Prenumerera gärna på min RSS-feed!Det vankas födelsedagsfest på innergården. Det står en jordgubbstårta på en vit bordsduk därnere. Nån visslar. Den här våren slog över i sommar utan att jag riktigt märkte när.
-
En krönikör i Expressen skriver att hon fått nog av bloggar. För mycket vardag och förlossningar, tycker hon. ”Gränslösa exponeringar av privatliv” och så vidare. Det råder fortfarande en pervers samstämmighet i medierna kring problemet med ”det privata”. En ny bok, eller blogg, så är nån där och känner sej mycket besvärad. För obearbetat, kletigt. ”Varför berättar du det här?”, frågar kritikern med ett tonfall som om hon just tagit del av ett sårigt fyllesnack. ”Det privata” kan ungefär översättas med: sånt man råkar skriva ned men som man en annan, lyckad dag, kanske inte riktigt vill kännas vid.
Personlig får man däremot vara, bör man vara höll jag på att säga för det personliga vittnesmålet står verkligt högt i kurs idag. Det personliga plockas ständigt fram som de privata anteckningarnas mer lyckade storasyskon. Det är idel personliga berättare som vinner Augustpriser numera, som åtnjuter helsidesporträtt där de kan rabbla detaljerna från sin alldeles lagom problemfyllda barndom tills dess att nästa hovsamma roman är på väg. De här böckerna är alla svalt förpackade, behärskade naturligtvis, utan riktiga skönhetsfläckar. Och viktigast av allt: skrivna först när författaren befinner sej på behörigt avstånd från själva händelseförloppet.
-
Jag blir uttråkad av personligt. Jag plockade upp debutromanen av en hajpad filmregissör häromveckan. Förhandssnacket hade utlovat kris och självrannsakan men vad jag fann var avvägda stämningsbilder sida upp och sida ner, utan tendens till sammanbrott. Jag kan inte upprätthålla nåt intresse för människor som gör sej oåtkomliga. Det gäller människor i det verkliga livet också. Jag gör mej av med dem, alla halvkollegor man lär känna men som ett halvår senare fortfarande endast tänker redogöra för välfungerande relationer, för ett liv som håller ihop. En mindre svårighet kan visserligen få vara med på ett hörn, ett ryggont, en konflikt på jobbet, men nästan alltid först när lösningen är inom synhåll. Det mesta funkar, går framåt. Men jag vill inte veta vad folk ska göra till helgen, eller om de just landat ett nytt hemligt uppdrag. Det är som att ledas in i återvändsgränd på återvändsgränd, att ta del av dessa uppgifter. Det är för tråkigt. Det går helt enkelt inte att använda.