Prenumerera gärna på min RSS-feed!Har slutat stå ut. Vet inte när jag gjorde det. Igår kanske. Nu är det bara timmarna som fortsätter att gå. Men jag gör det inte. Idag har jag hittills legat rätt upp och ned på golvet medan Buster klättrat och gnagt på mej. Jag bara lät honom. Tills jag hade handryggen täckt av blåa tandavtryck. Han luktar illa, jag också. Det orkar jag inte göra nåt åt. Sedär, en liten berättelse om småbarnshelvetet, bortom det där klädsamma om leksaker överallt och nåt damm i hörnen.
Inlägg märkta ‘föräldrar’
Gröna Lund
Vi gjorde Gröna Lund igår. Vi höll på att aldrig ta oss förbi karusellen intill entrén. Toddan hade siktat in sej på en av de åtråvärda girafferna men varje gång lyckades ett litet irriterade syskonpar lägga beslag på dem. Stel av ilska besteg Toddan grisar och hästar tills han slutligen gav upp. Det skulle krävas tre rundor med ”Rock-Jet” innan han var riktigt i form igen.
-
Det finns så många ledsamma syner på Gröna Lund. Föräldrar som är elaka mot sina barn, barn som är giriga och elaka mot sina föräldrar, stress och press, och framförallt en viss sorts tonårspojke: knuffig och hänsynslös, men omöjlig att bli arg på där han tränger upp småungar i kön till attraktioner han är fullständigt överårig för eftersom man förstår av hans uppenbarelse – stor och tjock, glasögon, kläder från nån stormarknad – att det här är hans dag, hans enda dag. Jag vet inte om det var för att jag var på ett lätt melankoliskt humör men jag tyckte mej se ovanligt mycket av det här igår.
24 augusti 2009, kl. 14:48
Stora släktkalasdagen
Söndag. Stora släktkalasdagen. Mina föräldrar, Pietros föräldrar, Pietros syster, min kusin. Tårta. Jordgubbar. En liten fest. Det gick bra, allt gick bra. Vi har som det heter, landat lite.
-
Förra gången landade jag aldrig. Då irrade jag runt liksom nyförlöst och förvirrad ända fram till dagen då Toddan började på dagis.
12 juli 2009, kl. 17:10
Meet the motherfucking parents
En bekännelse: jag tycker illa om nästan alla föräldrarna till de andra barnen på Toddans dagis. När jag kliver innanför grindarna känner jag mej förflyttad, från en lagom urban och fartig miljö till nån jävla advokatserie. De allra flesta är hyperstressade på det där viset som får en att känns sej sysslolös även då man är allt annat än just sysslolös. De klär sej fult. I ljusblå sladdriga lammullskoftor (mammorna), och för stora chinos (papporna) kliver de runt med headset mitt bland legobitar och plastdinosaurier och kommunicerar med nonchalanta handledsrörelser. Ibland händer det att man fastnar i kapprummet med varsin unge och tvingas till nån liten konversation. De mynnar allt som oftast ut i plågsamt ointressanta frågeställningar så som vad man jobbar med och hur planerna för sommaren ser ut. Motvilligt brukade jag nämna Expressen, motvilligt därför att responsen alltid var densamma: ”Jaså. Själv läser jag inte kvällstidningar.” Varför svarar man så? Jag är inte heller skitimpad av nån liten tjänst på en PR-byrå ”riktad mot hälsobranschen” men inte gör jag en stor poäng av det. Numera är jag så trött på att att göra mej liten att jag helt ogenerat säger som det är, att jag skriver på en bok. ”Jaha, vad ska det bli för bok då? Nåt spännande?”, svarade idag mamman till en av Toddans bästisar i ett tonfall som om jag vore blott ett barn med kladdkritor.
De här människorna måste vara det slutgiltiga beviset för att vuxenhet inte finns, det är bara nåt man uppfinner en dag. Föräldramötena är en orgie i spelad vuxenhet. Sist det begav sej var det en av papporna som med myndig stämma gjorde klart för oss andra att han helst sett att förskolan fokuserade mer på bildning: ”I England, där vi bodde några år, var det inte tal om att leka …” När han av personalen fick frågan vad för typ av aktiviteter han efterfrågade hade han inget svar utan började krumbukta sej med den bortgjorda mellanchefens alla tomma fraser: ”från mitt perspektiv alltså”, ”det är givetvis också en fråga om kultur”.
10 juni 2009, kl. 12:07