Prenumerera gärna på min RSS-feed!
Hon brukade vara Antes flickvän, hon spelar viola precis som honom, och det var så de träffades antar jag (jag har aldrig så noga utrett detaljerna) och sen gjorde de slut och det var rätt så många år sen nu och när hon fick en dotter (Lili) förra året antog jag att hon skulle göra alla de andra exflickvännerna och halvvännerna sällskap som Ante och Nicke & Co. nån gång introducerat men som sen försvunnit men hon kom tillbaka och är i stort det enda av dem som blivit kvar.
Lidija är från Serbien, talar en ljuvlig falsettig serbiskengelska och föredrar att andra talar engelska med henne vilket var det främsta skälet till att jag gled runt oroligt kring henne och inte så gärna sa mycket alls. Jag hatar att prata engelska, det är en fobi jag har. Mina höga språkbetyg är bara nåt slags skrivbordskunskaper, jag kan inte alls använda mej av dem och på resa när andra går loss med sina versioner på diverse favoritdialekter (cockney och newyorkska och gud vet vad) har jag helst bedrivit turism som en japan (peka i menyerna, nicka och le). På engelska låter allt som kommer ur mej stympat och fånigt, som en svensk idrottsstjärna av det mycket nervösa slaget.
Så finns det ett annat lika fåfängt skäl till att jag undvikit henne och det är för att hon är så jävla lång (181) och jag är så kort – med mina knappa 160 (som alltid är just knappa 160 eftersom jag skyr klackar) tillhör jag de kortas klubb om än inte de skitkortas men då jag råkar ut för nån väldigt lång människa känner jag mej just skitkort, liksom nedhamrad i marken med hakan i vädret, som ett barn ute med sitt äldre syskon.
Ja – det var den lilla historien om varför det tog mej flera år att säga ett vettigt ord till Lidija. Det var dumt att vänta så länge för Lidija är det mesta av allt det där som jag är så svag för: förbehållslös och skitrolig, bråkig och chockerande, strösslar komplimanger omkring sej, kramas. Och inte bara jag förresten: ingen ogillar Lidija, man kan inte göra det.