Linna Johansson

Gröna Lund by night: nån sömnig unge i knät på mamma, sörplandes de sista otäcka dropparna från den där jätteplastbehållaren kallad ”Slush”, tonåringar som åker Fritt fall tio gånger i rad, glada berusade medelålders par i armkrok, nedtrampade sockervaddsstrutar och pommes frites – ett nedskruvat tjo och tjim. Det är en tradition vi har, Toddan och jag, att nån dag ta Djurgårdsfärjan över hit tillräckligt sent för att slippa betala inträde och sen knalla runt ett tag medan attraktion efter attraktion släcks ned. Vi åker inget – den dagen kommer senare, när semestrarna är slut, när Örebro-, Borlänge- och Västeråsbor åkt hem igen, när Gröna Lund är vårt ställe igen.

-

Imorgon åker Toddan till Öland. Vetskapen om detta gjorde oss båda lätt melankoliska. ”När jag kommer tillbaka är det skola”, sa Toddan. ”Nej, det är långt kvar tills dess.” ”Hur långt?” ”En månad nästan.” ”Men sen är det skola.”