Linna Johansson

Fredags: Det var hemmafest och det var hos Lidija och det var hon och jag, Nicke, Nickes flickvän Ulrika som jag nu tillslut fick presenterad för mej, skittrevlig, vad trevliga folk är nuförtiden, ett tag ramlade jag bara in i idioter. Det var berusat men inte jätteberusat men tillräckligt för att nån granne snart skulle stå och trampa i hallen vilket gjorde Lidija skärrad (”Oh no, I know her, she hates me now …” ) och arg (”You can’t party in Sweden!”). Vi förklarade hur man gör i Sverige, det ska skrivas lapp, gärna mycket undergiven, nåt om tjugofemårsfest eller så, om långväga vänner och viktigast av allt: ”ni får hemskt gärna komma förbi” …

Min roll den här kvällen, skeptikern, och pessimisten … Nicke frågade om det här med barn, jag såg ju lite gäspig ut, är det mycket jobbigt, orkar du det inte alls? Och jag, som just då verkligen hade ett års sömnbrist akut bubblandes, pockandes, började vifta: ”Ja, det är det, vad du än gör, gör inte det här. Inte!” (som jag sedan mildrade till: ”Ok, ett, ett borde alla ha. Men bara ett! Den här med två, det är självmord …”)

Nån pratade om World of Warcraft – ska man kanske testa? (”Nej, nej! Gör det inte! Gör det inte!”)

Och under köksfläkten stod Lidija och rabblade idel provokationer: ”One day I’m gonna do silicones” och ”I love big bre-zt!” (”Men nej, Lidija, nej, gör det inte!)

Och sen var det nån som föreslog att vi skulle ut och vidare varpå jag fällde upp händerna igen: ”Nej! Vi gör det inte! Vi kommer skingras, allt kommer att ta slut. Det gör det – alltid!”

-

Men vi tog oss ut, ändå, och sen skingrades vi, såklart, och allt tog slut (vilket såhär, i efterhand, kanske var lika bra det).