Prenumerera gärna på min RSS-feed!

Inlägg märkta ‘Assange’

Facebook-funderingar

Ytterligare ett exempel på en situation där jag allt oftare kommit på mej själv mej att känna mej prövad: Facebook. Man får reda på så mycket saker om människor man inte ville veta. Deras politiska tillhörighet, deras dåliga smak och underliga ställningstaganden och så vidare. Jag har varit snäll. Låtit det passera, klivit in ibland och uttryckt mina åsikter. Men låtit det stanna där. Man ska ju låta det stanna där. Människor är ju olika, människor måste få vara olika, man kan inte bråka på dem för allt.

Har jag tänkt. Men nu vet jag inte längre. När folk länkar till skitäckliga internettrådar där Julian Assange-fallet avhandlas medelst uräcklig Bjästa-logik? När nån sitter och trackar Mona Sahlin en hel valkampanj igenom? När det visar sej att ytterligare nån använder ”fitta” och ”bög” som vore de helt vanliga skällsord? Räcker det att vara snäll då? Sitta i nåt sorts fejkat samförstånd och resonera ihop? När ska man faktiskt vara elak? Hyvla av, slänga ut? Faktiskt säga åt nån att man tycker att den är en jävla jävla idiot?

Relationsmässigt brukar mitt liv gå i cykler. Ibland plockar jag in människor i mitt liv. Sen slänger jag ut. När det är dags att slänga ut brukar det tillslut bli ett ganska litet liv: Två bästisar ur verkliga livet, feminist- och spelvännerna från nätet. Inte så mycket mera. Inga ”bekanta”. Absolut inga bekanta. Litet – och slutet – brukar det bli som sagt. Men kanske är det vad jag just nu behöver.

09 januari 2011, kl. 15:48

Årets skvallerkärring: MANNEN PÅ NÄTET

julianassange

(Så HIMLA sexig? Assange? Jaså, jaha, det säger ni …)

Det fanns mycket man kunde säga om fallet Assange. Mycket blev också sagt. Väldigt mycket. Människor visste. Exakt. Hur det gått till. De visste exakt hur övernaturliga Assanges erotiska krafter verkar på kvinnor. De visste också hur förlorade i kärlek varje kvinna blir i samma sekund som hon och han går till sängs. Och hur omåttligt besvikna de blir när det visar sej att han alls inte har vidare ambitioner för dem. Hur de då förklarar Hämnd. Och så gick det till när frontfiguren för Wikileaks och internetgurun Julian Assange anmäldes för våldtäkt.

En gång i tiden pratade man om skvallerkärringar. Med detta menades lite till åldern komna kvinnor vars övriga åtaganden mattats så att de nu hade tiden över att intressera sej lite för mycket för vad andra gör och säger. Skvallerkärringen bodde med fördel i en mindre stad där möjlighet till viss översikt över skeendena fanns, och utbytet av information ägde rum till exempel på frisösalong eller kafferep med andra kvinnor av samma slag.

Behåll det där med för litet att göra. Men byt ut mindre stad och översikt mot ingen koppling till föremålen för skvallret alls. Byt ut frisörsalongen mot internet. Byt så till sist ut könet. Säg hej till Herr Nätforum-deltagare. 2010 års skvallerkärring visste mindre om dem han pratade om än vad nån skvallerkärring nånsin vetat – men hade ändå mer än dubbelt så mycket tvärsäker information att tillkännage.

01 januari 2011, kl. 15:35

Om spekulationer och fördomar

Carl skriver i en kommentar till mitt föregående inlägg angående fallet Assange:

”Angående den tredje punkten: En av anmälarna städade alltså hastigt bort alla uppgifter om Assange på sin twitter när hon blev outad av flashback. Vid ett senare tillfälle raderades uppgifterna en gång till från en annan blogg som de hade dubbelkopierats till. Varför saknar det helt relevans att diskutera vilka motiv som ligger bakom detta?”

Svar: Sätt dej ned, slut ögonen och föreställ dej vilket brottsoffer som helst förutom just ett sexbrottsoffer, låt säga en människa som blivit rånad, misshandlad etcera. Föreställ dej nu att samma människa nån gång under de påföljande dygnen raderar en twitter-uppdatering. Kanske ringer en vän. Och så vidare. Skulle du misstänkliggöra detta? Brista ut i ett finurligt leende och säga: ‘Nu mina vänner, nu är det dags att spekulera‘? Knappast. Jag raderar Facebook-statusar ibland. För att de inte var tillräckligt välformulerade. För att jag vid närmare eftertanke inte hade lust att vara social just den dagen. För att jag vill dra ut proppen, göra nåt annat. Och allt detta, menar jag, hade varit fullständigt givna slutsatser i alla andra fall förutom just då det gäller eventuella sexbrott. En raderad uppdatering skulle lika gärna kunna tala för att en människa just råkat ut för nåt obehagligt. Men den fullständigt självklara tanken har hittills inte slagit en människa i de forum där ämnet varit uppe. Just därför tycker jag illa om spekulerandet i sexbrott. Det görs aldrig med ett öppet sinne. Tvärtom sjunker föreställningsförmågan ned nånstans till nollnivå, medan de egna fördomarna kring kön och sex slår i taket. Vilket, tycker jag att man ska vara medveten om, inte bara skadar de utpekade kvinnorna, utan kvinnor i stort.

Carl igen:

”Angående den fjärde punkten: Vad menar du i praktiken när du ‘tackar nej’ till detta nya öppna samhälle? Förbud mot sidor som flashback? Registrering av internetanvändande så att personer som spekulerar för fritt kan åtalas i efterhand?”

Svar: Flashback? Registrering av internetsidor? Kan du inte läsa innantill? Med min sista punkt ville jag resa frågan varför samma människor som påstår sej vara intresserade av demokrati och yttrandefrihet samtidigt tycks finna det helt oproblematiskt att använda sej av sin yttrandefrihet till att smutskasta och trakassera kvinnor som bara nyttjat sina egna demokratiska rättigheter. Jag tror kort sagt inte på deras kamp. Den är inte på riktigt. Det handlar om människor som önskar att de hade frågor de brann för men i själva verket saknar just detta.

13 december 2010, kl. 23:21

Personligt

Föräldraskap bloggar Follow Linna Johansson Personligt