Prenumerera gärna på min RSS-feed!PS Tack förresten för kommentarer om saken! Till er som skriver att det är kämpigt med alla dessa aktiviteter men att man ska kanske ta sej dit ändå, bara för att, för att ha koll på läget, på vilka ens barn träffar och vilka föräldrarna är. Jag håller med, man ska anstränga sej bara för att, ibland. Men det är för mycket. Med kalas och aktiviteter på det pratar vi veckovisa galej. Toddan delar sin tid mellan mej och sin pappa. Det blir inget kvar. Jag tar ledigt ibland för att vi ska hinna ses ordentligt. Inte för att jag är upptagen. Utan för att han är det. Ska det vara så? Nämen nej!
Jag tycker också att det är orimligt ur ett annat perspektiv, utanför själva tidåtgången och resurserna det kräver. Varför ska barn som ses varje dag ses så ofta utanför skolan? Toddans klass för sej som ett turnerande cirkussällskap. Jag vet inga människor som ses så ofta som de. Tänk vad deprimerande att vakna upp några år senare och upptäcka att livet inte är en enda ständigt pågående fest där den ena aktiviteten genast övergår i nästa?
Till er som jag liksom jag tycker att det är för mycket: Nu tänker jag som så att eftersom det finns så många som kämpar för mer, mer, mer kanske vi som inte gör det också måste finnas. Se sent som häromdagen fick jag ytterligare ett gruppmejl, ytterligare ett förslag på aktivitet för oss att samlas kring, ”prata och bara umgås”. Förstår ni vad jag menar? Det finns föräldrar som inte känner några gränser alls, de skulle aktiviteta sej till döds om det bara vore upp till dem.
