Hej och ursäkta frånvaron. Jag fick en astmaattack för några dagar sen. Jag skulle plocka upp Toddan från ytterligare ett barnkalas. Jag har beklagat mej en del över alla aktiviteterna som tar vid den här tiden på året men just den här gången var det inget särskilt med det. Eller snarare: det faktum att jag beklagat mej så inför mej själv och andra har av nån anledning gjort det betydligt lättare att hantera allt kvarvarande. Eller så är det bara för att det är sommar. Oavsett, det var kalas, det var kalas med pirat-tema och jag gick dit, hälsade, inspekterade lägenheten såsom man alltid gör i innerstan, fällde nåt beröm (det var en verkligen en storartat lägenhet – ljus och alldeles fylld med grönska liknande den ett smärre växthus). Blev varse ett visst tryck över bröstet – men avfärdade det som ett utslag av trötthet eller möjligen pollen. Tog ytterligare några varv. Blev bjuden på vin, stjälpte i mej ett glas, ställde mej och småpratade med nån av föräldrarna. Och sen plötsligt – kunde jag inte andas. Jag menar det var som om en elefant just satt sej på mitt bröst. Och just då var det nån som upplyste om att här fanns en katt nånstans. Katt. Att knata runt i ett hem bebott av katt är för en sån som mej ungefär som att ta ett dopp i Amazonas, eller så. Senaste gången jag gjorde det var för kanske tio år sen när jag fortfarande var ung och dum och inte riktigt ville kännas vid det där med sjukdomar.
Hemresan: den mest ångestladdade tunnelbanefärd nånsin – läppar som kallnade, så många ljud och pip som vällde upp ur halsen att det var som om jag har en symfoniorkester på fyllan därnere. Alla tittade. Toddan pratade på, jag bad honom hålla tyst. Han förstod inte, trodde att jag skämtade och jag var för utslagen för att kunna förklara läget på riktigt. De sista stationerna började sikten bli grumlig – jag kunde inte riktigt hålla reda på var vi var nånstans, när det var vi skulle av, och när vi väl kom upp snubblade jag i rulltrappan och kramade Toddans hand så hårt att han började gråta. Vi tog oss hem ändå, på nåt vis gjorde vi det. Jag rev åt mej en inhalator i nån jackficka – och sen var det över.
Sen dess har jag varit lite stukad. Av astman som naturligtvis inte är av det akuta slaget längre men som klamrat sej fast nånstans en bit ner och kommer att ta några dagar att lösa upp. Av astmamedicinen som gör mej disträ och nervig. Jag biter på naglarna, biter på läpparna. I övrigt gör jag inte så mycket. Jag ligger nedbäddad med dator och med Franska Öppna. Jag äter mest bara mackor. Jag tittar ut men jag går inte ut.
-
Det är det ena skälet till att jag inte skrivit här på några dagar. Det andra är jag skriver på min bok. Bara så ni vet.
31 maj 2010, kl. 11:11
Etiketter: andas, anfall, astma, inhalator, kalas, katt, medicin, päldsjur, pipa
Postat i privat |
Brukade ta ett par steg, i nåt löparspår, bara för att genast skjuta på det, till efter vintern, och sen genom halva våren. Men förvånar mej själv nu med beslutsamhet som … inte är lik mej. Så många barn, så lång vinter, så mycket, så mycket och så uppenbart nu eller aldrig, jag orkar inte vara jävla trött jämt, jag tänker inte vara det, tänker greppa alla möjligheter som finns i denna världen.
-
Nya tag i dag: plockade ut en kvartalsdos Symbicort, bytte ut min älskade, älskade Start Naturell mot Axas müsli på dinkel. Den såg ruskigt tråkig ut och det måste vara en bra sak.
09 november 2009, kl. 15:45
Etiketter: astma, Axa, barn, dinkel, müsli, Start Naturell. Start, Symbicort, träna
Postat i privat |
Måste göra nåt åt mitt nässprejberoende också. Och börja medicinera astman på riktigt, inte bara snora i min Oxis i akuta lägen. Min kropp, tycker lite synd om den, varför har jag nonchalerat den så?
13 oktober 2009, kl. 10:53
Etiketter: akut, astma, beroende, kropp, medicinera, nässprej, oxis
Postat i privat |
Nu ska jag skriva nåt om kropp. Och återigen jaga upp dej som skulle kunna tänka dej att ha ett eget litet barn att bära runt på … om det bara inte vore för att alla säger att man blir så ful av en graviditet. Nä det ska jag inte skriva. För det blir man inte. Så fick jag det sagt. Graviditet gör saker med en men inte alls så mycket som man gör med sej själv med alla sina värdelösa vanor. Jag skulle säga att graviditet sammanfattar, snabbspolar dej dit dina vanor tagit dej i alla fall, tillslut, några år senare. Tro inte på alla som gör jättepoänger av hur trimmade och tunna de var och sen kvaddade ungen allt. De var snygga på utsidan därför att alla människor är vackra när de är tjugofem men de var egentligen burkoliver- och cola light-späkta, med kondis som en lungsjuk. Det finns ganska många av dem och därför finns många såna historier. Men det gör den inte mer sann.
Graviditeten gjorde inget med mej första gången, då var jag tjugofem och sprang och höll på och åt fortfarande ungefär som vi brukade göra hemma: knäckebröd, potatis och kött, chips på fredag, ibland på lördag också – men inte chips varje dag. Den här graviditeten mosade mej fullständigt. För att jag sen dess jobbat upp så många besynnerliga vanor: parader av mackor, ett juicepaket på en enda förmiddag, kexchoklad, kycklingnuggets hela tiden … Jag har ätit mer än mina pojkvänner (åh, denna värdelösa bild för att förklara att man verkligen tappat greppet men nu kommer jag inte på nån bättre), jag har suttit där futtiga kvartar inpå kompisdejter och bara: men å ska vi inte ta och äta nåt snart. Ja. Så var det. Det var jag. Det var inte graviditeten. Och det är viktigt för mej att säga för jag inte står ut med den där historien, den om att kvinnor och kvinnors liv alltid kan delas in i ett före och efter, före och efter graviditet, före och efter tjugofem eller trettio eller fyrtio, ung, gammal, fin eller förfallen. Det är en så jävla äcklig berättelse. Och den är inte sann.
Sant är att det inte finns nåt före och efter, sant är att jag bara gått och blivit i sämre form för varje år. För att jag kunnat. Det har ju gått ändå. I relationen min kropp och jag har jag deltagit ungefär som karikatyren av en medelålders karl i väntan på kaffet eller köttbullarna eller avsugningen. Ger inget, tar bara. Kroppsrelaterade händelser sen graviditeten: fick ett nervöst sammanbrott på ett provrum på Hennes & Mauritz. Förkrossad och rasande på samma gång, föll ihop på Pietro: ”Jag måste härifrån … snälla, ta mej härifrån … ”. Fick ett astmatiskt anfall en av de där hisslösa dagarna då vagn, unge och alla möjliga plastkassar jämt skulle kånkas upp. Men inte ryckte jag upp mej för det. Det gick ju ändå, tillslut.
-
Men nu vill jag göra nåt. Ska gå och bli så jävla snygg. Stark med. Vill kunna bära på mina ungar utan att känna mej strypt och tillplattad. Vet bara inte riktigt vad jag vill göra. Springa igen? Nä, jag har sprungit tillräckligt. Kallt och jävligt för det mesta och förr eller senare pajar man ändå knäna. Vi får se, vi får se.
12 oktober 2009, kl. 11:00
Etiketter: äcklig, astma, barn, chips, fin, ful, gammal, gråta, graviditet, Hennes & Mauritz, juice, kött, kropp, kvinna, kvinnor, kyckling, potatis, provrum, smal, snygg, stark, tjock, tjugofem, ung
Postat i långt |
Prenumerera gärna på min RSS-feed!