Prenumerera gärna på min RSS-feed!Möjligen är det sista gången jag åker till Mödravårdscentralen idag. Det var i alla fall vad min barnmorska gissade senast jag var där. Hon utlovade summering, ville jag prata förlossning – amning kanske?
-
Jag kommer inte att amma det här barnet. Jag ammade inte Toddan heller. Då menar jag att jag inte ammade överhuvudtaget. Jag skulle kunna förklara det med att en graviditet är en alldeles tillräckligt påfrestande erfarenhet för mej. Det hade varit sant. Efter förlossningen vill jag inte engagera min kropp i nya processer. Jag vill kunna kliva upp, kliva därifrån, tala om för mej själv att jag är klar, i mål. Men det verkliga skälet är min läggning rent generellt. Jag var sju år när jag fick mitt första småsyskon. Jag hade då sen länge lagt mej till med de vanor som skulle komma att prägla mitt vuxna liv: timmarna på egen hand, stängda dörrar, miniteven, serietidningarna, de banala böckerna från Barnens bokklubb. Jag kan helt enkelt inte sitta med ett spädbarn särskilt länge i sträck. Jag vill kunna gå därifrån, och jag vill kunna göra det utan att hålla reda på statusen på mina bröst.
Att på förhand välja bort amning var i min dåvarande barnmorskas ögon ett så apart beslut att hon helt öppet meddelade att hon ämnade motarbeta det med all kraft. I månader stirrade vi ut varandra, förolämpade varandra. Hon slängde den nalle med vilken hon tänkt demonstrera amningtekniker i golvet, jag upphörde så småningom att hälsa. Länge opererade hon kring tesen att min ovilja att amma måste ha att göra med min relation till andra, skamkänslor kanske, övergrepp i barndomen? När det slutligen gick upp för henne att det snarare var frågan om min relation till min tid, till mej blev hon om möjligt ännu aggressivare. Detta var ju ett så futtigt skäl. Jag minns fortfarande hennes kapitulation, hur hennes ögon smalnade av till små ondskefulla springor och hur hon fick ur sej den fråga hon velat ställa hela tiden: men varför skaffar du barn då?
Det är framförallt i frågan om amning som jag blivit varse den avgrundsdjupa skillnaden i förväntningar på vad en mamma respektive pappa är, bör vara. Som pappa kan man närma sej sitt barn lite som man vill, komplettera en redan färdig tillvaro mellan mamma och barn. Som mamma förväntas jag bryta ned eller åtminstone bortse från nästan varje aspekt av min personlighet. Som mamma måste jag vara beredd att erbjuda allt.