Linna Johansson

Älskar däremot dagis. Dagis är det bästa som hänt mej och Toddan. Jag förstår ingenting av den dagisnoja kända kvinnor med jämna mellanrum ger uttryck för. Vadå för mycket, för länge? De få gånger jag faktiskt anländer redan vid alla deltidsarbetande mödrars älsklingsklockslag – 15.00 – slutar det ofta med att Toddan blänger på mej, rabblar en mängd aktiviteter han har för avsikt att slutföra innan han går nånstans alls. Hämtar jag honom sent hittar jag honom i nån kuddhög, bläddrandes i en bok helt fridfullt. Dagis efter fem måste vara den mest harmoniska av platser: ett fåtal ungar, ett rum med lekmaterial åt var och en, personalen som stilla släcker ned. Jag plockar med mej Toddan, pratar en stund med nån av fröknarna – de mest professionella människor jag mött. Jag har liksom de flesta föräldrar dåligt samvete för mycket men aldrig för dagis.