Prenumerera gärna på min RSS-feed!På Ica i trängseln snuddade jag – nästan – en äldre karl med barnvagnen och han ställde han sej och gjorde en markering för att säga att jag är dum i huvet och då hade jag fått nog för den här gången och stegade fram och väste rätt så ljudligt att ”jag ber så hemskt mycket om ursäkt och är det nåt jag kan för att göra skadan ogjord?”. Då fällde han upp handflatorna i ett undergivet ”ojoj, nej men, låt oss nu inte träta om detta”. Åh, alla dessa människor som ska hytta lite på avstånd men som sen inte kan stå för det alls!
-
Finns nåt slags rätt så utbredd barnvagn-ism där ute, där vissa knappt står ut med åsynen av en barnvagn utan ska genast projicera allt nånsin hört, sett, tänkt om barnvagnsfolket (lata och långsamma, självupptagna förstås, dricker bara latte, lyfter en massa föräldraförsäkringspengar men gör inget vettigt). Vår Bugaboo Bee är ungefär hälften så stor som Toddans gamla kärra, och jag rattar den tajt och duktigt runt fruktdiskar och lyktstolpar – jag tror verkligen på allas samarbete och ingens företräde. Men det spelar ingen roll, det är ungefär samma procentsats folk som får nåt mycket demonstrativt suckigt och stönigt i blicken bara de ser en. Ungen kan väl gå! Ja, upp och hoppa Buster! Så less. Barnvagnen är för en spädgris lika nödvändig som rullstolen för de rullstolsbundna och rullatorer för andra men ändå denna nästan uttalade åsikt att den där vagnen är väl lite onödig …
-
Nä, men inte riktigt lika nödvändig såklart. Vi kan ju bära ungen. Eller så kan vi sitta hemma, och det är väl vad det handlar om, mamma ska stanna hemma i vida kjolar och diska barnmatsburkar, kanske öppna fönstren för att ta del av fågelsången därute – men definitivt inte öppna ytterdörren.