Linna Johansson

Nu ska jag skriva nåt om kropp. Och återigen jaga upp dej som skulle kunna tänka dej att ha ett eget litet barn att bära runt på … om det bara inte vore för att alla säger att man blir så ful av en graviditet. Nä det ska jag inte skriva. För det blir man inte. Så fick jag det sagt. Graviditet gör saker med en men inte alls så mycket som man gör med sej själv med alla sina värdelösa vanor. Jag skulle säga att graviditet sammanfattar, snabbspolar dej dit dina vanor tagit dej i alla fall, tillslut, några år senare. Tro inte på alla som gör jättepoänger av hur trimmade och tunna de var och sen kvaddade ungen allt. De var snygga på utsidan därför att alla människor är vackra när de är tjugofem men de var egentligen burkoliver- och cola light-späkta, med kondis som en lungsjuk. Det finns ganska många av dem och därför finns många såna historier. Men det gör den inte mer sann.

Graviditeten gjorde inget med mej första gången, då var jag tjugofem och sprang och höll på och åt fortfarande ungefär som vi brukade göra hemma: knäckebröd, potatis och kött, chips på fredag, ibland på lördag också – men inte chips varje dag. Den här graviditeten mosade mej fullständigt. För att jag sen dess jobbat upp så många besynnerliga vanor: parader av mackor, ett juicepaket på en enda förmiddag, kexchoklad, kycklingnuggets hela tiden … Jag har ätit mer än mina pojkvänner (åh, denna värdelösa bild för att förklara att man verkligen tappat greppet men nu kommer jag inte på nån bättre), jag har suttit där futtiga kvartar inpå kompisdejter och bara: men å ska vi inte ta och äta nåt snart. Ja. Så var det. Det var jag. Det var inte graviditeten. Och det är viktigt för mej att säga för jag inte står ut med den där historien, den om att kvinnor och kvinnors liv alltid kan delas in i ett före och efter, före och efter graviditet, före och efter tjugofem eller trettio eller fyrtio, ung, gammal, fin eller förfallen. Det är en så jävla äcklig berättelse. Och den är inte sann.

Sant är att det inte finns nåt före och efter, sant är att jag bara gått och blivit i sämre form för varje år. För att jag kunnat. Det har ju gått ändå. I relationen min kropp och jag har jag deltagit ungefär som karikatyren av en medelålders karl i väntan på kaffet eller köttbullarna eller avsugningen. Ger inget, tar bara. Kroppsrelaterade händelser sen graviditeten: fick ett nervöst sammanbrott på ett provrum på Hennes & Mauritz. Förkrossad och rasande på samma gång, föll ihop på Pietro: ”Jag måste härifrån … snälla, ta mej härifrån … ”. Fick ett astmatiskt anfall en av de där hisslösa dagarna då vagn, unge och alla möjliga plastkassar jämt skulle kånkas upp. Men inte ryckte jag upp mej för det. Det gick ju ändå, tillslut.

-

Men nu vill jag göra nåt. Ska gå och bli så jävla snygg. Stark med. Vill kunna bära på mina ungar utan att känna mej strypt och tillplattad. Vet bara inte riktigt vad jag vill göra. Springa igen? Nä, jag har sprungit tillräckligt. Kallt och jävligt för det mesta och förr eller senare pajar man ändå knäna. Vi får se, vi får se.