Inlägg märkta ‘bebis’
(Buster kom häromdagen över en bit bröd. Det var en lycklig stund.)
Buster, min tvåa. Min lilla hopplösa tvåa som genast lärde mej att jag inte sett nåt än, att Todd var en västanfläkt, en introduktion på sin höjd. Hur ska jag beskriva Buster? Som missnöjd, tror jag. Och orörlig. Ja jag väntade länge på att Buster skulle sprätta iväg sådär som Todd gjorde. Men den dagen kom aldrig. Buster föredrar att stå. Helst fastlimmad vid nåt skåp han inte kan öppna men ska försöka öppna tills dess att han faller ihop, svettig och uppriven. Buster, min frustrerade lilla sak, min älskade lilla gnällspik. Alltid är det nåt Buster är mycket missnöjd över: saker han inte når, lådor som inte går att dra ut, sladdar som sitter fast. Och mot detta har vi haft mycket litet att sätta emot. På Buster har kroppskontakt, detta stående trick, det alla barn vill ha, jämt och alltid, bitit illa. Man lyfter upp honom och han börjar omedelbart fäkta sej loss, boxar en i ansiktet, ålar sej ur, och ned igen. Och fastnar nånstans. Eller återfinns i nåt hörn, missnöjd igen, tuggandes sitt ändlösa ba-ba-ba-ba-ba. Buster är sysselsatt med ett ständigt pågående projekt men vad det är går inte att förstå.
Men ett fungerar på Buster: mat. Buster tycker verkligen mycket, mycket om mat. Det är nåt alldeles nytt för mej. Jag tyckte inte om mat när jag var liten, Todd tycker lika illa om mat (”för varmt”, ”för kallt”, ”för blött”, ”för torrt”, ”för mjukt”, ”för hårt”, ”för konstigt”), och det här har gjort att jag liksom antagit att barn inte alls förstår mat. Men Buster förstår. Hans första riktiga utryckning var till exempel då han vid mycket späd ålder kastade sej över en macka jag åt på, och sen satt med käftarna låsta om den och vild blick som hos ett utsvultet djur. Sen dess har han sagt tack och ja till allt som kommit i hans väg: bananer, ost, grädde, glass, fisk, kött, ris. Toddan sträckte en gång fram en citron, och då spottade och fräste han – men smackade sen tappert med sin lilla matglada trut efter mer. Buster har aptit och det har drabbat mej på ett alldeles särskilt vis.
Och jag? Tog den här vändan mycket bättre. Trots att Buster skulle komma att visa vad verkligt spädbarnsont vill säga, verklig sömnbrist, verkliga vaknätter förbi halvåret, förbi sju, åtta och nio månader … Jag föll många gånger om men reste mej, föll och reste mej. Det kan ha varit för att jag gjorde som man ska, levde som man ska, tränade, vilade, gick ut, frös in. Men mest av allt tror jag att det berodde på att jag visste det jag inte visste förra gången: det här är nu men inte alltid.
24 april 2010, kl. 12:28
Etiketter: aptit, äta, barn, bebis, Buster, gnälla, hungrig, mamma, missnöjd, sömnbrist, trött, vaknätter
Postat i privat |
Min rödhåriga baby. Mina fina, fina rödhåriga baby. Jag var så stolt över honom och över det där, att hans hjässa lyste röd bland de andra blonda. Jag var också för det mesta olycklig. Jag var kanske enda människan som inte uppfattat det där att barn är en arbetsam sak. Eventuellt hade jag bara inte lyssnat på det. En dag kom jag på idén att det kunde vara fint med ett eget litet barn, bara. Det var allt. Inget ytterligare frågor att ta ställning till tyckte jag. Det var kanske väl slarviga förberedelser. Jag vet inte. Där satt jag i alla fall, svårt skakad över insatserna det krävdes att hålla en enda dag nåt sånär flytande. Todd sov inte. Och Todd ville sitta på mej, och helst utslängd över mina lår där jag satt i skräddarställning och håglöst tog mej igenom kabelutbudet. Som jag minns det satt vi så i otaliga timmar, tre-fem, ibland sju timmar i sträck. Lika ofta satt hans pappa där men det spelade ingen roll. Jag var lika utsjasad för det. Min hälsa har aldrig varit sämre än då. Jag hade ont överallt. Jag åt inte. Lägenheten fylldes av resterna efter mina halvhjärtade insatser, ett halvt päron, fryslasagner, riskakor … Jag hade en högljudd tandvärk men kunde inte gå till tandläkaren för alla snuvor som avlöste varann. Jag grät ibland. Av pur utmattning. Och med en enda ringande fråga i huvudet: Vad har jag ställt till med?
Sen blev det sommar. En strålande sommar. Och Todd lärde sej att krypa. Och som han kröp. Som en liten sportbil störtade han fram och tillbaka, ut genom dörrar som öppnades, avverkade parkytor och lekplatser så pass att det aldrig var där vi var, utan alltid på väg ut genom grindar, mot parkeringar, vid nåt skuggigt parti bakom en rad soptunnor … Vi stirrade förundrade på detta, på denna mystiska gen som slagit sej ned också hos en av mina bröder som verkligen kröp och klättrade som inga andra. Och jag antar att det var utmattning över denna plötsliga hårdträning som gjorde att Todd också lärde sej att sova. Plötsligt sov han, gjorde halt mitt i en utryckning, och föll ned död på mage på golvet. Övergången från oavbrutet spädbarnsont till sömn, massor av sömn, så mycket sömn jag ville, var så abrupt att jag inte hann med. Jag stapplade runt därhemma lika zombieartat och uppgivet i många månader till. Men sen tog vi varandra i hand en dag, jag och Todd. Han var knappa året. Han var så söt. Stod vid mina ben och skrek förtjust vad helst jag gjorde med honom, satte ett finger på hans näsa, strök över hans fina, fina röda hår. Jag tittade på honom och insåg att han orsakade mej inte särskilt mycket lidande längre.
(Och sen blev han stor. Och om jag fortfarande minns vårt första år tillsammans som mycket långt och mycket olyckligt gick det sen, de påföljande åren, alldeles för fort.)
23 april 2010, kl. 19:43
Etiketter: äta, baby, barn, bebis, krypa, olycklig, park, rödhårig, sitta, snabb, sömn, sömnbrist, Todd, trött
Postat i privat |
Det är fredag. Och det är en helt ny slags fredag. Mina barn, de ligger i en hög och fnissar ikapp åt en ballong. Buster, sin vana trogen, försöker att äta på den … Oh, den här scenen, den gör mej sentimental och snyftig, lättad och lycklig, på samma gång. Mina barn, vad stora de gick och blev.
23 april 2010, kl. 14:09
Etiketter: barn, bebis, lättad, stor, störa
Postat i privat |
Det här är hur jag tog mej igenom sömnbristen och allt den för med sej, huvudvärkar, illamående och annat odefinierbart spädbarnsont. Nej, inget av det fungerar för på sömnbrist fungerar bara sömn. Men ibland är det som det är och då får man gripa efter det lilla.
1. Istället för sömn: vila.
2. Ta alla möjligheter du kan till vila. Det går att vila stående också. Slå av på takten, bland de mindre trafikerade hyllorna i matbutiken, på väg genom nåt grönområde.
3. Men när du kan förstås: vila på riktigt. I fem minuter, i tre minuter. Allt räknas.
4. Om möjligt: ligg ner. Ligga är bättre än att sitta.
5. Blir du som jag stressad över vetskapen att du ligger ner klockan halv fem på kvällen? Låtsas att du är på en strand. Det är ljust. Du bara blundar ett ögonblick.
6. Snabbaste sättet att bromsa pulsen och försätta sej i vila: Släpp ned axlarna. Släpp ögonmuskulaturen. Och ta riktiga, långsamma andetag.
7. Vid plötsliga illvrål som skär genom tänkta pauser och vilor: ta ett djupt andetag. Räkna till fem. Det brinner inte.
8. Gå ut. Ljus och luft biter fortfarande bäst på nästan allt.
9. Träna, om du kan.
10. Träna snällt.
11. Får du bara sova i tröstlösa fyrtiominuters-snuttar? Träna jättesnällt.
12. Träna jättesnällt kan vara vad som helst. Mina tre första fullständigt trötthetstrasiga månader bestod till exempel min träning av en fyra kvarter lång promenad fram och till 7 Eleven om kvällarna. Så: rör dej regelbundet, hellre än mycket.
13. Har du ett barn som helst vill sitta fast på dej hela kvällarna: ta chansen att ibland fotbada samtidigt. Fungerar oväntat lugnande. Har du inget fotbad? Vad som helst, en plastback, en skurhink, går också. Men skit i produkterna. Skit överhuvudtaget i alla extramoment, allt som inte gör nån skillnad egentligen.
14. Är det mycket ledsamt att titta dej själv i spegeln? Titta dej inte i spegeln. Du gick väl inte runt och speglade dej under tågluffen heller? Det här är tågluff. Det här är militärtjänstgöring. Det här är trippelarbete. På en och samma gång. Minus sova.
15. Är det mycket ledsamt att titta dej själv i spegeln? Gå inte ut och panikshoppa smink. Få saker biter på ett trötthetshärjat ansikte och minst av allt massor av smink.
16. Istället för smink: en ansiktskräm, en fet handkräm.
17. Tänk snällt. Krämer. Varma strumpor på fötterna. Mjuka kläder.
18. Skit i det där att du nu blivit en i raden av mammor i osminkat, mjukt och mysbyxigt. Alla världens mammor har inte fel.
19. Inte misströsta över osminkat, mjukt och mysbyxigt. Dina snygga dagar kommer snart igen. Men först: ta dej igenom det här.
20. Ät.
21. Ät vad som helst du kommer över hellre än invänta måltider som inte blir av.
22. När du bara vill ha hemskt onyttigt: Välj snällt onyttigt så som choklad, glass eller salta jordnötter.
23. Har du ändå ätit en hög elakt, typ lösgodis: skit i det. Det spelar ingen roll.
24. Köp hem nån synnerligen importerad frukt ibland. En mango, en vattenmelon. Och ät den genast, annars blir det inte av.
25. Så ofta du kan: varma saker, soppor, välling, téer.
26. När ögonblicket tillslut uppenbarar sej och du har barnvakt och finner dej själv på restaurang: ät dej mätt på förrätter. Inga stora varmrätter att pliktskyldigt beta av. Inget som påminner om småbarnseffektiva storkok.
27. Till sist: stäng av saker ibland. Stäng av teve, mobiltelefoner. Ditt barn är troligen inte skyldig till mer än hälften av larmet där hemma.
28. Och i så hög grad du kan: meddela omvärlden att du har ett litet barn som inte sover. Du återkommer när du fått sova.
18 april 2010, kl. 22:37
Etiketter: andas, ansiktskräm, äta, baby, barn, bebis, choklad, fotbad, handkräm, huvudvärk, illamående, jordnötter, kräm, kropp, ligga, ljus, lösgodis, mamma, mat, minuter, ögon, ont, sitta, sömn, sömnbrist, sova, spädbarn, timmar, tips, trött, vila
Postat i privat |
Det var det. Ja, jag tror faktiskt att det var det. Buster sover till och med på nätterna nu. Det bara hände. Jag vet faktiskt inte när det hände. När han passerade sex månader utan tendens till en riktig sammanhållen nattsömn slutade jag att tänka på det. Tänkte mest att det kanske aldrig händer. Men nu har det hänt. Jag och Pietro vaknar upp och ingen av oss vill spy. När ett barn lär sej sova väntar andra sorters äventyr. Det är så jag tänker på det i alla fall. Så, det var det.
-
Är du mitt uppe i nån hemskt hård spädbarnsperiod? Krossad nattsömn, vita fläckar som hoppar framför ögonen, huvudvärk morgon-middag-kväll? Min variant på alla föräldraråden får bli det här: ta hand om din fysiska kropp. Du hört det förut men du har inte hört det tillräckligt många gånger. Och du har hört en massa andra, dåliga råd. Som det där att spädbarnsperioden är en sån ”kort tid”. Vilket synnerligen stressande råd. Mitt i denna extrema arbetsbelastning, detta dimmiga dygnet runt-jourande, ska man alltså också stressa över att man inte njuter, inte förmår suga in alla ögonblicken? Kort tid, det är det när ett barn är ett eller fyra eller sju år. Kort tid är det inte när varje minut ackompanjeras av ett ringande i öronen, nackspärr och plötsliga hugg i bröstet. Lyssna inte på det där. Det är bara obegåvade människor som mässar sitt ”kort tid”, som tror att det går att ägna sej åt barn bara, som antyder att alla aktiviteter utanför barn är nåt sorts moderna påfund och löjlig lyx. Att de, som inte lever under den svåra stress det innebär att inte få sova på nätterna, att de ligger i badkar och går ut och äter – det är lyx. Att du gör vad du kan för att förbli i ett stycke, så fort du får möjligheten, det är inte lyx.
Det går att inte vika ett helt år åt en annan människa. Glöm det där att du är gjord för detta. Det är en liten ful pop-patriarkal lögn. Titta dej själv i spegeln – ser det ut som att du är gjord för det här? Nä. Barn eller inte, kroppen vaknar upp med i stort samma gamla behov. Kvinnokroppar också. Behov som inte går att tillfredsställa just nu, men behov som du åtminstone kan fortsätta erkänna och göra vad du kan av nån gång ibland när den där kvarten och timmen och hela eftermiddagen tillslut uppenbarar sej. Ja, det är bara ostkanter men sen en dag har det gått ett år eller så, och så står du där, nån morgon, i duschen, och inser att du kan göra det här nu, utan att kalabaliken genast reser sej just bakom duschdraperiet. Den morgonen har jag gjort idag och den var väldigt, väldigt trevlig.
17 april 2010, kl. 15:13
Etiketter: baby, barn, bebis, huvudvärk, ledig, lyx, ont, slut, småbarn, sova, spädbarn, timmar, trött
Postat i privat |
Är verkligen väldigt, väldigt loj nu. Kanske för att det faktiskt är möjligt att vara loj nu? Buster tillåter det, han har plötsligt en hel massa han fixar koncentrerat med på egen hand, bita på fjärrkontroller, slita ut Toddans Bamse-tidningar ur sina packade staplar i den stora bokhyllan, medan jag … bara sitter. Och ligger. Sitter och ligger. Jag loggar inte ens in på Facebook längre. Jag sitter bara här. Medan allt på teve sköljer över mej: Biggest Loser, Dr Phil, Oprah Winfrey Show. Och medan den här överväldigande tröttheten sköljer över mej. Som hade jag just genomfört ett jättehårt träningspass. Det sticker och domnar om vartannat. Lite läskigt är det. Och skönt. Ja lite skönt är det.
10 april 2010, kl. 13:01
Etiketter: barn, bebis, Dr Phil, loj, Oprah Winfrey Show, teve, The Biggest Loser, trött, tv, vårtrött
Postat i privat |
Ute och drog Buster imorse. Inget särskilt med det. Blött och dött var det. Och det var inte det jag skulle berätta.
-
Utan det här: varje gång jag möter gravida kvinnor, och jag mötte ett par stycken idag därute, rycker jag till och ångar förbi i nåt sorts mild panik. Alltmedan jag försäkrar mej om att jag inte är gravid. Och så blir jag lika orimligt lättad över att inte vara det. Jag kan inte minnas att jag kände såhär när jag kryssade runt med Toddan. Den här graviditeten gick visserligen och blev betydligt tyngre tillslut. Och Buster är en stökig liten sak. Och vintern har varit hård … och allt det här kan bero på det men är det vad det här betyder? Eller betyder det att jag i själva verket är klar med barn? Att jag inte kommer att vilja ha fler? Kan man veta det redan nu? När vet man?
-
Jag har, inser jag, alltid tänkt på mej själv som trebarnsmamma. Troligtvis av inga originellare skäl än att vi, jag och mina bröder, var tre. Det är klart att man ska vara tre, det är de i sagorna … medan två, i mitt huvud är det nåt sorts nutida fenomen. Så stympat, så tillrättalagt … två barn har jag associerat till en viss scen, ett middagsbord, ett fyrkantigt middagsbord med mor och far och bror och syster på varsin kant, alltid en vuxen tillgänglig för vart och ett av barnen, ingen behöver slåss om ordet, allt under kontroll, ingen kris, inget kaos … Nej. Det har jag aldrig tänkt på som min lott. Ett barn kanske. Eller tre. Men aldrig två. Men som det känns nu, tror jag att det faktiskt bara blir två. Vad konstigt i så fall. Ja vad konstigt det känns.
19 mars 2010, kl. 11:28
Etiketter: antal, barn, bebis, ett, gravid, graviditet, mamma, pappa, tre, två
Postat i privat |
Inte heller upplyftande: RFSU:s pågående kampanj mot mödradödligheten.
-
Imorgon är det den internationella kvinnodagen. I samband med detta avslutar RFSU sin månadslånga kampanj Unite for Women. Det handlar om illegala aborter och dålig eller ingen mödravård som kostar en kvinna i minuten runt om i världen livet. Jag blev tillfrågad att delta och tackade ja men fick på grund av en alltför snäv deadline sen ändå tacka nej. Det är jag glad för nu.
-
För att det här inte är en kampanj jag alls kan stå bakom. För att det här är en kampanj som gör mej bedrövad.
Varför? För att det här är en kampanj som kommit att handla allt mindre om abortlagstiftning och allt mer om svenska kvinnor. Och framförallt: svenska kvinnor och hur bra vi har det. Ja det är med ett mycket märkligt fokus på svenska kvinnor och tacksamhet som RFSU vill föra kampen mot mödradödligheten. I den stora Unite for Women-bloggen trängs kändisar och halvkändisar med förlossningshistorier och tårar av tacksamhet över att ha tagit sej igenom detta i ett stycke. ”Jag är tacksam över att ha fått föda mina barn i ett land där resurser finns för att bemöta det oförutsägbara”, skriver författaren Mari Jungstedt. ”Jag är så djupt tacksam över att leva i ett land där man tar livet på allvar”, fortsätter Annika Jankell. Och marschen imorgon har visat sej vara inte en marsch vilken som helst utan – såklart – mer specifikt en barnvagnsmarsch: ”Gå i bredd för en god sak!”, uppmanar RFSU på hemsidan. ”Du som fått barn i Sverige har fått mödravård. Du har kunnat skaffa barn när du vill, rätten till abort är med i lagen. Din barnvagn kan ses som en symbol för dessa rättigheter.”
Det är inte en slump naturligtvis. Detta är vad RFSU varit ute efter hela tiden. Inser jag nu när jag tänker på hur det inledande mejlet till mej om hur bra vi har det i Sverige, såg ut.
Kan ni föreställa er en motsvarande kampanj i andra livsviktiga frågor? Uppmärksamma barn i hungersnöd genom bilder på svenska barn som får lov att äta sej mätta? Uppmärksamma rasism och segregation utanför Sveriges gränser genom bilder på Mohammed från Malmö och Agnieszka från Haninge som trots sina ursprung får tillgång till sjukvård i detta vårt fantastiska land? Nej, otänkbart. Men på detta fattiga, futtiga vis vill alltså RFSU bedriva kvinnokamp.
RFSU hävdar till och med att de i och med detta gör uppror. Uppror? Uppror är för mej att riva upp en ordning, skapa lite oordning. Uppror är att resa sej ur gamla föreställningar som att varje kvinna som går genom sitt liv med rösträtt, utan erfarenhet av våld och våldtäkter, illegala aborter och vådliga förlossningar ska vara tacksam. Uppror i det här fallet skulle till exempel kunna vara att nångång våga hävda att mödravård är givet. Lika givet som all annan vård. Inte ständigt det minst givna. Inte det vi kvinnor ska påminna oss själva om att vi i en annan tid, på annan plats, hade fått klara oss utan. Vi blir aldrig tillsagda att vara hemskt tacksamma över rätten till tandvård eller cancervård. Men obstetrik och gynekologi – de enda medicinska fält som är exklusivt kvinnliga – där står ord som tacksamhet och hur bra vi har det, som spön i backen. Varför? Och är det att bedriva kvinnokamp? Jag tycker inte det. Tacksam över att vara en kvinna boendes i detta land var vad arga svenska män brukade skriva till mej att jag borde vara varje gång jag skrev i Expressen om nåt inhemskt om det så var om dödligt våld. Jag är verkligen väldigt, väldigt trött på tacksam.
-
Till detta vill jag naturligtvis lägga att jag inte ens tycker att svensk mödravård är den förstklassiga apparat den omtalas som. Bland mina mest kränkande upplevelser har jag gjort inom svensk mödravård. Jag har aldrig blivit så misstänkliggjord och överkörd som just här. Det betyder inte att jag inte är glad och tacksam över att ha kommit ut därifrån levande. Men tacksamhet är en privat erfarenhet. Det är en sak mellan jag och mej. Mellan mej och min familj. Det är inte mitt bränsle i politiska debatter. Där tror jag på att flytta fram positionerna. För alla kvinnor. Flytta fram här. Flytta fram där. Inte lägga ribban vid en svensk, fortfarande lågprioriterad, mödravård fylld av brister och skadliga men alltjämt friskt florerande idéer om Modern och Naturen – men en mödravård där man i alla fall överlever.
07 mars 2010, kl. 12:48
Etiketter: Annika Jankell, baby, barn, bebis, feminism, förlossning, gynekologi, kropp, mamma, mari Jungstedt, misshandel, mödradödlighet, mödravård, obstetrik, RFSU, svensk, Sverige, tacksam, tacksamhet, Unite for women, våld, våldtält
Postat i långt |
Helvete vad vi sliter nu. Känns som om vi bokstavligt talat släpar oss genom snö. Ja jag tänker allt oftare på vår situation som ett antal barn och ting staplade på nåt sorts kälke som vi släpar, alltmedan saker faller av, men som vi lyfter upp igen, och sen vidare, genom blötsnö och vattenpölar, över isbanor och snövallar – där vi välter men snart fått upp allt igen …
-
Tänk att det ska bli vår snart. Det blir det va?
05 mars 2010, kl. 12:25
Etiketter: baby, barn, bebis, blötsnö, snö, trött, vinter
Postat i privat |
Resa. Sej. Försöka. Försöka fredag. Jag älskar fredag. Ju. Måste nånting. Glass. Eller nåt. Hur kunde allt gå och bli såhär, så ogörbart, så svårt, så helvetiskt tungt? Bara lyfta en arm … Det är som om allt runnit ur mej. Vad plötsligt. Vad konstigt. Vad obehagligt. Vad det inte finns plats för det.
26 februari 2010, kl. 13:17
Etiketter: baby, barn, bebis, kraft, krafter, trött, vila
Postat i privat |
Prenumerera gärna på min RSS-feed!