Inlägg märkta ‘förälder’
Känner mej på andra sidan om nåt. På andra sidan om den här vintern kanske. I så fall är det för att jag kom ut, tillslut.
-
Har du nån vän som gått och blivit förälder? Som inte hör av sej? Du ska höra av dej. För hon har fullt upp med hitta nåt att äta där mitt i lägga och mata och bära och byta. Har hon inte ett uns tåga, säger hon att hon inte hinner, att det är så mycket? Du ska stå för tågan, du ska övertala henne med alla tänkbara medel, du ska dra ut henne. Tramset om mammor som så tråkiga är just trams. Mammor är trötta. Du skulle inte heller vara helt spännande efter ett år utan sömn i kroppen.
Har du däremot nån vän som gått och blivit förälder och som du tar hand om just såhär men som plötsligt börjat föra sej helt självgott och självupptaget, som talar om att ha ”hittat hem”, hur allt ”fallit på plats” och hur bra det går, ja mycket lättare än hon nånsin kunnat föreställa sej? Men hon har trots detta inte en minut över att höra av sej till dej? Ja då kan du släppa taget. Då förtjänar hon inte dina omsorger.
-
(Bilder från Gondolen nån gång under den gångna veckan där jag och Ante firade en av våra mycket sporadiska men ändock traditionsenliga lyxluncher. Det var glashalt och smällkallt ute. Det var så kallt att jag inte ens förmådde hala upp telefonen för att meddela att jag skulle bli en kvart försenad. Jag stolpade in, trött, frustrerad. Beställde en blodpudding, just den här dagen var det verkligen skitsamma med vegetarianism och det behövde jag tvunget göra ett nummer av. Ante var på strålande humör. Just hemkommen från Tokyo. Ville jag höra om detta? Det ville jag inte. Åh förlåt mej Ante. Jag var usel. Och du var just den belevade, överseende figur som jag behövde.)
08 mars 2010, kl. 16:25
Etiketter: barn, ensam, förälder, försvinna, gå, kompisar, kontakt, mamma, ses, ut, vän, vänner
Postat i privat |
Har legat ned. Har legat ned med spridda OS-sändningar ett halvt dygn. Vad livsfarligt det är. Det är som om jag härifrån fått korn på saker – så som de verkligen är och ser ut. Allt detta ändlöst arbetssamma, ändlösa tunnelbaneturer, Ica-kånkandet och matfixet avlöst endast av blöjbyten och plocka ut nån olämplighet ur Busters mun han fått tag på gud-vet-varifrån. Jag orkar det inte, det är så det känns nu. Jag orkar det inte mer.
-
Tung insikt som vuxen och särskilt med barn: finns inget ”orkar inte mer”. Ingen lyssnar, ingen bryr sej väl om det. Allt maler på ändå, nya dagar, nya isande tidiga morgnar, nya tunga blöjor, hungriga magar, och så Buster med sina ständiga fall i golvet med påföljande explosioner av skrik. Måste Buster hålla på och stå hela tiden? All möda går åt till att studera lutningen i hans kropp, är han på väg att störta …? För det är ju inte så som det var med Toddan att han själv tänker dra en enda slutsats av sina sinande krafter och eventuellt sätta sej ner.
-
Ja, jag antar att det är februari. Och det är overallerna … Med barn, den här tiden på året är allt så oerhört jobbigt, som ett skämt man tar sej igenom som om det vore just ett skämt, med ett flin, ett trötthärjat gråtfärdigt men – ändock – ett flin. Ja vi har för det mesta skrattat åt detta. Men sen, ibland, tillslut, infinner sej en annan känsla som ser ut ungefär: det är inte kul längre. Där är jag idag. Det är inte kul. Idag vill jag spy på det, alltihop.
22 februari 2010, kl. 9:30
Etiketter: baby, barn, bebis, blöja, deprimerad, februari, förälder, gråta, inte, mamma, mat, orka, overall, stå, trött, vinter
Postat i privat |
Lördagen i ord såhär långt: Trött. Ont. Vad jobbigt allt är. Vad nästan oöverkomligt allt gick och blev, blöjorna som ska bytas, födelsedagspresenten till ytterligare ett bowlingkalas som ska köpas, köpas nånstans därute …
20 februari 2010, kl. 11:16
Etiketter: baby, barn, förälder, jobbigt, ont, trött
Postat i privat |
Hängt med Buster, försökt tala lite vett med Buster (och misslyckats). Buster lever sitt eget liv, utanför oss. Buster är ett komplicerat litet barn. Hör ni det ni alla som tycker att det är väl mycket prat om fjortontimmarsnätter och harmoniska utvecklingskurvor från småbarnsföräldrar? Jag har också ett komplicerat litet barn. Han är komplicerad mest hela tiden. Till exempel vill han inte krypa. Sitter och blir helt förtvivlad när sällskapet här hemma rör sej nånstans, mot köket eller så. Fast han kan. Men han tänker inte. Däremot tänker han stå. Fast han inte kan. Och allra helst vill han stå, med en skakig arm i nåt skakigt föremål – och med blicken fäst i taket.
-
Jag är glad att Buster inte var mitt första barn. Det hade varit en svår chock. Men nu, med det rätta bränslet, tror jag att vi kanske kommer att klara det. Det rätta bränslet – jag har gått och blivit fullkomligt besatt av det rätta bränslet, av ljus, luft, föda, bär och gryn. Och det händer att jag fantiserar om att man kanske ska fortsätta intressera sej för det rätta bränslet även sen, även då Buster inte slukar alla krafter. Dessa vanor men med riktig nattsömn i kroppen och några riktiga fria timmar … Det måste vara som att sväva. Men antagligen kommer jag inte göra det, inte då, inte längre. Det är ju så oerhört svårt att göra sånt som inte är alldeles nödvändigt – ibland när jag tittar på människor, människan, och allt hon tar sej för och inte, tänker jag att hon kan och vill så mycket, men hon kan verkligen inte göra mer än det som hon uppfattar som absolut nödvändigt.
05 februari 2010, kl. 15:29
Etiketter: bar, barn, bränsle, förälder, gryn, ljus, luft, mat, småbarn, trött, vanor
Postat i privat |
Varit på lunchrast. Fiskat upp ett par sköna ting från Lush: en duschtvål i jellyform, och framförallt nåt sorts mycket praktiska små schampokakor jag föreställer mej att jag på mina raketvändor på SATS ska ha stor nytta av.
-
Vad mycket hälsa det blivit i den här bloggen. Antar att man kan säga att det är där jag är just nu. Jag brukade bara träna. Det brukade gå bra, det brukade räcka. Sen Buster föddes räcker inte längre det. För lite sömn, för många barn. Det är som ett litet bygge som hotar att rasa hela tiden. Det är ett bygge som definitivt inte får rasa. Hur kan man ha fyra barn? Hur kan nån ha det? Nej, jag förstår det inte.
Det här är vad jag förmår. Men då måste allt stämma. Jag prioriterar bara hälsa. Äta, träna, inte frysa – för allt i världen inte frysa. Vi borde prioritera annat också. Men det går inte. Varje gång vi prioriterar annat, tittar på två avsnitt av Arkiv X istället för ett, då rasar allt. Pietro och jag går i skift. Vi ser verkligen inte mycket av varandra. Vi har sagt att vi ses till våren. Vi får se hur det blir med den saken. Vi får se vad Buster säger. Ibland när jag lyfter upp honom och han blickar ut över trasslet av tidningar och kläder och leksaker han ställer till med men inte roar sej med särskilt länge händer det att jag tänker: här är den nya kejsaren. Det är så det känns. Ingen har egentligen nånsin lyckats rucka särskilt mycket på mina rutiner. Men Buster, han har mitt nackskinn i ett stenhårt grepp. Jag spelar inte längre datorspel. Jag duschar i tre minuter – tidigare en omöjlighet. Jag lagar middag varje dag. Jag gör saker på utsatt tid. Jag gör det tråkiga först. Jag gör det roliga på mina – få – lediga dagar.
-
Idag är en snart en sån dag. Jag ska göra pulkabacke av den. Nyttigaste vecka nånsin och så vidare.
29 januari 2010, kl. 12:06
Etiketter: Arkiv X, äta, baby, barn, förälder, jelly, Lush, nyttig, pulkabacke, skampokaka, spädbarn, träna, trött, två
Postat i privat |
På Ica i trängseln snuddade jag – nästan – en äldre karl med barnvagnen och han ställde han sej och gjorde en markering för att säga att jag är dum i huvet och då hade jag fått nog för den här gången och stegade fram och väste rätt så ljudligt att ”jag ber så hemskt mycket om ursäkt och är det nåt jag kan för att göra skadan ogjord?”. Då fällde han upp handflatorna i ett undergivet ”ojoj, nej men, låt oss nu inte träta om detta”. Åh, alla dessa människor som ska hytta lite på avstånd men som sen inte kan stå för det alls!
-
Finns nåt slags rätt så utbredd barnvagn-ism där ute, där vissa knappt står ut med åsynen av en barnvagn utan ska genast projicera allt nånsin hört, sett, tänkt om barnvagnsfolket (lata och långsamma, självupptagna förstås, dricker bara latte, lyfter en massa föräldraförsäkringspengar men gör inget vettigt). Vår Bugaboo Bee är ungefär hälften så stor som Toddans gamla kärra, och jag rattar den tajt och duktigt runt fruktdiskar och lyktstolpar – jag tror verkligen på allas samarbete och ingens företräde. Men det spelar ingen roll, det är ungefär samma procentsats folk som får nåt mycket demonstrativt suckigt och stönigt i blicken bara de ser en. Ungen kan väl gå! Ja, upp och hoppa Buster! Så less. Barnvagnen är för en spädgris lika nödvändig som rullstolen för de rullstolsbundna och rullatorer för andra men ändå denna nästan uttalade åsikt att den där vagnen är väl lite onödig …
-
Nä, men inte riktigt lika nödvändig såklart. Vi kan ju bära ungen. Eller så kan vi sitta hemma, och det är väl vad det handlar om, mamma ska stanna hemma i vida kjolar och diska barnmatsburkar, kanske öppna fönstren för att ta del av fågelsången därute – men definitivt inte öppna ytterdörren.
03 december 2009, kl. 10:42
Etiketter: baby, barn, barnvagn, barnvagnism, Bugoaboo Bee, förälder, föräldraförsäkring, latte, mamma, trängas
Postat i långt |
Det är en jävla pina det här med morgnar, särskilt morgnar som den här, då Buster legat hela natten i nåt slags Gubben i lådan-läge, lugn och fin tills jag försiktigt lirkat mej loss från honom – då rullar han runt, slänger upp huvudet, klarvaken och skitglad.
-
Klev över grusplanen utanför Södra Latin, yr och vinglig, som om jag hade två flaskor vin i kroppen. Tonåringar i jätteklungor med ryggsäckar och plastpåsar, uppenbart på väg nånstans, nån utflykt … Tonåringar … hur kunde jag vara så trött då också, vad hade jag att hålla reda på, min tallrik med filmjölk om morgnarna, min tennisträning … ?
06 november 2009, kl. 12:38
Etiketter: baby, barn, förälder, natt, sömn, trött, vaken
Postat i privat |
Betraktade oss lite från ovan idag. Pietro utslagen på sängen med Buster på sej, försökte få iväg korret till inbjudningarna till releasefesten för Kristina Hultmans roman, Buster sparkades och boxades … Jag stökade med middagen, Toddan byggde ett hus i papp som inte riktigt ville stå upp, klister och klet överallt, ”kan du hjälpa?” ”visst kan jag det”.
-
Det är så mycket man inte riktigt förmår med ungar överallt. Jag köper inte ens en ny mascara fast den gamla är slut och kastad, vi byter bara glödlampor till de ytor vi beträder oftast och detta har jag lagt märke till och gjort stor sak av. Men idag tänkte jag på oss som duktiga, vi jobbar på så gott vi kan, vi äter middag varje dag, ingen är ledsen …
-
Nåt slags belöning för insatserna på SATS: carbonara, glass.
05 november 2009, kl. 19:01
Etiketter: barn, carbonara, duktig, familj, förälder, glödlampa, mascara, SATS
Postat i privat |
1. Hissen funkar igen. Tack, Tack!
2. Jenny. Barnvagnspromenera med Jenny, sitta och prata med Jenny medan vi hoppas att det ska vara tyst i barnvagnen bara lite till …
-
Jag fick Toddan när jag var tjugofem. Ingen av mina vänner hade barn. Sen kom det en och annan unge. Men då var det försent, försent, Toddan för stor för att sammanföras med nåt blöjbarn. Jag visste aldrig riktigt vad jag skulle göra med oss, mej och Toddan. Det var alltid bara vi. Vi på Junibacken, vi på Gröna Lund (lyfta treåring ner i barkbåtar, vagga runt i Kärlekstunneln, med en enda kvalfylld tanke: nu tar nån barnvagnen …). Det hände att jag jobbade upp nån halvrelation till nån mamma på dagis men jag avvecklade den lika snabbt. Jag kan inte mötas kring barn, står inte ut med alla de här underligheterna som uppstår när man har framförallt barn och inte varandra gemensamt. Som den där kvittriga, infantila rösten man lägger sej till med som liksom riktar sej till hela sällskapet: ”vad säger ni, ska vi ta och köpa strutglass allihopa?”. Jag har velat chailattes, caféer, hela skiten, men jag velat det med vänner som råkar ha barn och inte med mammor man raggat upp för att de-råkar-befinna-sej-nånstans-i-mitt-ålderspann-och-går-att-prata-med-hjälpligt-i-alla-fall. Jag vill att barn ska släntra i bakgrunden så som jag och Jessica gjorde. Våra mammor gjorde sitt och vi vårt, och det är så jag vill att det ska vara eftersom allt annat, barnen i huvudrollerna känns onaturligt och forcerat och fel, precis så spöklikt Stepford-artat som alla barnlösa älskar att beskriva picknickande mammor och barn.
-
Saker jag och Jenny gjorde idag: rusade med barnvagnarna, galleriahängde, åt dumplings och sallad på kräftstjärtar på Ljunggrens. Jag åt salladen. Jag känner plötsligt för att vara lite nyttig.
07 oktober 2009, kl. 15:06
Etiketter: baby, barn, barnvagn, bebis, chailatte, dagis, ensam, förälder, Gröna Lund, hiss, Jenny, Kärlekstunneln, kräftstjärtar, Ljunggrens, mamma, sallas, tre, vän, vänner
Postat i privat |
Buster sover lika lite här som där. Men luften härute bänder upp huvudet och trycket i det, så att jag ramlar runt liksom utmattad men glad ändå.
-
Mitt mesta argument för att nån gång, nån dag, lämna Stockholm, är den dåliga luften. De dagarna man tvingas stå i fem minuter och bevittna trafikfesten vid Hornstull, eller plumsar ned i nån sotig snöhög brukar jag tyst fråga mej själv: ska det vara såhär? Det är den dåliga luften, och att jag låter mina barn andas den – inte min icke-amning, inte min spädbarnsleda – som ibland får mej att tänka på mej själv som en dålig förälder.
08 september 2009, kl. 10:52
Etiketter: amning, avgaser, barn, förälder, Hornstull, luft, snöhög
Postat i privat |
Prenumerera gärna på min RSS-feed!