Linna Johansson

På väg hem stannade jag och Toddan till på Ica. Jag kände mej märkligt upprymd, som om den senaste tidens alla destruktiva små tankefigurer bara varit en högst tillfällig snedtändning. Vi strök runt längs hyllorna, oklara över vad vi skulle satsa på för fredagskvällen. Han ville ha nya Bamse, ”fast kanske popcorn”, jag ville ha godis, glass, allt. Vi tittade på varandra, han gav mej den där oemotståndliga skälmska blicken – en blick som talar till mej inte så mycket som mamma utan som kompanjon, som medbrottsling, en blick som gjorde att jag genast tog beslutet att matcha mitt nya lättare sinne med allt vi kunde komma på att vi ville ha. Ut klev vi med ett veritabelt berg av chips och läsk, Micropop, vaniljglass, Mums Mums, Plopp och serietidningar.