Inlägg märkta ‘barnvagn’
1. Så många ouppfostrade STORA människor det finns därute
Jag är inte nån jättebarnvän. Jag tycker inte att barn hör hemma precis överallt. Jag ser också att familjandet omgärdas av en viss kultur, ett helt motbjudande paket av språkbruk och konstlade röstnivåer, och till synes fula, onödiga ting, och allt annat som jag mycket väl kan förstå att man värjer sej emot och inte så gärna vill ha så mycket att göra med. Och jag tycker också att ungar stör, att det är rätt så osexigt att bli omringad en hel lerig dagisgrupp på tunnelbanan den enda lilla kvarten av stilla vila från skola, till arbete. Men det brukar jag hålla för mej själv för det är väl just det som är skillnaden mellan de ouppfostrade små och oss lite större? I år fick jag syn på nåt annat, på ett suckeri och avståndstagande så motbjudande, så perverst, så … ytterligt västerländskt i hela sin löjliga självupptagenhet och den här som det ibland ser ut, rena okunskapen om att människor faktiskt ser ut såhär, från början. Ja, 2009 var året då jag lärde mej hata alla jävlar som absolut skulle stöna ljudligt åt min skitlilla barnvagn som om de varit trettio/fyrtio/sjuttio år i hela sitt liv och inte en skrymmande skitunge de också en gång för inte särskilt länge sen.
2. Träning är verkligen så jävla bra
Det är bra att träna. Det är verkligen så jävla bra. Varför skulle jag tvunget glömma bort det ungefär den här tiden på året, alla de tidigare åren? Det ska jag aldrig göra igen. Jag ska aldrig pausa, aldrig flytta hem igen. Jag ska göra det här varje vecka, i resten av mitt liv. För träna ska man, det vet jag nu. Det visste jag väl förut också men inte såhär, inte på det här helt avgörande viset. För att jag aldrig tidigare varit i sånt svårt behov alla extra resurser. Det finns inte nånting som det inte biter på, allt blir alltid lite mera görbart sen, varje syssla, varje problem, varje pina. Det spelar tydligen heller ingen roll exakt hur nedbruten man är, hur sömnstörd man är, hur mörkt det är ute – tillbaka kommer man ändå hög och osänkbar i en eller två timmar. Det var sommaren och resterna av den som tog oss genom Busters första månader, sen var det bara SATS.
29 december 2009, kl. 16:23
Etiketter: barn, barnhat, barnvagn, bra, glömma, självupptagen, sömn, träna, trängsel, vuxna
Postat i privat |
På Ica i trängseln snuddade jag – nästan – en äldre karl med barnvagnen och han ställde han sej och gjorde en markering för att säga att jag är dum i huvet och då hade jag fått nog för den här gången och stegade fram och väste rätt så ljudligt att ”jag ber så hemskt mycket om ursäkt och är det nåt jag kan för att göra skadan ogjord?”. Då fällde han upp handflatorna i ett undergivet ”ojoj, nej men, låt oss nu inte träta om detta”. Åh, alla dessa människor som ska hytta lite på avstånd men som sen inte kan stå för det alls!
-
Finns nåt slags rätt så utbredd barnvagn-ism där ute, där vissa knappt står ut med åsynen av en barnvagn utan ska genast projicera allt nånsin hört, sett, tänkt om barnvagnsfolket (lata och långsamma, självupptagna förstås, dricker bara latte, lyfter en massa föräldraförsäkringspengar men gör inget vettigt). Vår Bugaboo Bee är ungefär hälften så stor som Toddans gamla kärra, och jag rattar den tajt och duktigt runt fruktdiskar och lyktstolpar – jag tror verkligen på allas samarbete och ingens företräde. Men det spelar ingen roll, det är ungefär samma procentsats folk som får nåt mycket demonstrativt suckigt och stönigt i blicken bara de ser en. Ungen kan väl gå! Ja, upp och hoppa Buster! Så less. Barnvagnen är för en spädgris lika nödvändig som rullstolen för de rullstolsbundna och rullatorer för andra men ändå denna nästan uttalade åsikt att den där vagnen är väl lite onödig …
-
Nä, men inte riktigt lika nödvändig såklart. Vi kan ju bära ungen. Eller så kan vi sitta hemma, och det är väl vad det handlar om, mamma ska stanna hemma i vida kjolar och diska barnmatsburkar, kanske öppna fönstren för att ta del av fågelsången därute – men definitivt inte öppna ytterdörren.
03 december 2009, kl. 10:42
Etiketter: baby, barn, barnvagn, barnvagnism, Bugoaboo Bee, förälder, föräldraförsäkring, latte, mamma, trängas
Postat i långt |
En händelse i Panduro-butiken som jag inte riktigt kan skaka av mej, en människa … en kostymkvinna – jag erkänner mina fördomar mot människor i kostym, jag tycker inte om dem, eller låt mej specificera detta då min egen tjänstemannafar ju måste bära dem: jag tycker inte om dem som verkligen ser ut att trivas i sin kostym och denna kvinna var en sån, som skred runt helt megalomaniskt, och i kraft av kostym och sladdrig trenchcoat stod mitt i Panduro med krav på en Personal Shopper: ”finns det nån här som vet hur många pärrrlor ett barrrn behöver till ett halsband?”, halvskrek hon med ett paket pärlor, det allra minsta såklart, det rymde inte mer än tjugo stycken och redan visste man allt om henne, att det var en människa som inte så mycket hatar barn som hon hatade att hon nu stod i begrepp att slösa delar av sin förmodligen löjligt höga lön på nån liten futtig present till nån överhuvudtaget. Och sen, när nån ur personalen hjälpt henne med ett och annat råd, gick hon över till snörena och nu utan att ens rikta blicken mot nån, stod hon bara rätt på golvet och skrek: ”hur mycket trrråd behöver man då?”
Och i kön ställer sej den här människan bakom mej och och naturligtvis, fastän jag skjutit in vagnen längs med disken, fastän jag har en jävla Bugoaboo Bee som inte tar mer plats än en genomsnittlig sulky, fastän ytan till den andra kassan är öppen som en autostrada så måste hon, ja på ren autopilot kläcker hon ur sej: ”du vet att du blockerrrar hela vägen med den där?”. Jag är vanligtvis inte särskilt aggressiv men om nån går lite för långt, det händer kanske två gånger per år, så gör jag precis som min mor eller som Pietro för den delen, släpper allt och slår tillbaka. Men inte nu, den här gången kunde jag inte för jag hade Toddan vid min sida och Toddan blir skakis av alla slags offentliga gräl och utbrott, så jag viftade undan henne och i en sekund möts våra blickar och då som alltid med såna här människor, brister hon ut i ett kallt sinnesrubbat leende, som hon, i sin sjuka värld också ser ut att tro att nån uppfattar som ett leende. Och detta låter jag bara passera och jag kan inte riktigt komma över det.
-
Hur överlever såna här människor? Hur håller de sej flytande? Hur kan de fara runt med sin löjligt resta nacke och idel förolämpningar år ut och år in utan att nån plattar till dem? Varför möter de aldrig fel människa, nån som jämnar dem med marken – för gott? Jag förstår inte hur det är möjligt för vissa att bara fortsätta vara en jävla, jävla, jävla idiot.
02 december 2009, kl. 9:34
Etiketter: barnvagn, idiot, kö, kostym, Panduro, pärlor, trängas
Postat i privat |
1. Hissen funkar igen. Tack, Tack!
2. Jenny. Barnvagnspromenera med Jenny, sitta och prata med Jenny medan vi hoppas att det ska vara tyst i barnvagnen bara lite till …
-
Jag fick Toddan när jag var tjugofem. Ingen av mina vänner hade barn. Sen kom det en och annan unge. Men då var det försent, försent, Toddan för stor för att sammanföras med nåt blöjbarn. Jag visste aldrig riktigt vad jag skulle göra med oss, mej och Toddan. Det var alltid bara vi. Vi på Junibacken, vi på Gröna Lund (lyfta treåring ner i barkbåtar, vagga runt i Kärlekstunneln, med en enda kvalfylld tanke: nu tar nån barnvagnen …). Det hände att jag jobbade upp nån halvrelation till nån mamma på dagis men jag avvecklade den lika snabbt. Jag kan inte mötas kring barn, står inte ut med alla de här underligheterna som uppstår när man har framförallt barn och inte varandra gemensamt. Som den där kvittriga, infantila rösten man lägger sej till med som liksom riktar sej till hela sällskapet: ”vad säger ni, ska vi ta och köpa strutglass allihopa?”. Jag har velat chailattes, caféer, hela skiten, men jag velat det med vänner som råkar ha barn och inte med mammor man raggat upp för att de-råkar-befinna-sej-nånstans-i-mitt-ålderspann-och-går-att-prata-med-hjälpligt-i-alla-fall. Jag vill att barn ska släntra i bakgrunden så som jag och Jessica gjorde. Våra mammor gjorde sitt och vi vårt, och det är så jag vill att det ska vara eftersom allt annat, barnen i huvudrollerna känns onaturligt och forcerat och fel, precis så spöklikt Stepford-artat som alla barnlösa älskar att beskriva picknickande mammor och barn.
-
Saker jag och Jenny gjorde idag: rusade med barnvagnarna, galleriahängde, åt dumplings och sallad på kräftstjärtar på Ljunggrens. Jag åt salladen. Jag känner plötsligt för att vara lite nyttig.
07 oktober 2009, kl. 15:06
Etiketter: baby, barn, barnvagn, bebis, chailatte, dagis, ensam, förälder, Gröna Lund, hiss, Jenny, Kärlekstunneln, kräftstjärtar, Ljunggrens, mamma, sallas, tre, vän, vänner
Postat i privat |
Buster kräver barnvagnspromenader. Vi går och går och går.
-
Det är så fylligt, så rikt här.
-
Idag hörde jag en hackspett för första gången sen … när?
10 september 2009, kl. 18:30
Etiketter: barnvagn, hackspett, promenad
Postat i privat |
Mamma ringde.
De skulle till Rhodos en vecka. Huset skulle stå tomt. Ville vi kunde vi åka dit, det fanns kycklingklubbor i frysen, grillen stod fortfarande framme, på nyheterna sa de att det skulle bli fint väder, högtryck till och med…
Ja, tycker Pietro. Jag vet inte. Jag längtar efter natur, en gräsmatta att kliva på, luft man kan andas. Men jag är så trött, så trött att alla de extra momenten det kommer att kräva att ta sej dit – packa, inte glömma nåt, infinna sej på Stockholm Södra vid en särskild tidpunkt, baxa in barn och barnvagn på ett pendeltåg – framstår som en insats i klass med att samla ihop sej inför en världsturné.
04 september 2009, kl. 19:47
Etiketter: barn, barnvagn, pendeltåg, Rhodos, Stockholm södra, trött
Postat i privat |
Jag gör alla fel just nu. Jag äter fel (saft och kex till frukost, nån slabbig macka till lunch), jag fyller min obefintliga fritid med fel saker (Facebook, Top Model, Paradise Hotel), jag går inte på barnvagnspromenader, jag går inte och lägger mej i tid (jag kan inte, eventuellt vill jag inte heller).
Jag är för trött, jag kan inte bättre.
28 augusti 2009, kl. 14:22
Etiketter: barnvagn, Facebook, Paradise Hotel, promenad, Top Model, trött
Postat i privat |
Det var en Bugaboo Bee vi ville ha. Pietro rusade iväg och kom tillbaka tio minuter senare med en vagn lika liten som de där kundvagnarna avsedda för barn på Ica. Den var naturligtvis enormt invecklad med miljoner funktioner (tvåhundrasidig manual, två CD-skivor), och när vi skulle ställa in liggdelen var vi på god väg att ryka ihop (lägenheten varm som en bastu, Toddan rastlös). Men när vi tillslut kom ut – gud, den lilla khakifärgade saken gled så lätt över asfalten att den genast puttade mina år med Toddan i den otympliga barnvagnen från Blocket in i nåt sorts medeltid.
19 juli 2009, kl. 13:37
Etiketter: barnvagn, Bugaboo Bee, funktioner, liggdel, manual, medeltid, modern
Postat i privat |
Vi har fortfarande inte köpt barnvagn. Vi kommer inte särskilt långt utan en. Men varje gång vi sökt i olika snackforum för föräldrar har vi genast gått förlorade bland modeller, märken och tillbehör. Idag ringde Pietro Anna och rabblade den nätta men icke förhandlingsbara lista av krav vi enats kring (den måste vara lättmanövererad – inga traktordäck som suger fast i asfalten och tvingar folk av trottoaren när man passerar, lätt – den ska kunna lyftas de tre branta trappstegen upp till porten, inte för stor, helst jätteliten – den ska få plats i hissen). Anna är kännare av allt möjligt (mat, makeup, parfym, soul och R’n'B, romcom-rullar) och uppenbarligen också barnvagnar: ”Det är en Bugaboo Bee ni vill ha.”
19 juli 2009, kl. 11:09
Etiketter: barnvagn, Bugabo Bee, hiss, liten, märke, modell, stor
Postat i privat |
Jag har varit på vårutställning på Toddans dagis. Tema: människokroppen. Barnen i Toddans grupp har ägnat terminen åt att konstruera ett huvud och överkropp i återvinningsbart material. Av Toddans sporadiska rapporter (”olika klumpar som sitter ihop”) hade jag dragit slutsatsen att det var fråga om nån simpel lerfigur men modellen var mer invecklad än så, med inälvor och organ fästa i ett stort hönsnät som dinglade olycksbådande i en tunn ståltrådsvajer fäst i taket. Toddans insats var lungor och blodomlopp – syresatt blod illustrerat med röda plastpärlor, syrefattigt med blå. Jag petade lite på en av lungorna, han sa åt mej att vara försiktig. Det var en bra dag. Vi bjöds på popcorn och lättdryck. Det rådde en surrig, slö, liksom sensommarslö stämning i lokalerna. De rätta föräldrarna var där, de yngre, med tre barn och den nötta barnvagnen full med halvätna bananer och blöjor, och de äldre, de lugna rutinerade, i manchesterkavaj, med nån cool tonårsdotter i släptåg. De dagarna känner jag mej plötsligt mycket delaktig, så delaktig att jag skäms över hur omsorgsfullt jag odlat mitt lilla utanförskap framförallt här, på dagis.
-
Ibland är bara de dåliga där, de nervösa, i headset, de som hälsar stort men som för sej med ett sånt forcerat snack, att de genast får en att känna sej liten och överflödig. De ska jag skriva om en annan dag.
29 maj 2009, kl. 13:10
Etiketter: banan, barnvagn, blod, blodomlopp, blöja, forcerad, headset, huvud, lättdryck, lungor, människorkropp, överkropp, pärlor, popcorn, vårutställning
Postat i privat |
Prenumerera gärna på min RSS-feed!