Prenumerera gärna på min RSS-feed!Dagen förflöt, trots den sammantaget två timmar långa nattsömnen.
Slog undan annalkande genomklappningar med alla hurtiga ramsor jag kunde komma på: ”Tänk på att det finns de som har tre barn, fyra, massor av barn! Två barn är inget. Alla har två barn!”
Och sen: ”Inte känna efter. Inte känna efter!”
Allt susade, som hade jag fastnat i den där Air-låten, rasslet i trädkronorna, bilarna, tjattret på gatan, allt smälte ned i ett enda dövande brus. Började tänka imbecilla saker som att man kanske inte måste sova så mycket ändå, man kanske faktiskt klarar sej … Sen svartnade det, mitt i trapphuset, med en soppåse i vardera näve sjönk jag ihop under en, kanske två medvetslösa sekunder.
Etiketter: baby, barn, fem, fyra, genomklappning, nattsömn, sömnbrist, tre, trött, två
Detta inlägg postades
16 september 2009, kl. 16:04.
» Läs kommentarer | » Skriv kommentar | » Trackback | » RSS 2.0
Nu har jag ungefär 3 veckor kvar till beräknad förlossning och det som skrämmer mig mest av allt är sömnen. Jag fungerar inte alls utan sömn. Det gör väl ingen iofs. Men mitt humör.. herre gud. Varje kväll/natt när jag lägger mig tänker jag: känn efter hur skönt det är att somna och sova i tystnad utan avbrott. Sen vaknar jag varje natt ändå av att jag är kissnödig, att jag behöver vända på mig, att det gör ont i bäckenet eller nåt annat gravidrelaterat pissjobbigt och då tänker jag: vad fan har jag gjort.. det är ett helvete att vakna en gång. Hur blir det när det är flera gånger per natt? Även om vi är två? The horror.
att inte får sova är ju faktiskt en känd tortyrmetod. och sen snackar folk om att man blir dum i huvudet av hormoner när man får barn! vem som helst blir väl förvirrad och ding i skallen av sömnlöshet.
jag lever i samma sömnbristande tillstånd. och jag har inte ett enda barn i min närhet. ingenting som håller mig vaken på nätterna. jag kan bara inte sova. en natt i juni sov jag i 7 timmar sammanhängande. men vanligtvis är det 2-4 timmar varje natt. resten av tiden går åt till att stirra i taket, försöka läsa, titta på klockan, vanka av och an i lägenheten, försöka jobba lite, se på mtv.
dagarna lyckas jag jobba, ständigt i en slags feberyra, dricker kaffe tills min mage inte kan ta mer och försöker trötta ut mig så att jag ska kunna somna på kvällen.
jag har bara glömt hur man sover. för trött är jag.
DET GÅR ÖVER!!!
Swoosch! – så är du förbi det värsta & kan till och med se tillbaka och skratta åt eländet. Tänk på det & TACK för den bästa bloggen i Sverige just nu!
KRAM
Miss Muffin, den orättvisa sanningen är att långt ifrån alla har det jobbigt med sina barn. Jag hat tre barn, 4 år, 2 år och knappt två månader, och jag sover utmärkt! Min bebis sover flera timmar i sträck på natten – ibland vaknar hon till och vill bli ammad, och då ligg-ammar jag henne (jag har henne bredvid mig i sängen). Äldsta barnet vaknar ibland, men det är barnens pappa som har nattansvaret för de två ”stora”. Tvååringen vaknar i stort sett aldrig. Jag sover också en stund varje dag tillsammans med bebisen när de andra barnen är på dagis.
Jag kan säga att vi har prioriterat ned städningen. Det får vara kaotiskt ett tag – det är viktigare att vi sparar krafterna till det livsnödvändiga.
Jag har aldrig varit med om något som kommer i närheten av att vara så fantastiskt som mina barns första år i livet, och då tänker jag SÄRSKILT på bebistiden! I motsats till zelly sörjer jag att den tiden är så kort (för det är den verkligen). Och jag sörjer att jag inte kan få vara med om det hur många gånger som helst. Att det faktiskt, oavsett om jag skaffar fler barn, är en väldigt liten del av min tid på jorden som jag får ägna åt att vara mamma till små barn.
Jag hoppas att det här är en tröst för alla nervösa gravida som kanske läser det.
Du är helt fantastisk och jag är… tacksam över att du bloggar.Det finns många olika erfarenheter från att skaffa barn, förstås, men… det finns så mycket som man av olika skäl inte kan fråga för att det inte går att formulera på något vettigt sätt. Trots det (eller därför) vill man verkligen veta.
Tack.
Jag känner igen allt. Sömnbristen, tristessen i lägenheten, förfallet i hjärnan. Jag hade t o m samma känslor med bara ett barn. Senare, med två barn, varav ett autistiskt, genomlevde jag ett mentalt helvete under ett halvår. Tvåan sov bara när man hade honom liggandes mot bröstet. Så vi sov i omgångar, halvsittandes i soffan. Jag ryser när jag tänker på det där. Ett halvår senare träffade jag en helt likblek nybliven mamma på BVC som precis var med om samma sak. Då hade jag nästan glömt bort hur det var, för han hade plötsligt börjat sova…. ta en dag i taget, en timme i taget. Ljus, belöningar, kaffe, en bra dvd på kvällen.