Inlägg märkta ‘dagis’
Nervig. Trött. Upphetsad inför höst. Skraj också. Jag biter på naglarna igen, sprättar upp mitt ljusblå nagellack helt aggressivt. De där flagorna, jag har ätit många av dem i mina dagar, de har nog byggt en tumör inne i mej vid det här laget.
-
Jag och Pietro som knappt bråkat alls bråkar nu. Eller stöter i varandra, om allt möjligt. Om vem som tar upp mest plats i sängen. Var nycklarna är. ”Där du la dem.” ”Jag har inte …”
-
Vi promenerade till Busters tänkta dagis som naturligtvis låg en miljard jävla mil bort, visade det sej.
-
Köpte en chokladkaka på väg hem. Men den jävla chokladkakan smakade skitkonstigt, helt flottig och smaklös, som blockchoklad eller nåt.
-
Nu kollar vi på friidrott. Det är skittråkigt.
13 augusti 2010, kl. 23:59
Etiketter: dagis, långt, tjafs
Postat i privat |
Pietro nojar över dagis, hur ska det gå, ska vi bara lämna bort honom …”
Jag: känner bara bra för det. Jag är en annan mamma än vad jag var med Toddan. Med Toddan uppträdde jag som nåt sorts parodi på en förstagångsförälder. Vi levde ömsom i fullständig symbios, ömsom i slitig, skavig disharmoni. Jag bar jämt på honom. Jag frågade vad han ville säkert femtio gånger om dagen. Jag orkade inte med honom. Men drog ändå aldrig nån gräns för när jag inte längre orkade. Toddan grät aldrig. Det hann han inte göra förrän jag genast var där och försökte sätta stopp för det. När han blev för stor för att bära på bar jag honom på axlarna istället. När han först vid två års ålder skulle skolas in på dagis blev jag så nervös att jag ringde och sjukanmälde honom och så stannade vi hemma i tio dagar till.
Men Buster! Buster tar jag hand om som vore han min ponny. Nya blöjor. Äta. Ned i säng. Dagis? Såklart. För såhär kan vi inte sitta längre. Ungen måste ju ut. Och vi måste vidare. Buster krävde rutiner. Detta löjliga ord, denna av mej tidigare så hånade metod – med Buster var det tvunget. Buster somnade aldrig på mage på nån ryamatta så som Toddan. Han börjar skallas och boxas och gråta istället. Han faller i bitar om han inte får mat i rättan tid. Rutiner, den sortens mamma blev jag med Buster. Ändå klagar Buster mer på en dag än vad Toddan gjorde under hela sitt första år tror jag. Buster går ofta och tjurar med nån diskborste i näven.
Och jag låter honom. Jag låter honom ramla och slå sej också. Låter honom göra rätt mycket på egen hand utan att genast vara där. Med Buster är jag hårdare mamma. Men bättre ändå. Och tråkigare, kanske.
12 augusti 2010, kl. 12:10
Etiketter: andra, annorlunda, äta, barn, barnet, dagis, förälder, första, gråta, mamma, rutin, rutiner, sova, symbios
Postat i privat |
1. Hissen funkar igen. Tack, Tack!
2. Jenny. Barnvagnspromenera med Jenny, sitta och prata med Jenny medan vi hoppas att det ska vara tyst i barnvagnen bara lite till …
-
Jag fick Toddan när jag var tjugofem. Ingen av mina vänner hade barn. Sen kom det en och annan unge. Men då var det försent, försent, Toddan för stor för att sammanföras med nåt blöjbarn. Jag visste aldrig riktigt vad jag skulle göra med oss, mej och Toddan. Det var alltid bara vi. Vi på Junibacken, vi på Gröna Lund (lyfta treåring ner i barkbåtar, vagga runt i Kärlekstunneln, med en enda kvalfylld tanke: nu tar nån barnvagnen …). Det hände att jag jobbade upp nån halvrelation till nån mamma på dagis men jag avvecklade den lika snabbt. Jag kan inte mötas kring barn, står inte ut med alla de här underligheterna som uppstår när man har framförallt barn och inte varandra gemensamt. Som den där kvittriga, infantila rösten man lägger sej till med som liksom riktar sej till hela sällskapet: ”vad säger ni, ska vi ta och köpa strutglass allihopa?”. Jag har velat chailattes, caféer, hela skiten, men jag velat det med vänner som råkar ha barn och inte med mammor man raggat upp för att de-råkar-befinna-sej-nånstans-i-mitt-ålderspann-och-går-att-prata-med-hjälpligt-i-alla-fall. Jag vill att barn ska släntra i bakgrunden så som jag och Jessica gjorde. Våra mammor gjorde sitt och vi vårt, och det är så jag vill att det ska vara eftersom allt annat, barnen i huvudrollerna känns onaturligt och forcerat och fel, precis så spöklikt Stepford-artat som alla barnlösa älskar att beskriva picknickande mammor och barn.
-
Saker jag och Jenny gjorde idag: rusade med barnvagnarna, galleriahängde, åt dumplings och sallad på kräftstjärtar på Ljunggrens. Jag åt salladen. Jag känner plötsligt för att vara lite nyttig.
07 oktober 2009, kl. 15:06
Etiketter: baby, barn, barnvagn, bebis, chailatte, dagis, ensam, förälder, Gröna Lund, hiss, Jenny, Kärlekstunneln, kräftstjärtar, Ljunggrens, mamma, sallas, tre, vän, vänner
Postat i privat |
Sista dagen på dagis. Sista dagen överhuvudtaget på dagis. Toddan var inte särskilt sentimental över detta. Vinkade av fröknarna, babblade hela vägen hem om skolan i höst och allt han behöver tills dess, ryggsäck, nya byxor, nya skor, ”och efter skola blir det jobb”. Toddan är i alla bemärkelser en annan människa än jag, det är så konstigt.
26 juni 2009, kl. 13:45
Etiketter: dagis, jobb, ryggsäck, skola
Postat i privat |
En bekännelse: jag tycker illa om nästan alla föräldrarna till de andra barnen på Toddans dagis. När jag kliver innanför grindarna känner jag mej förflyttad, från en lagom urban och fartig miljö till nån jävla advokatserie. De allra flesta är hyperstressade på det där viset som får en att känns sej sysslolös även då man är allt annat än just sysslolös. De klär sej fult. I ljusblå sladdriga lammullskoftor (mammorna), och för stora chinos (papporna) kliver de runt med headset mitt bland legobitar och plastdinosaurier och kommunicerar med nonchalanta handledsrörelser. Ibland händer det att man fastnar i kapprummet med varsin unge och tvingas till nån liten konversation. De mynnar allt som oftast ut i plågsamt ointressanta frågeställningar så som vad man jobbar med och hur planerna för sommaren ser ut. Motvilligt brukade jag nämna Expressen, motvilligt därför att responsen alltid var densamma: ”Jaså. Själv läser jag inte kvällstidningar.” Varför svarar man så? Jag är inte heller skitimpad av nån liten tjänst på en PR-byrå ”riktad mot hälsobranschen” men inte gör jag en stor poäng av det. Numera är jag så trött på att att göra mej liten att jag helt ogenerat säger som det är, att jag skriver på en bok. ”Jaha, vad ska det bli för bok då? Nåt spännande?”, svarade idag mamman till en av Toddans bästisar i ett tonfall som om jag vore blott ett barn med kladdkritor.
De här människorna måste vara det slutgiltiga beviset för att vuxenhet inte finns, det är bara nåt man uppfinner en dag. Föräldramötena är en orgie i spelad vuxenhet. Sist det begav sej var det en av papporna som med myndig stämma gjorde klart för oss andra att han helst sett att förskolan fokuserade mer på bildning: ”I England, där vi bodde några år, var det inte tal om att leka …” När han av personalen fick frågan vad för typ av aktiviteter han efterfrågade hade han inget svar utan började krumbukta sej med den bortgjorda mellanchefens alla tomma fraser: ”från mitt perspektiv alltså”, ”det är givetvis också en fråga om kultur”.
10 juni 2009, kl. 12:07
Etiketter: barn, chinos, dagis, England, Expressen, föräldramöte, föräldrar, headset, lammullskofta, mammor, pappor, PR-byrå, sommar
Postat i långt |
Toddan på hopplöst humör idag. Skulle inte gå hem från dagis. Skulle inte hålla mej i handen. Försökte till en början blidka honom. Hade han nåt förslag på vad vi ska köpa till picknickkorgen till den avslutande sommarfesten på torsdag? Ville han spela Den försvunna diamanten när vi kom hem? Åt detta ryckte han på axlarna. Fem meter från porten stannade han upp och gjorde han ett stort nummer av att vara trött i benen. Jag var tråkig. Dagis tråkigt. Allt var tråkigt.
Jag mår bra av såna här dagar. De gör mej mindre gråtmild över att förlora honom en dag.
08 juni 2009, kl. 19:28
Etiketter: avslutning, dagis, Försvunna diamanten, gråtmild, humör, picknickkorg, trött
Postat i privat |
Toddan hejar på folk överallt, på väg till dagis, på tunnelbanan, i affärer. ”Det där var Bellas farmor”, ”bara Viktors storebror”. Toddan känner fler än vad jag gör.
Följ min blogg med bloglovin
22 maj 2009, kl. 9:47
Etiketter: dagis, känner fler, tunnelbanan
Postat i privat |
Älskar däremot dagis. Dagis är det bästa som hänt mej och Toddan. Jag förstår ingenting av den dagisnoja kända kvinnor med jämna mellanrum ger uttryck för. Vadå för mycket, för länge? De få gånger jag faktiskt anländer redan vid alla deltidsarbetande mödrars älsklingsklockslag – 15.00 – slutar det ofta med att Toddan blänger på mej, rabblar en mängd aktiviteter han har för avsikt att slutföra innan han går nånstans alls. Hämtar jag honom sent hittar jag honom i nån kuddhög, bläddrandes i en bok helt fridfullt. Dagis efter fem måste vara den mest harmoniska av platser: ett fåtal ungar, ett rum med lekmaterial åt var och en, personalen som stilla släcker ned. Jag plockar med mej Toddan, pratar en stund med nån av fröknarna – de mest professionella människor jag mött. Jag har liksom de flesta föräldrar dåligt samvete för mycket men aldrig för dagis.
27 april 2009, kl. 11:20
Etiketter: 15.00, älskar, dagis, dåligt samvete, deltidsarbete, fröken, mammor, noja, professionell
Postat i privat |
Det här med morgnar … frukost, leta fingervantar, jäkta till tunnelbanan, hoppas att dagens första pass på dagis utspelar sej utomhus så att inte Toddan kommer prick fem minuter försent till samlingen. Nä, jag kommer aldrig att vänja mej vid detta.
27 april 2009, kl. 9:52
Etiketter: dagis, fingervantar, försent, jäkta, morgnar, samling, vänja sej
Postat i privat |
En av fröknarna på dagis frågade idag om ”det var dags snart”. Jag är bara i tjugoåttonde veckan.
23 april 2009, kl. 9:47
Etiketter: dagis, dags, fröken, gravid, snart, veckan
Postat i privat |
Prenumerera gärna på min RSS-feed!