Prenumerera gärna på min RSS-feed!Jag vet inte vad det är med Maria Sveland men nånting är det. Som ingen annan feminist i svensk media lyckas hon ständigt peta där det irriterar som mest. Finns det någon annan som lyckas riva upp såna evighetslånga debatter? Trots att hon knappast kan sägas uttrycka särskilt radikala tankar. Nej Maria Sveland är faktiskt inte en vad jag skulle kalla hemskt modern feminist. Hon är en klassisk, basic feminist med fötterna stadigt i framförallt sjuttiotalistisk kvinnosakstänk. Det ska vara rättvist. Också mamma ska må bra. Till exempel. Fullständiga självklarheter.
Nu vill hon att vi ska må bra också efter skilsmässan. Också en fullständig självklarhet. Många är vi som knatat runt i åratal i ett halvmörker efter en separation. Ett halvmörker som inte gjorde nån nåt gott. Nej faktiskt inte ens barnen. Ska man kanske ta och rucka lite på de här känslorna av skuld och misslyckande? Med tanke på det tusenåriga arv av skuldbeläggande av skilsmässan i allmänhet (och mamma som gick i synnerhet), vår kultur bär på tycker man att en sån bokidé inte skulle behöva kännas särskilt hotfull. Men oj! Det var den visst det! För aldrig har man väl sett så många invändningar som mot Happy, happy! En bok om skilsmässa (Atlas förlag), idel långa knöliga invändningar vars relevans kunde räknas till cirka noll. Nina Björk – för vilken gång i ordningen? – var tvungen att ta tillfället i akt och protestera mot det jagfixerade samhället. Och det hade hon väl kunnat få göra – om det inte råkade finnas fakta i fallet. Fakta som säger att just i fallet kvinna och familj råder mycket liten jagfixering. Faktiskt så liten att kvinnor hellre blir sjuka än frågar sej vad det där lilla jaget därinne skulle må bra av. Bara för att män inte känner skuld över att prioritera sej själv framför barnen behöver det inte vara nåt för kvinnor att stå efter, säger Björk i sin text. Vilket besynnerligt svartvitt tänk. Vad sägs om det här istället: män ställer sitt jag åt sidan litegranna – och kvinnor lyssnar till sitt lite oftare. Samtidigt. Både och. Är ju ett gammalt schysst feministiskt förslag jag inte förstår varför Björk spolat bara sådär.
Jag ids inte faktiskt länka till alla de andra konstiga texterna som försökte komma åt den här boken, de får ni helt enkelt leta rätt på själva. Däremot måste jag länka till Svelands och Katarina Wennstams svar (som också är redaktör för boken ska jag passa på att säga) på kritiken idag i DN. Ytterligare en mycket enkel och självklar text. Som väl ändå kommer generera diverse krumbuktande i spalterna. Som sagt, vad det är med Sveland vet jag inte men hon har en enastående förmåga ställa till med fajt. Kanske har vi faktiskt inte kommit längre än såhär? Kanske är det faktiskt så? Kanske är Sveland och petar precis där vi står och väger idag? Så skulle det kunna vara.
För övrigt vill jag säga att jag uppskattar att Sveland hoppar in i sin egen debatt. Det skulle jag gärna se att författare gjorde oftare.
Etiketter: debatt, feminism, feminist, Happy, jag, Katarina Wennstam, Maria Sveland, Nina Björk, skilsmässa, text
Detta inlägg postades
28 september 2011, kl. 11:28.
» Läs kommentarer | » Skriv kommentar | » Trackback | » RSS 2.0
Forstar inte alls varfor du tar upp Nina Bjork i detta. Hennes artikel kanns narmast som en hyllning till boken. Hon spolar val ingenting alls? Konstaterar bara: ”Vad han gör och vad han känner eller inte känner blir facit till vad vi ska göra, känna och inte känna.”
Seoul: vad han gör och känner ska inte vara facit nej. men förklara gärna relevansen i att lyfta fram detta i en text om den här boken. tänker kvinnor som skiljer sej för mycket som män? känner för mycket som män?
(kan f ö lägga till att jag finner det riskabelt att använda sej av kön som utgångspunkt i den här diskussionen. jag tror att också män stannar kvar i relationer för länge för sitt eget bästa, kramar sej fast vid vad som är bäst för barnen alltför länge osv)
Bra skrivet. Fastnade för din parantes till din kommentar, för jag tycker det saknats. Som man (separerad) har jag känt igen mig i utgångspunkten för boken, att även män – och kanske oftare män – stannar för länge i relationer.
Men i debatten buntas ofta män ihop och anklagas i grupp. Nästan så man blir sugen på en uppföljare à la pittstim. Fast det skulle riskera att uppfattas som en förnekelse av kvinnors underordning och den viktiga feminismen.
Jämställdhet kommer fö även gynna männen, åtminstone män som jag.
Det viktiga boken var att den ifrågasatte kärnfamiöjsidealen, och synen att en separation per definition är dålig. Min gav mig, min son och förmodligen även hans mor, ett bättre liv.
Linna!
Det är antagligen Maria Svelands dubbelmoral som folk reagerar mot:
- Hon hävdar att det är att bryta mot normen att skilja sig, men ändå slutar mer än hälften av alla äktenskap i skilsmässa.
- Hon hävdar att kvinnor som begär skilsmässa döms hårdare än män, men ändå är det kvinnor som i 80 procent av fallen begär skilsmässa.
- Hon hävdar att hon begär skilsmässa för barnens skull, men ändå handlar allt bara om henne och henne och henne.
Listan kan göras lång av all den dubbelmoral som Maria Sveland visar prov på. Om man vill vara trovärdig så ska man leva som man lär. Men som så många andra feminister så visar Maria Sveland att hon bara vill skriva folk på näsan istället för att själv föregå med gott exempel.
Det är den dubbelmoralen som Hanne Kjöller och många andra reagerar på.
fredrik: jag skulle egentligen ha velat skriva längre om det här. nu blev det mest en kommentar till hur illa jag tycker att det lämpar sej att prata om jagfixering om en bok som handlar om kvinnor som skiljer sej (eftersom jag tycker att det är det allvarligaste).
men eg hade jag velat skriva lite om saken utöver det, om relationer i stort. hur illa människor kan fara i dem, män som kvinnor, alldeles oberoende av hur relationen faktiskt ser ut. människan är så jävla känslig är min tes, att det måste helt enkelt vara rätt för annars är det f e l. och att det är det verkliga skälet till att människor skiljer sej. men mer om det en annan gång kanske. oavsett tror jag att du har rätt i det du skriver: skilsmässa räds vi allihopa, män som kvinnor.
Medborgare X (du får förlåta mej men det tar mej verkligen emot att skriva ut detta löjliga alias, kan du inte komma på nåt bättre?):
1. jag tror att du får läsa på vad begreppet ”norm” betyder. det har inget med mängd att göra.
2. det finns ingen motsättning mellan att kvinnor döms hårdare för en skilsmässa men skiljer sej ändå. huruvida man blir ”dömd” eller inte är inte det enda som avgör om en människa väljer att ta ut skilsmässa. det finns andra faktorer också. kvinnor har kanske helt enkelt fler skäl? män har också färre övriga relationer i åtminstone äldre ålder än kvinnor. kan också vara ett skäl. alla människor är rädda för att bli ensamma.
3. att man skriver om sej själv och inte lika mycket om sina barn kan ha många skäl. ett är antagligen att maria sveland är mycket intresserad av just relationer och jämställdhet, vuxna människor, hur de fungerar och varför. ett annat skäl kan vara (men jag gissar) att hon inte vill lämna ut sina barn. jag skriver nästan endast om mej själv i den här bloggen t ex. det betyder inte att jag inte tänker mycket på mina barn. faktum är att jag tänker på mina barn nästan hela min vakna tid. men jag vill inte låta alla ta del av de tankarna. alla människor väljer vilka tankar de vill göra tillgängliga för resten av världen. sveland har valt framförallt relationen män och kvinnor emellan. alla kan inte skriva om allt.
Kvinnor i grupp provocerar. Om hälften av skribenterna i boken hade varit män hade reaktionerna på boken sett annorlunda ut.
Jag behover inte svara eftersom Bjork skrev just det sjalv: ”För det vanligast angivna skälet till att kvinnor inte bör känna skuld om vi prioriterar jobbet och jaget är att män inte gör det.”
Men nej, jag har inte last boken, eftersom den ar lite svartillganglig i staden jag befinner mig i. Bara lite forvanad over att det i en kommentar till en sadan har bok hackas pa just Bjork. Kanns som att det ar enklare att kommentera dem som kritiserar boken fran ”den andra sidan” – men varfor a andra sidan gora det enkelt for sig.
Men å tack! ofta skriver du precis vad jag känner, men inte har antingen kunnat eller orkat ta tag i att sätta ord på. Så också här. Jag tycker också det är mycket roande att i princip alla recensioner at Happy happy har börjat med att säga att skilsmässa inte alls provocerande idag – för att sedan vara provocerade i ca 200 ord. Jag har inte läst boken, befinner mig inte i Sverige, men att följa debatten har onekligen varit intressant.
Sigge: Det tror jag också, tyvärr. och en oslagbar irro-bomb blir det med Sveland i spetsen för det hela.
Seoul: Jag tog upp Björk eftersom jag tycker hennes text rymmer just de gängse åsikter som brukar presenteras mot skilsmässan som fenomen. De andra texterna uppfattade jag som helt meningslösa krampartiga försök att komma åt boken. Att Natalia Kazmierska inte tycker att man ska skilja sej eftersom det är att ”bryta ett löfte” är liksom den sortens snömos jag inte tänker ödsla tid på. Alla vet att relationer inte funkar så.
T-Anna: Studsade också till av just det, att ingen vågade erkänna sej provocerade men ändå tycktes vara just det. var längesen det skruvades så i spalterna tycker jag. Både deprimerande och klargörande var det.
Heja !
Jag som hardcore feminist tycker att jag ofta blir gladast av dig, Nina Björk och Maria Sveland. Ingen av er skulle antagligen räcka för att säga det som behövs sägas men era röster tillsammans: wow!
”… belöningen vid en skilsmässa är att man får – och bör [!] – ställa det egna jaget i centrum …”
Du fick ocksa in ett litet klagomal pa att hon uttrycker sig for (?) ofta.
Jag maste erkanna att jag inte alls forstar vad du menar. Hittar liksom inte det du klagar pa. Kanske blir det lattare nar jag fatt lasa boken, tills dess har jag svart att se Bjorks text som nagot annat an en ren hyllningsrecension, for ovrigt med valdigt fa egna kommentarer. De skulle kunna ta hela texten och trycka den med nasta upplaga.
(Natalia Kazmierska, haha, ja, jag forstar inte varfor jag nagonsin slosat ens en minut pa att lasa den manniskan. Aldrig mer.)
Mik: tack, det var snällt sagt (skrivet).
Seoul: Du förstår inte vad jag menar och jag förstår inte vad det är du inte förstår. Så kan det vara ibland men jag har inte tid att utreda detta mer nu.
Men jag tycker Nina Björk verkar rätt förvirrad i den här texten. Är hon ironisk eller allvarlig, till exempel när hon på slutet skriver ”Framtiden tillhör skilsmässan”. Och hela det – enligt mig – mystiska resonemanget om samhällsekonomin etc. – är det hennes åsikter, eller är det åsikter hon tillskriver de som bidragit till antologin? (hmmm, det kanske skulle klarna om jag läste antologin, vilket jag inte gjort ännu…)
På ett sätt tycker jag som någon här ovanför – att hon verkar hylla boken – på ett annat sätt tycker jag att hon verkar djupt kritisk.
Eller är det jag som är förvirrad?
Tror tyvärr att vi inte kommit längre än såhär. Det visar sig i liknande debatter gång på gång. Debatten tas, som Sveland skriver i sin replik till kritiken, ned på individnivå och så blir det ”sandlådebråk” istället. Sorligt!
Kul att du skriver igen.
den första kristina: så uppfattar jag också NB’s text och tolkar den, utifrån min uppfattning av henne sen innan, att hon hyllar den utifrån det samhälle vi lever i, och att det snarare är just det samhället i sig hon är kritisk emot. Vilket jag nog håller med om, att eftersom vi fortfarande lever i en väldigt ojämställd värld där kvinnor bär mer ansvar och med det mera skuld vilket begränsar oss osv samt där äktenskapet är själva symbolen för ojämställdheten så är ju skilsmässan viktig och ”bra”. Samtidigt tror jag att i en jämställd värld, alltså min och kanske NB’s utopi, så skulle inte behovet av skilsmässa för kvinnans lycka och självförverkligande vara nödvändig. (alltså varken behov av äktenskap eller skilsmässa.) Att de är nödvändiga delar i ett kapitalistiskt samhälle, och eftersom jag inte tror på det så tror jag inte heller på äktenskapet som det ser ut nu.
Jag reagerar jättemycket på texterna jag läst kring både boken o Maria och ja jag gör det med en liten klump i magen, vilken jag tror kommer av flera olika anledningar men framförallt av den allt växande känslan av: Pratar vi verkligen samma saker nu som för tio år sen?
Hur kan det fortfarande vara provocerande att kvinnor skiljer sig, varför pratar vi fortfarande om frånvarande fäder och deras brist på skuldkänslor?
Och varför får jag känslan från DN söndags rep om Maria att hon o Wennstam verkar leka sex and the city, nu, tio år senare? Har det blivit för enkelt att vara feminist bara man är snygg o med i det marknadsekonomiska spelet?
Jag saknar, mer än någonsin, Bleck…
[...] …skriver Linna Johansson: Sveland den irriterande. [...]
Jag fattar inte hur det där gick till? Jag har inte gjort en kommentar. Men jag länkade till ditt inlägg på min blogg. Sen dök den upp här…