Här sitter jag på dass och skiter för andra gången. Och läser om samma intervju med Natalia Vodianova ur en gammal Elle. Hon ser lite dum ut, Vodianova, tycker jag. Men så har jag ju aldrig förstått mej på det där med gulliga vuxna. Barn är de gulliga och vuxna ska vara snygga är min mycket bestämda uppfattning.
15 juli 2010, kl. 17:30
» En kommentar | » Skriv kommentar | » Trackback | » RSS 2.0
Om kvällarna spelar vi fotboll. Jag i leggings så nötta att det hade kunnat vara nylonstrumpor, Toddan i för små långkalsonger. Som alla andra spelade jag fotboll som barn. Jag var väl också ungefär som alla andra i begåvning: jag kunde springa, jag kunde ta ned nån boll. Men jag kunde inte skjuta. Jag menar jag kunde verkligen inte. Bollar ven snett och vint, sköt upp som lösa ballonger och strök planen om vartannat, slumpmässigt, utan att jag alls kunde sätta det i samband med hur jag riktat fot och annat. Det var tjugo år sen nu. Tjugo – oj, tjugo – för inte så länge sen var tio år tidsrymden jag högg till med när jag refererade till allt som hänt förr. Nåväl. Det var snart tjugo år sen. Jag tänkte hastigt när Toddan rullade ut bollen att ett och annat måste ha hänt sen dess. Att jag borde vara en annan människa nu, med andra svagheter, andra styrkor … men så satte vi igång. Och jag mindes hur en nedtagning går till. Jag mindes lite annat också. Men jag kunde inte skjuta. Samma fjuttar och lobbar, samma vinda, oberäkneliga bollbanor. Inte ett enda råd hade jag att ge Toddan kring hur man faktiskt skjuter ett riktigt fotbollsskott. Dithän har vi alltså kommit nu, jag och Toddan, då jag ibland inte riktigt duger.
14 juli 2010, kl. 15:42
» Inga kommentarer | » Skriv kommentar | » Trackback | » RSS 2.0
Man är lite huslig. Man bakar en kaka på det man hittar: resterna av turkisk yoghurt, ett ägg, och lite kakao … nej, det gör man inte alls. För det blev nåt otäckt svampigt ingen ville ta i utom Buster.
(Liten tvångsmässig tanke som slår ner i mej varje gång jag hamnar i bristfälliga kök: kan en kock göra nåt av det här? Två burkar tonfisk, en tub tomatpuré. Går det? Vad skulle Mathias Dahlgren kunna göra? Om han verkligen tog i? En hel meny? Skulle han? Säg att han skulle kunna det. Jag tilltalas av tanken att med den rätta kompetensen är allt möjligt.)
14 juli 2010, kl. 14:08
» En kommentar | » Skriv kommentar | » Trackback | » RSS 2.0
Bättre: på kvällen hittade vi en fotbollsplan, en liten förtjusande fotbollsplan komplett med igenbommad klubbstuga, midsommarstång, vajande vassfält och så hav, massor av hav.
12 juli 2010, kl. 19:36
» Inga kommentarer | » Skriv kommentar | » Trackback | » RSS 2.0
Läst Bamse (tre stycken), plockat av Buster blöjan, plockat upp en perfekt pyramid bajs efter Buster, plockat upp x antal ting Buster varit ute efter (uppstoppade änder, tavlor och ljusstakar), tagit Toddan igenom hans livs första utedass-besök (gick bra), försökt mej på ett själv (gick inte alls), och nu ska vi laga middag … och diska undan efter middag … och … och … och …
12 juli 2010, kl. 18:26
» Inga kommentarer | » Skriv kommentar | » Trackback | » RSS 2.0
Vänjer oss. Inrett liten barnkammare åt Buster som han naturligtvis redan avskyr med all kraft. Todd vankar runt på gården och efterfrågar i tur och ordning: 1. Spela fotboll 2. Prova roddbåten 3. Gå på upptäcksfärd 4. Läsa Bamse, ”minst tre”.
12 juli 2010, kl. 13:58
» Inga kommentarer | » Skriv kommentar | » Trackback | » RSS 2.0
Ska man kanske ta och bosätta sej på en ö ändå var det första jag och Pietro frågade oss när vi kom fram. Sälja allt, göra nåt sånt här istället? Sen: vi har ju barnen. Vi har i synnerhet Toddan som inte ska behöva tillbringa sin barndom på resa mellan mej och sin pappa. Barnen, barnen. Det här är det absolut tråkigaste med barn. Det är inte vedermödorna och stöket. Det är att mycket mindre blir möjligt. Idéerna, fantasierna – allt jag tänker är fantasier, jag tänker i stort inte göra verklighet av nån av dem. Men med barn gör jag halt till och med i mina fantasier. Inte det och inte det. Ett halvår i Italien, Spanien eller England – hur skulle det se ut? Eller en ö? Nej, nej, såklart inte. Med Buster skulle det gå förstås. Men inte med Toddan. Och sen, om några år, inte med Buster heller.
12 juli 2010, kl. 1:36
» En kommentar | » Skriv kommentar | » Trackback | » RSS 2.0
Är det här nåt att ha? Jag vet inte. Trots att jag vuxit upp granne med skärgården har jag aldrig haft särskilt mycket med den att göra. En gång var jag på fotbollsläger på Väddö men där såg jag lite av skärgård och desto mer av sovsäckar och utspridda kortlekar och tomma läskburkar. En gång tog en före detta tidningsredaktör med mej och övriga redaktionen på konferens till nån blåsig holme som mest gick ut på att männen skulle nakenbada hela tiden. För mej är nog skärgård mest det där: män och nakenbad, båtar och ful skärgårdsinteriör a la skepp i flaskor och sextanter överallt. Men nu ska den bli min, skärgården. Det här är året då allt ska bli mitt.
11 juli 2010, kl. 14:43
» Inga kommentarer | » Skriv kommentar | » Trackback | » RSS 2.0
Tänkte på båten: det här kommer bli så trevligt, så jävla bra, allt kommer att bli bra. Frågade Toddan vad han trodde, trodde han också att det skulle bli bra? ”Det får jag se när jag kommer fram”, sa han. Tuff-tuff-tuff. Styrsvik, Nämdöböte, kobbar och klippor. ”Vad tycker du? Vad tror du?”, pep jag. ”Det får jag se – sa jag ju.” Sen frågade jag ytterligare ett par gånger. Ville att han skulle utbrista nåt. NÅT. Men det gjorde han inte såklart, den lilla skitungen. Men nu kliver han runt på gräset här, rätt så belåten ändå tror jag.
09 juli 2010, kl. 22:10
» Inga kommentarer | » Skriv kommentar | » Trackback | » RSS 2.0
Hej! Eder bloggare är tillbaka – tillbaka från skärgård och bryggor och lite för många tigerkakor och den mest sagolika fotbollsplanen som antagligen står att finna åtminstone i det här landet. Nu ska jag pusta ut lite. Sen kommer en liten dagbok från Aspö.
08 juli 2010, kl. 18:04
» En kommentar | » Skriv kommentar | » Trackback | » RSS 2.0
Prenumerera gärna på min RSS-feed!