Söndag innebär bowlingkalas, innebär förort, innebar just idag ett bowlingkalas och en förort för mycket … Tunnelbanan mot Ropsten, Lidingöbanan – jag har aldrig gillat Lidingö, som så många andra med barndom utspelad i de södra förorterna känner jag starkt och konstigt inför både de norra och östra och västra och särskilt konstigt känner jag för Lidingö. Istäckta vidder, broar och räcken, vi passerade ”Torsvik”, ett stycke berglandskap klätt i meterlånga istappar där ingen klev av och ingen klev på och som fick mej att tänka högt för mej själv: ”detta är Norge”. Ja hela vägen, fullständigt uppslukad av en känsla av skolutflykt – en av de där man inte riktigt ville vara med på … en känsla av att färdas allt längre bort, fruktansvärt långt bort.
Men det var inte det här jag skulle berätta om utan om min väg tillbaka, efteråt, när jag vinkat av Toddan. Öde station (”Baggeby”), ett tåg som aldrig kom och jag som började trampa och leta bland siffrorna på den uppsatta tidtabellen och snart fann dem: tjugo minuters väntetid. Tjugo minuter. Tjugo minuter här. Stå här. Och bara titta. Ut över detta för mej fullständigt främmande blåvita byiga vinterlandskap. Ensam – jag som aldrig längre är ensam. Detta verkade i min numera annars så överbelastade tillvaro så överväldigande och obegripligt att mitt huvud inom loppet av ett par sekunder tömdes för att sen fyllas, med bilder i ett blixtrande tempo av allt och inget.
Och mitt uppe i detta vinglade jag till, och fann mej själv på knä i den grusiga snön.
-
Två finska (eller om de var estniska studenter, ja jag tror de var ester) – gud vet varifrån – kom till undsättning (”are you åkej? are you åkej?”) vilket gjorde mej lätt gråtfärdig och löjlig: oh, mänskligheten, vad är du om blott utspridda ensamma punkter i en stor, stor värld …
21 februari 2010, kl. 14:10
Prenumerera gärna på min RSS-feed!
