Prenumerera gärna på min RSS-feed!Söndag. Sista OS-dagen. Femmilen. Hockey. Den här tiden på året för fyra år sen befann jag mej för Expressens räkning på ett hotellrum i Turin. Jag hade lämnat min sista OS-krönika, ingenting var särskilt jobbigt längre. Trots att jag utkämpade de sista sviterna av en magsjuka, trots att jag endast hade ett glas kall cola till min hjälp. Tre Kronor vann guld på en italiensk teve som rullade. Jag förmådde inte titta på den, låg bara på rygg, tittade upp i taket, utslagen men med nya krafter på väg. Underligt, idag känner jag exakt likadant, härjad men återuppstånden. Utan några särskilda insatser alls, bara teve, och lite mera teve.
Inlägg märkta ‘Expressen’
Meet the motherfucking parents
En bekännelse: jag tycker illa om nästan alla föräldrarna till de andra barnen på Toddans dagis. När jag kliver innanför grindarna känner jag mej förflyttad, från en lagom urban och fartig miljö till nån jävla advokatserie. De allra flesta är hyperstressade på det där viset som får en att känns sej sysslolös även då man är allt annat än just sysslolös. De klär sej fult. I ljusblå sladdriga lammullskoftor (mammorna), och för stora chinos (papporna) kliver de runt med headset mitt bland legobitar och plastdinosaurier och kommunicerar med nonchalanta handledsrörelser. Ibland händer det att man fastnar i kapprummet med varsin unge och tvingas till nån liten konversation. De mynnar allt som oftast ut i plågsamt ointressanta frågeställningar så som vad man jobbar med och hur planerna för sommaren ser ut. Motvilligt brukade jag nämna Expressen, motvilligt därför att responsen alltid var densamma: ”Jaså. Själv läser jag inte kvällstidningar.” Varför svarar man så? Jag är inte heller skitimpad av nån liten tjänst på en PR-byrå ”riktad mot hälsobranschen” men inte gör jag en stor poäng av det. Numera är jag så trött på att att göra mej liten att jag helt ogenerat säger som det är, att jag skriver på en bok. ”Jaha, vad ska det bli för bok då? Nåt spännande?”, svarade idag mamman till en av Toddans bästisar i ett tonfall som om jag vore blott ett barn med kladdkritor.
De här människorna måste vara det slutgiltiga beviset för att vuxenhet inte finns, det är bara nåt man uppfinner en dag. Föräldramötena är en orgie i spelad vuxenhet. Sist det begav sej var det en av papporna som med myndig stämma gjorde klart för oss andra att han helst sett att förskolan fokuserade mer på bildning: ”I England, där vi bodde några år, var det inte tal om att leka …” När han av personalen fick frågan vad för typ av aktiviteter han efterfrågade hade han inget svar utan började krumbukta sej med den bortgjorda mellanchefens alla tomma fraser: ”från mitt perspektiv alltså”, ”det är givetvis också en fråga om kultur”.
10 juni 2009, kl. 12:07
PERSONLIGT får mej att vilja röka crack
Det vankas födelsedagsfest på innergården. Det står en jordgubbstårta på en vit bordsduk därnere. Nån visslar. Den här våren slog över i sommar utan att jag riktigt märkte när.
-
En krönikör i Expressen skriver att hon fått nog av bloggar. För mycket vardag och förlossningar, tycker hon. ”Gränslösa exponeringar av privatliv” och så vidare. Det råder fortfarande en pervers samstämmighet i medierna kring problemet med ”det privata”. En ny bok, eller blogg, så är nån där och känner sej mycket besvärad. För obearbetat, kletigt. ”Varför berättar du det här?”, frågar kritikern med ett tonfall som om hon just tagit del av ett sårigt fyllesnack. ”Det privata” kan ungefär översättas med: sånt man råkar skriva ned men som man en annan, lyckad dag, kanske inte riktigt vill kännas vid.
Personlig får man däremot vara, bör man vara höll jag på att säga för det personliga vittnesmålet står verkligt högt i kurs idag. Det personliga plockas ständigt fram som de privata anteckningarnas mer lyckade storasyskon. Det är idel personliga berättare som vinner Augustpriser numera, som åtnjuter helsidesporträtt där de kan rabbla detaljerna från sin alldeles lagom problemfyllda barndom tills dess att nästa hovsamma roman är på väg. De här böckerna är alla svalt förpackade, behärskade naturligtvis, utan riktiga skönhetsfläckar. Och viktigast av allt: skrivna först när författaren befinner sej på behörigt avstånd från själva händelseförloppet.
-
Jag blir uttråkad av personligt. Jag plockade upp debutromanen av en hajpad filmregissör häromveckan. Förhandssnacket hade utlovat kris och självrannsakan men vad jag fann var avvägda stämningsbilder sida upp och sida ner, utan tendens till sammanbrott. Jag kan inte upprätthålla nåt intresse för människor som gör sej oåtkomliga. Det gäller människor i det verkliga livet också. Jag gör mej av med dem, alla halvkollegor man lär känna men som ett halvår senare fortfarande endast tänker redogöra för välfungerande relationer, för ett liv som håller ihop. En mindre svårighet kan visserligen få vara med på ett hörn, ett ryggont, en konflikt på jobbet, men nästan alltid först när lösningen är inom synhåll. Det mesta funkar, går framåt. Men jag vill inte veta vad folk ska göra till helgen, eller om de just landat ett nytt hemligt uppdrag. Det är som att ledas in i återvändsgränd på återvändsgränd, att ta del av dessa uppgifter. Det är för tråkigt. Det går helt enkelt inte att använda.
08 maj 2009, kl. 11:30
Margret Atladottir och myggorna
Svepte nyss min tredje tallrik Yoggi Samoa – min favorit bland Arlas yoghurtsmaker. Har ägnat förmiddagen åt att läsa ikapp helgens händelser och fastnade för ett delikat internetgräl. I centrum för grälet: Margret Atladottir, som gjort kometkarriär som skribent och bloggare och nyligen utsågs till chefredaktör för Nöjesguiden. Rekryteringen väckte viss uppmärksamhet. Branschtidningarna gjorde otaliga intervjuer endast för att förhöra sej om huruvida hon skulle ”klara det”. Jag har aldrig träffat henne, men jag visste i samma sekund som jag såg henne på teve att hon skulle åka på specialgranskning. Hon är en av få som gör intryck, för sej med svepande, självsäkra handrörelser som om hon har ett cigarettmunstycke i handen, har svar på tal, är rolig. Nu ska hon ha avfärdat en mejlskrivare som en ”tönt”. Och frågan är redan uppe: bör hon avgå? Åh media, jag saknar dej inte!
Jag minns mejlen, denna kalla gryniga gyttja man förväntades stå med båda fötterna i. Min redaktör på Expressen gjorde tidigt klart för mej att svara på mejl, det gör man. Jag gjorde det ändå inte. De sista åren tror jag att jag raderade två tredjedelar av alla läsarmejl som hamnade i inboxen. Jag läste den första raden och visste sen hur resten såg ut. Mejlen var sällan grova. De såg ut ungefär som det till Atladottir, arroganta utan att riktigt kunna stå för det. Hade jag nån utbildning? Några gjorde stor sak av att inte kunna skilja mej och Linda Skugge åt, andra skulle tvunget inkludera ordet ”liten”. Ämnet var litet, min text liten, eller så var det kort och jag som var – liten. Trettio år gammal hade jag i läsarnas ögon inte blivit en dag äldre än de nitton då jag började. Jag önskar att jag åtminstone en gång kallat nån för ”tönt”.
Mot slutet minskade antalet mejl – brevskrivarna hade välsignats med ett kommentarsfält direkt under mina texter där de nu istället inför publik kunde utbyta åsikter kring min uselhet. Vi pratade inte om det här på tidningen. Jag såg att en och annan – oftast kvinnlig – skribent befriades från öppna kommentarer. Jag frågade aldrig efter detta. Jag hoppades väl lite naivt att kommentarerna skulle funka som illustration till vilken taskig arbetsmiljö som är vår. Att de kunde utgöra underlag för en större diskussion. Kanske nåt för PK-klubben att hugga tag i? Så blev det inte. Tvärtom, tror jag, grumlades sikten. Nu förmår ingen längre ens se hur det faktiskt ser ut, man har blivit för van. När min redaktör tillsammans med en annan kollega till mej lämnade Expressen för att starta debattsajten Newsmill var till exempel målet fortfarande det helt nyvakna ”fri debatt”. Några månader senare dryper gyttjan i kommentarsfälten. Man gör tillslut klart att man från och med nu stryker de rasistiska tillmälena. De misogyna hänger däremot kvar, som stora skämsiga fläckar alla ser men ingen säger nåt om. Som av en slump är det numera bara män som skriver där, bara män som kommenterar.
-
Nä, jag tror inte att det var det här som gjorde att jag slutade – jag vill fortfarande tro att det var romanen som drog. Men det är definitivt det som håller mej borta från spalterna trots att jag verkligen skulle behöva komma över lite pengar.
-
Känner för en Gin & Tonic.
20 april 2009, kl. 12:10
Vänta dej mirakel!
Fascinerande: det går fortfarande, 2009, att sälja tidningar med löften om att ”förlora fem kilo på två veckor”. Det är i alla fall så Expressen promotar sin hälsobilaga. Ingenting om en ny sensationell diet, ingen underrubrik överhuvudtaget. Bara det där: fem kilo på två veckor.
18 april 2009, kl. 9:53
Arbetarklasshjälte
För inte så länge sen hade jag minst tre deadlines i veckan, och dessutom andra projekt utanför det. När jag slutade på Expressen trodde jag att det kanske skulle prägla mej att jag dedikerat nästan hela mitt vuxna liv åt arbete.
Istället har jag excellerat i lättja. Jag sover i snitt nio timmar per natt. Ibland kliver jag upp och går ut och strövar i butiker i timmar. Jag saknar helt rutiner för mitt skrivande. Jag skriver några rader, går och rycker i kylen, tar ett bad, slänger mej på sängen och bläddrar i nån tidning. Jag åstadkommer i stort ingenting. Men lika skamlöst placerar jag mej framför teven om fredagarna med en ljudlig suck som om jag verkligen har en tung vecka bakom mej.
10 april 2009, kl. 21:07
Lite om mej
Fick lust att börja med att berätta det mest grundläggande: Jag är trettio år. Gör i stort inget just nu. Sa upp mig från ett spaltuppdrag för Expressen i våras för att skriva på min första roman. Men det går dåligt. Och nu väntar jag barn igen. Jag börjar bli alltmer oklar över vad det ska bli av mej. Inspirerad av bland annat Phoebe Gloeckners serier, Lars Noréns dagbok och Blondinbellas blogg tänkte jag skriva av mej här.
06 april 2009, kl. 9:00