Sådär. Nu är jag på väg ut härifrån för att undersöka andra grönare marker. I år ska jag ta semestrandet till nya höjder tänkte jag. Det vill säga semestra utan dator, utan mejl, utan Facebook, utan hela skiten. Mej kommer ni alltså inte att höra av på ett litet tag. Men titta gärna in här ändå, för så länge kommer bloggen att rulla ut några av mina stockholmsfavoriter. Glad sommar på er!
28 juni 2010, kl. 16:01
Och det firar jag med en ny rätt så snygg och rätt så packad Facebook-bild och ett löfte från mej till mej att inte tänka på barnaktiviteter i helgen alls utan på bara bra saker: fest och gala, sprit och eyeliner, sommar, fira riktig sommar med grilla och bada och hela skiten. Pietro och jag fantiserar om oss och ungarna på en skärgårdsö. Vi får se, vi får se. Det här är sommaren då jag vill ha allt.
07 maj 2010, kl. 16:26
Humör: Uppåt, uppåt. Varför är jag så uppåt nu, den här tiden på året? Det är lite sjukt.
Åkommor: Inga! Inga alls! Å vad jag lovade mej själv att vara glad och tacksam för det här, för den dagen då jag inte längre var höggravid och tung och orörlig som ett kylskåp. Och nu är jag det!
Aktiviteter vid datorn: Suttit och svarat helt hejigt på Lidijas vinterdeppiga Facebook-meddelanden. Usch, precis sånt som jag själv hatar att bli utsatt för.
Outfit: Bara sport, bara blått, grått och gråmelerat, svettigt, stort, och snällt … Måste man bry sej om kläder? Jag börjar tänka att jag inte tänker göra det. Det är inte skönt med vanliga kläder.
Kroppsdel: Lår. Älskar lår. Älskar mina, älskar lår, alla sorters, överhuvudtaget. Har alltid gjort. Lår är alltid snygga, orkar alltid och låter sej tränas som ingen annan kroppsdel. Älskade underskattade, stryktåliga lår!
Accessoar: Lypsyl. Allt just nu är en kamp mot hudytor på väg att spricka. Men ännu har de inte spruckit!
04 februari 2010, kl. 14:10
Ont? Är du rädd för att ha ont? Det har du ju redan.
-
Nu ska jag skriva lite om vad det är att vara människa. På riktigt människa bortom teve, middag, hund och måla naglarna. Att vara människa är att ha ont. På det ena viset eller det andra. Sjukdomar såklart, det finns verkligen för många av dem. Vardagsontet: Ont i axlar. Huvudvärkar. I mildare form: en viss seghet. En känsla av att sitta fast. I sej själv. I sitt huvud. Den ständiga insikten om att vara människa, det är att vara en situation. Papper. Bekymmer. Problem. Saker som måste göras. Ständigt detta race. Framtid att ta ställning till. Få ihop det. Orka. Blicka framåt. Det är kort sagt ett jävla slit att vara människa. Troligen har du redan ont. Inte? Människor är bra på att förtränga smärta. Hon förtränger och förtränger tills den bokstavligt talat kastar omkull henne. Du känner verkligen inte alls igen dej? Det kommer. Är det en sak du kan vara alldeles säker på så är det att det kommer. Det går inte att ta sej genom det här livet utan att förr eller senare bekanta sej med ont.
Jag vet att det finns de som hävdar att man kan leva utan att träna. Att en återhållsam kosthållning räcker för att hålla midjemåttet nere och humöret uppe. En kaka mindre. Pussa på barnen. Tro dem inte. Det där, det är den lätta arsenalen mot ontet. Träning, det är den verkliga, tunga. Smärtlindring, ditt namn är träning. Låter jag som en av de där nyfrälsta? Det är jag inte. Jag vet vad träningen inte löser. Den löser inte dåliga relationer, dålig ekonomi, dåligt nånting. Träning löser i stort ingenting. Men om inte löser så löser den upp. Att träna är som att ta sitt livs första värktablett, du vet, den gången de faktiskt funkade. Att träna är nå oasen, ta ett dopp i poolen, att komma igen, i ett lite bättre, motståndskraftigare skick. Träning funkar, igen och igen. Är det smärta du ogillar, säg hej till träning. Bättre vän mot smärta kommer du inte ha.
-
Men visst kommer det att göra ont det här också? Svar: ja. Men om smärta vill jag att du ska tänka såhär: Du väljer när. Träning ska inte vara ett ett nödvändigt ont och en enda lång smärtfest man loggar in på Facebook för att meddela omvärlden om att man tog sej igenom – igen! Träning ska inte vara en stå ut-övning, fyrtio minuters piskrapp. Så ska det inte vara. Så ska man inte göra det. Du väljer. Den här gången är ontet i dina händer. Du väljer i vilka doser. Och du kan spara det till dina allra bästa dagar. Det är inte som med allt det andra: plötsligt ont, ont vid sämsta, mest utsatta läge. Och du kommer att upptäcka att det här, att själv bestämma över ontet, också är det som gör att du kommer att upphöra att tänka på det som ont.
-
Imorgon:
Linnas träningsskola #5: Jag kommer att misslyckas! Det gör jag alltid med träning!
19 januari 2010, kl. 12:58
Då så. Den här dagen, den här första dagen, hade ju kunnat kännas piggare, kännas mer inspirerande. Det var vad jag hade hoppats på, men det gick ju så väldigt snabbt att lägga sej till med en dygnsrytm från förr, min mycket ungdomliga dygnsrytm … Jaja. Dagen såhär långt: stå och dona med olika drickbara ting (mitt jordgubbsté, juice på grapefrukt). Mitt gröna år, ni vet. Ja, jag försöka hålla alla min fyrtiofem nyårslöften i huvudet. Här är ett urval:
1. Romanen. Är det för att jag alltid sätter den överst som den inte blir av? Jag har alltid haft svårt att nå kärnan i saker och ting, det är en sorts sjuka jag har.
2. Inte föra bokanteckningar i tre-fyra olika block och på baksidan av viktiga papper och på servetter. Det blir så … jobbigt.
3. Jobba. Och sen vila. Inte jobba-vila hela vägen ner i sängen.
4. Träna duktigt.
5. Aldrig låta bli att träna till förmån för att jobbdåsig sitta av mina sista fyrtiofem minuter på kontoret med att klicka runt i främmande människors Facebook-profiler.
6. Grönt. Grönt är skönt. Våga mej på grönt på riktigt. 2010 ska inte bli ytterligare ett år då jag står där och slabbar med kycklingfiléer vareviga dag.
7. Närma mej de där grönsakerna jag aldrig riktigt … som zucchini.
8. Fortsätta på den inslagna banan att inte köpa saker. Framförallt inte skrymmande tekniska saker, apparater, maskiner … Bristen på nya saker med tillhörande kartonger och wellpapp och sönderslagen frigolit är en av de stora fördelarna med ett mindre, fattigare liv.
9. Källsortera igen. Vi gör det inte. Alls. Det är en skam. Intalade mej under detta gångna pärsiga året att vårt icke-resande gör upp för detta men nu när jag tittar ned i soppåsen med allt det här fula, kartonger och glas och konservburkar … så känns det inte längre så.
10. Naglarna. Inte bita på dem. Kan väl i alla fall försöka? Förra året försökte jag inte ens. Har jag förlikat mej med tanken på att resten av mitt liv helt i onödan ska kantas av stickig värk och blödande nagelband?
11. Inte bita på läpparna heller.
12. Inte lägga ned så mycket möda på att reta mej på vardagsproblematiken: tetror av olika slag som exploderar i en liten pöl på diskbänken, en borttappad vante, en slö kniv. Komma ihåg att: det spelar ingen roll!
13. Inte ägna fyra sekunder varje morgon åt att reta mej på min färglösa hårfärg. Det är bara hår.
14. Överhuvudtaget inte reta mej på saker som inte spelar nån roll ändå. Som vädret, att det är kallt, eller råkar regna.
15. Inte läsa en rad av den där Aftonbladet-krönikören som jämt ska hålla på och skriva om sina barn, sin man, sitt radhus i nån småstad och att alla måste leva så. Inte!
16. Överhuvudtaget inte lägga ned tid på sånt jag ogillar.
17. Inte läsa så många tidningar, åtminstone inte de absolut värsta skittidningarna – inte Chic.
18. Prioritera trevligt: gamla avsnitt av Arkiv X, te, glass …
19. Bada.
20. Basta med, för den delen.
21. Dricka varm choklad.
22. Ringa Jocke, spela badminton med Jocke. Varför ringer jag inte Jocke? För att jag är rädd att han skulle spöa skiten ur min fortfarande rätt så graviditetsmärkta kropp? Jag antar det.
23. Jenny, i största allmänhet.
24. Och Toddan, i största allmänhet och alla våra planer i synnerhet, allt det här som ska sättas i verket: rymdstationen, fotoalbumen, snowracern. Toddan, så mycket större hela tiden, han glider mej ur händerna. Snart är det slut, snart!
25. Men också försöka att inte vara så sentimental. Gör mej bara ledsen.
26. Inte sörja World of Warcraft. Det var då, inte nu.
27. Absolut, under inga omständigheter få för mej att spela World of Warcraft igen.
28. Säga nej tack till telefonförsäljare – inte be dem återkomma en annan dag (som alltid visar sej vara nästa dag, och sen nästa, och nästa och nästa).
29. Säga upp medlemskapet i Barnens filmklubb. Hur många filmer har jag returnerat vid det här laget? Trettio?
30. Skölja ur alla mina många urdruckna koppar, yoghurtkoppar och blåbärsoppekoppar och vällingkoppar, så att man slipper hacka bort resterna.
31. Ta Symbicorten varje dag. Att det ska vara så svårt. Hur kan det vara så svårt?
32. Köpa nya trosor, nångång. Varifrån kommer mitt motstånd mot att köpa trosor? Det är underligt.
33. Inte trava ut, utomhus, i mina värsta plagg, ah denna min förkärlek för svettigt och gråmelerat … Kom ihåg hur tråkigt det är varje gång man möter nån.
34. Inte öppna saker med tänderna. Inte!
35. Överhuvudtaget inte lata lösningar som kostar så mycket mer i längden. Inte sätta på Buster närmaste för stora klädtrasa som snurrar ihop och gör honom arg och gör att jag ändå, tillslut måste leta rätt på nåt bättre.
36. Inte slösa så jävligt, inte slösa pengar, och framförallt inte slösa tid! Livet är kort!
37. Inte älta att jag slösat bort så mycket av mitt liv.
11 januari 2010, kl. 14:20
Stämde möte med Michaela, med hjälp av Facebook, utanför en snabbköp i närheten av skolan. Jag hittar plånböcker ibland, och jag lämnar verkligen inte alltid tillbaka dem, men ibland gör jag det och jag gör det då jag tror att det här är en människa jag skulle tycka om. Hon kom minuten efter mej, kramade sin plånbok (”tack, tack igen, du har du har räddat mitt liv”), förhörde sej om var jag hittat den och jag uppgav det och sen sa vi hejhej och allt var sådär litet men lyckligt, liksom julsagemässigt däri mörkret, och ja … betydelsebärande.
-
Ska till exempel prioritera en varm kopp choklad i jul. Ska prioritera fler såna saker från och med nu, tror jag, trevliga saker, varma, snälla saker, glögg och bastu till exempel, alla de här sakerna som jag hade glömt bort eller avfärdat som för trevliga.
16 december 2009, kl. 16:38
”Såhär borde vi ha det varje dag!”, utbrast Pietro när vi satt på verandan och åt upp det andra kräftpaketet.
Vi har det väldigt bra här. Det var lite oväntat. Hamnar vi tillräckligt långt hemifrån brukar vi bli rastlösa, riva i varenda tidning och trycksak vi kommer åt, fråga oss vad klockan är, sukta efter dator, mejl, Facebook, börjar tillslut fippla med mobiltelefonerna i brist på annat. Nu tittar vi på Vem vet mest?, drar ut Buster på de hoppiga vägarna, hoppas att Buster ska somna, jublar tyst när han somnat – och sen dricker vi te. Det har vi aldrig gjort förut.
09 september 2009, kl. 23:29
Prenumerera gärna på min RSS-feed!