Under våldsamma skratt och applåder. I Sveriges största pratprogram.

Jag har verkligen inget särskilt bra och dräpande att säga om det här. Jag är, som man brukar säga, mållös. Men jag har ett par ord att säga er som satt där där den kvällen och skrattade: Kan ni åtminstone göra mej tjänsten att i fortsättningen aldrig, aldrig låtsas bli upprörda vid läsning om allt möjligt våld som troligtvis började med just de orden.

-

(Om du – mot förmodan – vill se programmet finns det här.)

Åh! Åh! Åh!

Helvete vad vi sliter nu. Känns som om vi bokstavligt talat släpar oss genom snö. Ja jag tänker allt oftare på vår situation som ett antal barn och ting staplade på nåt sorts kälke som vi släpar, alltmedan saker faller av, men som vi lyfter upp igen, och sen vidare, genom blötsnö och vattenpölar, över isbanor och snövallar – där vi välter men snart fått upp allt igen …

-

Tänk att det ska bli vår snart. Det blir det va?

Mina bröder

P1250915

P1250914

P1250913

P1250936

P1250948

Och sen åt vi. Jag och mina bröder. Har jag berättat om mina bröder? De är båda yngre (23 respektive 25 år), men vi har trots ålderskillnaden haft en hel del med varandra att göra, ja ohälsosamt mycket med varandra att göra. Vi har bott ihop, vi har framförallt spelat ihop (dessa minnen – Mario Kart och Zelda, WC3 och World of Warcraft, kycklingnuggets och ostbågar, nätter som övergår i morgnar, dagar som övergår i flera, övergår i hela veckor utan solljus – fyller mej med ömsom ånger över så mycket bortkastad tid, ömsom saknad efter det lilla, obekymrade liv som en gång var mitt). Vi har också slitit varandra i stycken, flera gånger om. Nu har vi upprättat ett hälsosamt avstånd (alla i varsin lägenhet, vi ses men bara ibland), oss emellan.

-

Nyheter sen sist: Björne är nu färdigutbildad personlig tränare, Tompa gör inget särskilt i väntan på att snön ska smälta från den golfbana där han arbetar hela sommarhalvåret som ansvarig för sprinklerserna.

Vi går på bio: ett bildspel

P1250851

1. Hej Alice!

P1250789

2. Tompa studerar biobiljetterna. Notera den vackra dekoren i bakgrunden.

P1250775

P1250843

3. De hade faktiskt gjort det hemskt fint med svampkulisser och tebjudning. Hemskt fint? Äsch, det var att ta i. Men de hade försökt åtminstone.

P1250840

4. Ah popcorn. Vad vore bio utan popcorn? Lukten av popcorn alltså – läget är just nu för barskrapat för att jag ska vilja slösa dyra pengar på bara en hink stärkelse.

P1250793

5. På väg in mötte vi denna kvinna. Som poserade vant när jag viftade med kameran. Ah, teater! Kostymer! Hon gjorde mej glad.

P1250812

6. Vi utsattes för en liten föreställning av nämnda kvinna samt ytterligare utklädda existenser. Det tyckte Björne var jobbigt, han är så känslig för sånt där.

P1250801

7. Björne hade tagit med sej proviant. Och var generös nog att fråga om vi ville smaka. Det ville vi inte.

P1250806

8. Tompa demonstrerar looken man får med 3D-glasögon: reklamare från helvetet.

P1250795

9. Biosalong. Finns nåt trevligare? Trevligt är ett av mina nyårslöften ni vet.

P1250824

P1250821

10. Och filmen, filmen undrar ni? En bagatell, som man brukar säga om sånt som är trevligt men saknar mening. En tvåa för den som är ute efter film, en trea om man som jag, är en urblåst småbarnsförälder som bara är ute efter färg och förströelse. Mesta behållningen: Helena Bonhams Carters medelhavsblåa ögonskugga. Ska man kanske ta och satsa på riktig märkbar ögonskugga snart igen?

Det är en ny dag. Men det är inte ett nytt väder.

alice4


Godmorgon! Hoppas att ni mår bättre än vad jag gör. Jag är trött, tog mej upp med våld, steg ut i ett väder (snöstormigt) som kändes som våld. Nåja, det är som det är just nu.

-

Såg Tim Burtons Alice i underlandet med mina bröder igår. Medan jag letar rätt på mina egna bilder därifrån får ni pressbilderna så länge.

Nästa gång pratar vi kläder!

Ja det var några ord om av idé eller åtminstone en bild. Nästa vecka fortsätter jag med utrustning, kläder. Det kommer att handla om snyggt och fult, funktionellt och icke och framförallt kommer det handla om att undvika att kliva rätt ned i Gina Tricot-fällan.

-

Nu ska jag på bio och det är verkligen på tiden! Ciao!

Linnas träningsskola #21: Eller bara en bild

madonnayoga2

madonnayoga
(bilder från Vanity Fair och W Magazine)

Ingen idé? Nöj dej med en bild.

-

Så du har inga idéer? Du tycker att elitidrott är fult och tråkigt. Bara nummerlappar och svett. Eller har du bara inget alls att ta till? Har aldrig kommit i närheten av det där med sport och springa? Okej. Nöj dej då med detta: en bild. Alla har nån bild av rörelse, kropp och träna i huvudet. En filmscen, vad som helst. Den behöver inte vara allvarligare än så. Inte nu. Du kan göra dej av med den här bilden sen, ersätta den med nån annan, bättre. Men ta till nån. En bild är mycket bättre än inget. Att kasta sej ut utan minsta riktning, inspiration och bild är knepigt. Kanske inte idag men om tre veckor kan det mycket väl hända att du står där och frågar dej själv ”Vad är det jag gör?” och ”Varför just det här?” Förebygg det. Ha åtminstone ett inspirerande svar till hands.

Min egen idé just nu? Ingen avancerad. Ingen elitidrottig. Jag har faktiskt också bara en bild: Madonna. Och då menar jag Madonna så som hon ser ut i alla de där i yogaglammiga reportagen i W Magazine. Madonna med sin japanska föda och sina blåbär. För att jag första gången i mitt liv är rätt så trött på tidtagarur och rusa – antagligen för att resten av mitt liv just nu är så präglat av imaginära tidtagarur och rusa. Tanken på lite spirituell idrott, snygg idrott, idrott i tysta rymliga lokaler tilltalar mej. Om jag faktiskt tagit mej till nån yogalokal? Nej. Jag vet inte om jag nånsin kommer dit. Kanske gör jag det den dagen då det finns tid för det. Men det spelar ingen roll. Jag läser ibland om yoga. Och jag tänker: ”Madonna. Yoga. Dit ska jag. Nångång. Tillslut. Jag håller just nu bara på och förbereder mej.”

Det räcker. Just nu räcker det. För att det gör åtminstone mitt träna större än det där med på med skorna på och ut och kämpa. Ja där har du alltså vitsen med en idé eller bara en bild: det är nåt mer att ta med sej, ett sällskap, nåt levande.

-

Nästa vecka:
Linnas träningsskola #22: Nu ska vi prata kläder! Kvinnor, sport och kläder!

Fortsättning följer

Idag fortsätter träningsskolan med några rader till dej som alls inte sitter på en enda inspirationskälla från en
elitidrott eller annat. Det behövs nämligen inte. Du får helt enkelt ta till vad du har – du får ta till en bild.

Personligt

Föräldraskap bloggar Follow Linna Johansson Personligt