Prenumerera gärna på min RSS-feed!

Inlägg märkta ‘Aase Berg’

Årets krönikör: AASE BERG

aaseberg

Gudarna ska veta att efter åtta (eller om det var nio) år som krönikör får man ett minst sagt komplicerat förhållande till genren. Jag kan numera inte läsa en krönika utan att först slå fast under vilka villkor just denna krönika producerats: under stress, under alltför generösa tidsmarginaler (händer oftare än vad ni kanske tror och är då och då boven bakom loja, oriktade texter), i ilska, i brist på ilska, på uppdrag av en redaktör, i klump inför nån kommande semester. Jag läser med mycket få undantag krönikörer. Det beror mer på mej än på dem. Jag står inte ut med att se andra fortsätta vrida sej kring samma gamla våndor som jag en gång gjorde. Formuleringsledan. Rädslan att upprepa sej som landar i tvångsmässigt oppositionerande. Ständigt oppositionerande som leder till längtan efter samförstånd … tills man upptäcker att man faktiskt nästan jämt tycker tvärtom.

Och mitt i allt detta tycker jag, mitt ständigt motvalsiga jag, att krönikan har ett oförtjänt dåligt rykte. Det sägs att krönikeformen är slarvig, oseriös – ja rent oansvarig i sin vana att kasta ur sej sitt snabbtyck om ditt och datt utan vidare uppföljning. Jag håller inte med. All journalistik är snuttifierad. Och här är åtminstone krönikeformen ärlig: alla vet att en frågeställning inte kan vara utagerad efter ett par tusen tecken. Nej jag tycker faktiskt att förhållandet snarast är det omvända: ju längre text – desto mer förrädiskt. Aldrig har jag upplevt att stora frågor förenklas så som i händerna på till exempel Maciej Zaremba. Varje gång Zaremba varit i farten lyder reaktionerna ungefär: se här, Zaremba har tagit ytterligare ett av sina jättegrepp, han har därmed förklarat hur det ligger till. Men hade man delat upp det där tunga textsjoket i ett antal kortare vet jag att hans läsare hade kunnat se dem för vad de är: otydliga, ofta häpnadsväckande konservativa. Det tycker jag är förrädiskt.

Tillbaka till krönikörerna: Bäst i år tyckte jag att Aase Bergs litteraturkrönikaExpressens kultursidor var. För att hon tycks rätt oberörd av de gamla krönikesjukdomarna. För att hon vet att nyttja krönikans fördelar: det snabba, det lätta, det pratiga. Och det mycket subjektiva. Berg tar inte på sej stora hatten, hon vet inte hur det ligger till, hon går dit hennes hjärta leder henne och man får följa med om man vill – och slipper om man inte vill. Berg är på jakt efter sina egna ställningstaganden snarare än att uppfordrande avkräva andra på dem. Det är sällan vattentätt – det är desto oftare roat och irriterat om vartannat oavsett om saken gäller poesi, deckare, barn eller lycka. Jag tycker inte alltid samma, jag sitter inte heller och bemödar mej med motargument – med Aase Berg har jag valt att följa med helt enkelt för att jag är så nyfiken på vart hon är på väg.

30 december 2010, kl. 17:10

Personligt

Föräldraskap bloggar Follow Linna Johansson Personligt